Divergent

Divergent av Veronica Roth

Jag fick precis vad jag väntade mig av den här boken: en dystopi med massor av action och lite kärlek. Sen var det en hel del som jag tycker kunde ha utvecklats mer. Visst, jag vet att fortsättningen Insurgent redan finns på engelska - men det är inte själva fortsättningen på det som hänt jag vill veta mer om utan i stället det som hände innan boken börjar. Hur kan någon få för sig något så urbota dumt att om man delar in människorna i fem olika personlighetstyper och sedan tvingar dem att bo separerade och alltid uppföra sig enligt sin givna personlighetskodex - då kommer världen inte mer att uppleva några krig?

För det är så det är i den här framtidsskildringen: människorna är indelade i fem falanger. Man kan vara Tapper, Osjälvisk, Lärd, Fridsam eller Ärlig. Och då är man det i allt: klädsel, livsstil, ideal, umgänge, vardag och fest. Det är inte det minsta mänskligt - och det inser man som läsare direkt i de första kapitlen när huvudpersonen ska genomgå sitt lämplighetstest för att se vilken falang hon borde välja. I en simulering tvingas hon först välja mellan en kniv och en ost. Hon reagerar som vilken människa som helst borde reagera: Varför? Vad ska jag göra med dem sen? Så är det inte tänkt att hon ska reagera och testledaren ryter ilsket att hon måste välja, nu! Testet igenom fortsätter huvudpersonen att reagera som en människa skulle göra: inkonsekvent och ifrågasättande. Hon är modig ena stunden, rädd andra stunden, ljuger för att skydda sig själv i ett läge men offrar sig själv för att hjälpa någon i ett annat. Och hon får efter en lång nervös väntan reda på att hennes testresultat är inkonsekvent. Detta betyder att hon är divergent, att hon kan höra till flera olika falanger. Och att hon aldrig, aldrig får berätta för någon att hon är divergent för att det är livsfarligt. Hon har reagerat och tänkt som en vanlig människa skulle göra - men i det här samhället betyder mänsklighet att man är en säkerhetsrisk. Det är otäckt, men samtidigt en lovande inledning till resten av boken.

Sedan fortsätter storyn med att Beatrice, eller Tris som hon döper om sig till, på valdagen väljer De Tappras falang och visar sig passa in där rätt bra trots att hon är liten till växten och egentligen fysiskt underlägsen de andra i stridsövningarna. Det är en lång initieringsperiod som man får läsa allt om (mycket action, många stridsövningar). Det visar sig att De Tappra bara tar in tio noviser som medlemmar efter initieringen. De som på valdagen valde De Tappra är många fler än så, och de som inte är bland de tio blir alltså falanglösa. De falanglösa är samhällets bottenskikt. De har inte klarat av att leva i en falang med alla dess krav, eller har inte klarat initieringen till någon falang. De falanglösa svälter, och har de sämsta jobben (och dit räknas busschaufförer och byggjobbare bland annat...) och är här i boken mest en ansiktslös grå massa man undviker eller tycker synd om. Jag hade gärna läst mer om dem och hur de har det. Får de vara mänskliga?
Men även när det gäller De Tappra hade jag gärna läst mer om hur de har utvecklats att bli som de har blivit. Tydligen har deras sätt att leva de senaste åren förändrats mycket till att bli hårdare och mer själviskt, men vi får bara ana lite om det. Och likadant verkar det vara med de andra falangerna - att deras ideal har förändrats och att klimatet har blivit hårdare. Det har också mer och mer börjat bli spänningar mellan falangerna. (Tydligen var inte systemet dela-upp-folk-i-falanger-efter-personlighetstyp världens bästa system för att bevara världsfreden ändå. Märkligt.) Även detta är en del av boken jag gärna hade fått lite mer utvecklad. Jag vill inte spoila, men i slutet av boken händer det för mycket. Alltför många människor dör alltför lättvindigt och snabbt och jag blir lite irriterad för att jag inte ges mer bakgrund eller mer seriös förklaring till det som händer.

Det finns också en kärlekshistoria lite intryckt i allt det andra. Egentligen tillför den inte handlingen någonting men jag gillar ändå att ha den där. Tris hade blivit lite för hård och karriärsinriktad annars, och miljön hos De Tappra alldeles för omänsklig. Plus att jag helt enkelt gillar när två som är kära i varandra sitter och kramas på en sten framför ett vattenfall.

Jag läste alltså snabbt och gillade det jag fick - men jag hade velat ha mer av vissa saker och kanske lite mindre av andra (slagsmålsutbildning...). Och så känner jag faktiskt en viss dystopi-mättnad nu, tror jag. Jag ska nog begrava mig i lite historiska miljöer ett tag i stället.

För vem? 14 och uppåt