Nu gråter jag igen

Alltså, jag hade inte tänkt skriva om den här boken igen, och i alla fall inte redan två veckor efter det att jag skrev om den sist. Men det går inte att låta bli. Nu ska jag strax ha bokcirkel med en grupp elvaåringar där vi ska prata om den här boken, så jag har precis läst ut den. Igen. (då för två veckor sen när jag skrev sist läste jag bara första halvan)

Så för att inte bli tjatig så skriver jag inte vad boken heter ännu en gång - men jag skrev alltså om den här. Och lite längre om den här.

Jag sitter och gråter igen. Fast jag är på jobbet. Det går inte att låta bli. Jag älskar den här boken. Tokälskar den. Jag skulle kunna sova med den under huvudkudden för att få bra drömmar. Jag skulle kunna spika upp den på väggen för att ha något att titta på som gör mig glad. Jag skulle kunna lägga den i bilen som en turmascot när jag kör. Jag skulle....ja, ni fattar.

Det är nog den bästa skildringen av ett trasigt förhållande mellan en far och en dotter som jag någonsin läst.

Och om jag förut skrev att det nog kan vara en av de bästa barnböcker som skrivits, så har jag nu ändrat mig. Den är mer. Den kan vara en av de bästa böcker jag läst. I alla kategorier. Fatta nu hur bra den är och att ni inte kan gå runt och leva utan att ha läst den här boken.