Cinder

Cinder av Marissa Meyer
Första boken i "Månkrönikan"

Det här är en väldigt speciell blandning av sci-fi och saga - det är rätt knäppt men jag gillar det skarpt. Lite jobbigt är det att boken slutar i en cliff-hanger, fast å andra sidan får jag då se fram emot att läsa en fortsättning. Detta är första boken i "Månkrönikan" som vad jag förstår ska bestå av fyra delar.

Cinder är alltså en väldigt annorlunda Askungen, och hela boken är en skruvad variant på Askungesagan. Alla beståndsdelar finns där: prinsen, den elaka styvmodern, balen som Cinder inte får gå på eftersom hon får oändligt många arbetsuppgifter att utföra innan och har förstås ingen klänning att gå i, styvsystrarna (fast det är bara den ena som är dum - den andra är Cinders bästa vän). Och skon. Fast det är inte en sko - det är Cinders fot och den har inte riktigt samma roll som i sagan även om hon mycket riktigt tappar foten när hon måste fly från balen.
Sci-fi-delen är miljön: en framtid ett okänt antal år framåt, 160 år eller så efter fjärde världskrigets slut. Månen är koloniserad, det finns teknologi som svävare, androider, och cyborger (dvs sådana som en gång har varit människor men som nu till olika delar består av maskineri). Jorden plågas av pest, en pandemi där de som blivit smittade dör inom några dygn. Ingen känd bot finns.

Cinder är en cyborg. Hon har en display på näthinnan som visar henne olika kroppsvärden, hon kan koppla upp sig på nätet och se data, information men även TV-utsändningar på sina egna näthinnor. Delar av hennes nervsystem är syntetiskt, en hand och den ena foten består av metall och mekanik. Men om hon har handskar och skor så syns det inte på henne att hon är en cyborg och hon tycker inte om att visa det heller. Det är många som avskyr och undviker cyborger.

Så det är inget bra tillfälle för Cinder när hon första gången får träffa prinsen. Han kommer helt anonymt till hennes marknadsstånd med en android han behöver få lagad (hon jobbar som mekaniker) och hon känner förstås genast igen honom. Alla vet hur prins Kai ser ut, och större delen av landets yngre kvinnliga befolkning är kära i honom. Han är flickidol, helt enkelt. Och nu kommer han till Cinder - precis när hon har skruvat av sig sin gamla urvuxna maskin-fot och kapat sladdarna till den. Hennes egen android har meddelat henne att den har hittat en ny fot i rätt storlek, och Cinder förbereder lättat bytet till den nya foten. Nä, det är verkligen inget bra läge att han kommer just då... Hon ställer sig på en fot och låtsas som ingenting och hoppas att han inte böjer sig in över disken och kollar på hennes fötter.

Första två kapitlen är lite sega, och jag blir lite matt av all teknologi och hur Cinder funkar och så - man kastas in i det rätt abrupt. Men jag läser på, för jag vet ju liksom säkert att Askungen ska få sin prins, och undrar hur sagan ska berättas i den här miljön. Och tur är väl det att jag läste vidare, för riktigt bra blir det från det att Cinder är på soptippen och gräver efter reservdelar till styvmoderns svävare (en av de alla arbetsuppgifterna hon måste lösa innan balen) och styvsystern Peony är med. Rätt vad det är ser Cinder en mörk fläck på systerns hals. Och en på handen. Pesten...
Det är faktiskt inte själva Askungesagan som är mest spännande (även om jag gillar att läsa om när Kai och Cinder träffas och alla hennes värden skenar) - utan de andra komplikationerna med pandemin och lunarerna, folket som numera bor på månen.

Visst har jag några invändningar, till exempel att jag stör mig på Cinder att hon inte vågar berätta för prinsen vad hon är, eller att hon när hon är med honom mest verkar vara bortkommen och ha fullt av olja i ansiktet. Hur blir han egentligen intresserad av henne, när hennes bästa egenskap verkar vara att hon är duktig på mekanik? Men miljön, handlingen och hela idén med Askungen-i-framtiden får mig ändå att lyckligt läsa vidare trots små invändningar. Och så är framsidan riktigt snygg (även om Cinder inte vid ett enda tillfälle i hela boken bär pumps, faktiskt).

För vem? 11 - 17 år