Brobyggarna

Brobyggarna av Jan Guillou

Brobyggarna har jag lyssnat på. Det innebär nog att jag minns boken på ett annat sätt än jag brukar minnas och skriva om andra böcker - men det där har jag just utvecklat i ett eget blogginlägg som du kan läsa här om du vill.

Jag gillar idén med en romanserie om 1900-talet. Det är så mycket som hänt, sån otrolig utveckling som skett, såna hemska krig som genomlidits. Detta kan ju skildras så oerhört olika beroende på vilka vinklar man väljer att skildra det ur.

Guillou väljer att göra det ur ingenjörernas synvinkel - världen ska utvecklas och civiliseras och göras tillgänglig och detta ska göras genom att bygga. Bygga broar och vägar och järnvägar och flygplan... Och han väljer två mycket olika miljöer att visa detta ifrån. Norge och glaciären Hardangervidda med så långa vintrar så sommaren nästan inte hinner komma, kallt och med snöstormar man inte trodde fanns - och så Tyska Östafrika, med hetta, savann, tse-tse-flugor, elefanter och malaria.

Tre fattiga bröder från en fiskarfamilj i norra Norge får en fantastisk chans till en lysande framtid - man upptäcker att de alla tre är oerhört tekniskt och konstnärligt begåvade och en välgörenhetsförening bekostar deras utbildning ända fram till en diplomingenjörsexamen vid universitetet i Dresden. Boken börjar i princip med att de tar sin examen - och skiljs åt. Meningen är att de alla tre ska betala tillbaka kostnaden för sina utbildningar genom att återvända till Norge och med sin begåvning och förnämliga utbildning hjälpa till med att bygga Bergensbanen över Hardangervidda - men av olika anledningar är det bara Lauritz som gör det. Oskar försvinner till Afrika och minste broren Sverre får vi inte följa alls i den här boken (däremot kommer nästa bok, Dandy, att handla om honom).
Lauritz trotsar snöstormar och kyla och bygger Bergensbanen medan hans trolovade Ingeborg är kvar i Tyskland. De får inte gifta sig för pappa friherren (Ingeborg är adlig) är absolut emot denna mesallians. Oskar bygger järnväg i Afrika och får jaga lejon, lära sig prata swahili och tjäna pengar på både mahogny och elfenben. Vi får växelvis följa bröderna i framgång och motgång, från 1901 till 1914. När sen första världskriget bryter ut förändras det mesta för dem och det är en hel del som är riktigt vedervärdigt och jobbigt att läsa om.

Det märks att Guillou har gjort en enormt ambitiös och noggrann research. Det känns mycket trovärdigt och även om det kan bli väl tekniskt ibland med det där brobyggandet, och väl ingående och rätt långtråkigt om storviltsjakten - så är det trovärdigt. Jag känner att jag lär mig nya saker jag inte visste förut, om vitt skilda saker, och jag gillar det.

Sen kan jag tycka att Guillou har den här speciella tonen när han skriver, den här att jag-vet-bäst och så-här-var-det. Just när man läser så känns det helt rätt och riktigt - men efteråt när man funderar på saken så känns det som att "andra sidan" inte har fått höras riktigt. Var engelsmän verkligen så usla och så kallblodiga och var belgarna verkligen så vedervärdigt hemska som här beskrivs? Jag känner ett enormt sug efter att själv ta reda på mer, att läsa mer om Afrikas kolonisering och krig och bilda mig en egen uppfattning. Att det verkligen var så otroligt att Belgiens kung ägde Kongo har jag redan fått bekräftat. Vad mer är sant?

Lauritz' Ingeborg är en framtidens kvinna. Hon har nya och moderna uppfattningar om mycket men särskilt om kvinnans roll och plats i samhället. Hon blir lite för mycket, för perfekt. I slutet på boken blir jag helt trött - faller hon aldrig igenom och visar lite mänskliga fel och brister? Tar lite felaktiga beslut? Hon är vacker. Hon är friherrinna och är förstås som fisken i vattnet i högreståndsmiljö med etikett och intriger och konversation. Hon är intelligent. Hon är utbildad franskalärare, sjuksköterska och till sist även läkare. Hon är yrkesskicklig. Hon är trevlig och glad och har humor. Hon är duktig på att skriva brev. Hon är en bra mamma. Hon är frigjord i sängen. Hon är trogen och väntar snällt på Lauritz alla år medan han fullgör sin plikt med att bygga Bergensbanen. Hon Har Inga Fel - och snälla herr författare - men så här kan ingen vara. Hon är en drömbild av en kvinna snarare än en riktig av kött och blod.

Lauritz och Oskar är förvisso också överduktiga på det mesta - men de gör faktiskt ett eller annat felaktigt beslut eller hyser en eller annan mindre bra åsikt. Inte Lauritz så mycket - han liknar rätt mycket Övermänniskan Ingeborg och gör det mesta rätt. Men Oskar närmar sig ibland ren mänsklighet i att vara rädd, känna hat, göra sånt han ångrar och ha fördomar och förutfattade meningar. Han är också den jag absolut känner mest för och lider mest med när hans liv går i tusen bitar under kriget, och när han får riva ner allt det han själv har byggt. Det är hjärtslitande.

Man kan tycka mycket om Guillous sätt att skriva - men han kan verkligen berätta en historia. Jag gillar att läsa Brobyggarna trots en del invändningar mot alltför perfekta karaktärer och lite annat. Det är stor underhållning, det är spännande och det är lärorikt. Dandy kommer härnäst och jag vill verkligen veta hur Sverre har haft det i London när bröderna byggt broar i snöstorm och fuktig värme.

På tal om det här med mastodontserier om 1900-talet så har jag precis fått nys om att Ken Follett (älskar hans Svärdet och spiran) också skriver en sån serie. Första boken heter Giganternas fall och den andra Världens vinter. Ska definitivt läsas snart.