Den här boken läser vi i en av mina bokcirklar. Jag var en av dem som gärna ville läsa den, för det är många som har lånat den där jag jobbar och det har pratats om den ganska mycket - jag ville se vad jag själv tyckte. Annars läser jag sällan den här sortens böcker. Intressanta biografier möjligen, om personens liv varit annorlunda och värt att berätta om. Men tyck-synd-om-mig-böcker gillar jag inte. Och detta är något av det värsta tyck-synd-om-mig jag har läst, tror jag.
I korthet handlar boken om Felicia Feldts barndom, och hur den och förhållandet till hennes mor fortfarande i vuxen ålder påverkar henne. Felicia är dotter till Anna Wahlgren, författare till Barnaboken bland annat, enligt sig själv något av ett proffs på barnuppfostran.
Det gick mycket fort att läsa den här boken, som består av ett antal korta stycken, nästan lite som att läsa ur någons blogg. Men även om läsandet går fort så förstår jag inte riktigt vad jag läser. De korta styckena är inte kronologiskt ordnade, utan i stället blandas minnen från Felicias barndom friskt med minnen från hennes vuxna liv, tankar från nutid blandas med känslor och upplevelser för fyrtio år sen.a. Det blir väldigt spretigt och svåröverskådligt och jag hänger inte med. Det blir ännu svårare eftersom Felicia som barn flyttar ofta och människorna kring henne är många (mammans kompisar, män, älskare och så alla syskonen). Den enda konstanten är att Det Är Synd Om Felicia, och så bokens handling, mantra och återkommande sanning:
1. Mamma är dum.
2. Allt mamma gör är dumt. Eller elakt. Eller både elakt och dumt.
3. Om mamma gör något som egentligen verkar bra och snällt så finns det säkert ändå någon ond och elak tanke bakom, eftersom...
1. Mamma är dum...etc
Visst, om Felicias uppväxt verkligen var sådan hon har skildrat den så förstår jag att hon har haft ett helvete. Men vi får aldrig, aldrig höra mammans version av det som hände. Och jag vet inte om det hände exakt så som Felicia upplevde det. Är det felaktiga minnen? Gick det till så här? Huvudsaken kanske ändå är hur Felicia själv minns det eller hon kände det - fast eftersom minnena är så offentliga som de nu har blivit kan jag tycka att de behöver fler perspektiv. Hur har hennes syskon upplevt det hela? Varför är inte de skakande vrak? Det är mycket svårt att i den här boken få någon klar bild av kronologi, äkthet eller vad som egentligen hände då och nu.
Anna Wahlgren (Felicias mamma) har precis gett ut en bok på över 400 sidor som ska vara ett svar, ett försvar, till den här boken: Sanning och konsekvens. Jag har inte läst den (och kommer inte att läsa den heller) men däremot läste jag lite i Anna Wahlgrens blogg vad hon skriver om sin bok. Bland annat stod där hennes sanning om hur de s.k. mobbingdagarna gick till (dagen innan ett barns födelsedag var det lite tradition att det barnet skulle göra mer hushållsarbete än de andra, och äta en tristare middag på sitt rum). Annas version är väldigt annorlunda än Felicias version. Mycket idyllisk och rosenröd - och återigen står jag där och undrar vems minne det är som är det riktiga. Till slut känner jag att varför vill jag veta det? Egentligen? Det är ju bara viktigt för Felicia och Anna. Eller?
När jag läst färdigt boken står jag nämligen som ett stort frågetecken: varför ger man ut en sån här bok överhuvudtaget? Vem mår bra av att läsa det här? Inte jag som läser, det är då ett som är säkert. Och absolut inte Felicia själv för hon verkar ha hängt upp hela livet på sitt förhållande till sin mor och om skrivandet av den här boken är ett slags bearbetande av det förhållandet så har det väl liksom misslyckats när boken sedan ges ut? Då är hon ju inte fri från det hela? Hade hon varit det så hade hon skrivit boken för sig själv och sedan kunnat släppa det hela och vara fri att leva sitt liv. Är den möjligen skriven för att läsas av mamman själv? Till vilken nytta? (och återigen, varför ge ut den?)
Jag känner bara att jag verkligen inte vill dras in i detta.
Du skriver det jag tänkte när jag läste den där boken i somras. Jag fick verkligen en unken känsla av att vara mitt i skottdrama och att inget gott kan komma av att fajtas på detta vis. Att Mamma Wahlgren nu gett ut sin version av det hela gör det hela än mer osmakligt.
SvaraRaderaBra beskrivning där: "unken känsla av att vara mitt i ett skottdrama".
SvaraRaderaSå slutsatsen, blir den att barn som blir misshandlade, hotade eller straffade ska inte berätta om det för att det är tyck-synd-om-snyft, och för att det är elakt?
SvaraRaderaJag trodde det var Anna Wahlgren som vuxen som betedde sig elakt mot ett barn (det är den vuxne som har makt, inte barnet), och det låter som om du fastnat i tyck-synd-om-snyft själv, fastän då för Anna Wahlgren. Varför väljer du så benhårt hennes parti och misstänkliggör dottern med ett föraktfullt fnys åt hennes upplevelser?
Du vet ju, när allt kommer ikring, mindre om hur Felicia Feldts barndom faktiskt var, än hennes själv, så lite ödmjkughet vore på sin plats.
Jag tänker att ni är en samling möjliggörare av barnmisshandel ni som kräver att den som vågar tala ska vara tyst och skämmas. Det är skamligt om något.
Mvh
Vanessa
Nej, det är inte slutsatsen att barn som far illa, blir misshandlade eller har det dåligt ska vara tysta. De ska (om de orkar och vågar) höras, och få hjälp.
RaderaMen vad hjälper det misshandlade barn om ett annat barn som vuxen skriver som sina upplevelser hon hade som barn och ger ut det som en bok? Får det barnets föräldrar att sluta misshandla eller vara elaka? Vi förstår att författaren till den här boken hade en jobbig barndom. Hur hjälper det till att stoppa misshandel av andra barn, det förstår inte jag? Se till så att du inte får samma förälder som den här författaren hade! Det jag tycker är fel är att det hela blir offentligt och att man hänger ut namn - när nu dottern och modern inte har samma upplevelse av det upplevda. Jag tycker författaren ska prata om det här, ja! Men med folk i sin närhet, med en terapeut, med sina syskon, med sin familj, med dem som kan hjälpa henne. Jag förstår inte bokutgivandet, vare sig hennes eller hennes mammas.
(och förresten kan jag inte egentligen minnas att någon faktiskt misshandel beskrivs. Elakheter, utfrysning, alkoholism, otrygghet. Men inte fysisk misshandel, väl?
Ja, vad hjälper det säger du. Det kanske var en enorm befrielse för Felicia att skriva boken? Ditt resonemang tycks följa en omedveten förnekelselogik. Först: Usch! Sedan det är ingen idé, tjänar intet till. Det är klart att omgivningens fördömande och moraliserande har en hel del betydelse. / Vanessa
SvaraRaderaEller rättare sagt att det ena följer på det andra: Usch - ett usch som i varför ge ut detta? Jag tror också att det var en enorm befrielse för Felicia att skriva detta. Ett terapiarbete. Men jag förstår fortfarande inte varför det måste göras offentligt.
Radera