I djurskepnad (Profetian om Cheysuli 1)

Jag har läst mycket fantasy, men Jennifer Robersons åtta böcker långa serie om Cheysulifolket, Profetian om Cheysuli, har jag missat fast de räknas som fantasyklassiker. Första boken, I djurskepnad, kom ut på engelska 1984. (Shapechangers) Nu lånade jag hem de tre första böckerna i den svenska översättningen, och tänkte att vi skulle ha julmys, jag och cheysulierna.

Av detta blir det nu intet. Även om ett antal recensioner på både Goodreads och Amazon berättar för mig att "jadå, den första boken är lite ojämn och har sina brister och språket är lite arkaiskt och allt vad det kan vara, men vänta bara, resten av serien blir bättre, och när jag gick i skolan ÄLSKADE jag de här böckerna". Men vet ni? 1984 var vääääldigt länge sen. Och de här böckerna, eller OK, den här boken jag har läst, har INTE åldrats väl. Faktiskt kämpade jag för att överhuvudtaget slutföra den pga satt och kokade över all uselhet, och hur lockande själva cheysuligrejen än är med djur som är ens lir, och diverse magiska egenskaper, så finns det inte en chans att jag plågar mig vidare i serien när det finns så mycket fantasy som är bättre.

Nå, vad är det då som stör mig så? Typ så här:

1. Alix
2. Alix
3. Språket
4. Alix
5. Kvinnosynen
6. Alix
7. Alix
8. Gaaaaahhh...!

I landet Homana bodde förr cheysulierna tillsammans med de vanliga homanerna. Härskaren hade alltid en livvakt av cheysulier, som var duktiga krigare och dessutom alla hade varsin lir, ett djur de kommunicerade telepatiskt med, plus att de kunde hela skador via jordmagi och lite annat kul. (fast, märk väl, bara männen hade lir. De lirlösa kvinnorna stannade hemma, lagade mat och födde barn.)(Utom Alix.)(Eller, jo, hon ska vara hemma hon också, är det tänkt, sy stövlar och föda barn, fast hon trots sitt kvinnokön kan tala med alla djur) Sedan tyckte härskarens dotter prinsessan att hon ville ha livvakten. Snygga muskler och det där. (han hade någon slags fru hemma i cheysulibyn, men skit i henne) Så, ja, hon rymde med honom. Varpå pappa härskare blev så arg att han bestämde att alla i cheysulifolket skulle utrotas. Demoner och häxmästare var de, allihop, och nu skulle de dö.

Sedan gick 20 år. Alix är dotter till prinsessan och livvakten. Det vet hon inte från början, men får veta några kapitel in i boken, och då blir hon upprörd. Hur ska hon nu kunna bli ihop med kronprinsen i Homana? Han lär ju aldrig vilja gifta sig med en demonbrud med mystisk släkt? Dessutom är de ju faktiskt kusiner då ju? Nähä. Nä, då får hon väl ta Duncan i stället dårå, klanledaren för cheysulifolket, eftersom han ju så gärna vill. Fast, vänta, han har ju också någon slags fru? Eller någon som trodde hon skulle bli det? Skit i henne - får inte Alix bli Duncans fru så vill hon inte vara med. Och så stampar hon med foten och väsnas lite, tills Duncan ger sig och låter henne få som hon vill. Skit i den där andra.

Nå, låter det här som spännande episk fantasy? Nej, tycker inte jag heller. För: här har vi fina förutsättningar med ett folk med magiska egenskaper som vill hämnas, kul magi, ett land som invaderas av grannländerna som vill kriga (dels i största allmänhet, dels för att de har någon slags trollkarlshärskare som stryker sina mustascher och säger åt dem att de ska kriga för att han vill det). Förutom kriget och onde trollkarlen har vi även ett intressant förhållande med den där Homana-härskaren som verkar maktgalen och brorsonen-prinsen som verkar vara klokare och borde få ta över tronen. Får vi då läsa om allt detta? Nja. Det krigas lite i bakgrunden, liksom. Vid ett tillfälle får vi läsa om typ tre soldater som smyger runt i staden, och vi får göra ett besök i ett fältläger. Resten av boken ägnas i stället åt Alix och vem hon ska lägga sig med och att hon bör producera barn åt cheysulifolket nu när de håller på att utrotas och hon nu har så bra cheysuliblod. Och det är banne mig totalt ointressant. Särskilt som kärleksintrigerna ofta är av arten "jag är stor stark man, och jag känner för att ta dig nu, vare sig du vill eller inte, och du kommer att tycka om det, vänta bara". Ännu värre blir det sedan när männen ifråga ursäktas med att "tja, han kan väl bli lite våldsam ibland, men han är egentligen en hyvens kille för det mesta, och får han bara sin vilja fram så kan ni nog ha det rätt bra tillsammans". Ungefär så. Jag orkar inte.

Och om denna Alix åtminstone hade varit en kul tjej att läsa om? Eller att handlingen drevs framåt genom att hon lärde känna sin egen cheysulimagi? Nej, nej. Så här är det, boken igenom, om och om igen:
- Nu ska vi män göra något viktigt eller farligt eller bestämma viktiga saker som du inte begriper eller kan. Alltså ska du sitta här och vänta/gömma dig här i det finfina gömstället vi hittat åt dig.
Alix: - Vill inte.
- Jo, men kan du för en gång skull göra som vi säger åt dig?
Alix gömmer sig, eller sätter sig ned att vänta. I fem minuter. Sedan ansluter hon till mötet där hon INTE kommer med vettiga synpunkter utan mest bara gapar om sig själv/drar hon iväg mitt in i kriget/anfallet/fiendelägret, annonserar sig själv (varför smyga eller vara diskret?) varpå hon blir upptäckt och anfallen/tillfångatagen och därför måste räddas av männen.
- Vi SA ju att du skulle sitta still här och gömma dig. Ju.
- Men jag VILLE inte, och kolla? nu fick jag ju gå dit jag ville ändå?
- Jo, men det dog 3/15/28/[insert number] människor pga av dig. Det var inte bra. Nu får du sitta här bakom mig på hästryggen ett tag tills vi måste gömma dig nästa gång. Besvärliga kvinna.

Alix slåss inte själv - hon står typ i mitten och skriker.

Jag ORKAR inte.

Men dialogerna då, är de roliga att läsa? Nej, för nu kommer vi till punkt 3 ovan: Språket. Som är av arten "nu ska det skrivas fantasy, och då MÅSTE man använda de mest ålderdomliga orden och konstigaste meningsbyggnaderna, för så talade man förr, och så måste det vara i fantasy". Alltså får vi genomlida "nej du min gunstige junker" (alltså, på allvar!), "nu ska jag förtälja något", "tänker du dräpa mig nu?"... lite omväxlande med vanligt språk och vanliga, moderna ord. Varför vara konsekvent, liksom? Nu har jag ju läst den översatt till svenska, men eftersom även andra som skrivit om boken klagat på det ålderdomliga språket så anar jag att den är likadan på engelska, och att översättaren nog har gjort så gott hon kunnat.

Jag ORKAR INTE. Och jag orkar inte heller göra om det här inlägget till något mer koncentrerat och väldisponerat. Och jag vet banne mig inte om jag hade gillat det här ens 1984. 2017 är det definitivt dödskallemärkt.

Titel: I djurskepnad
Serie: Profetian om Cheysuli #1
Författare: Jennifer Roberson
Originaltitel: Shapechangers
Översättning: Molle Kanmert
Utg år: 1984 (original), 1996 (mitt ex)
Förlag: Richters (mitt ex)
Om du nu äntligen vill köpa den och läsa själv finns den fortfarande att köpa på engelska, i samlingsutgåva med del 1-3 (tror jag) i samma: Shapechanger's Song, hittas här eller här. Eller så plågar du närmaste bibliotekarie med att kräva att den plockas fram ur något magasin. Eller så köper du hellre Brandon Sandersons Stormlight Archives-böcker och får bra episk fantasy. Eller så tar du upp den fina cheysuliska hobbyn "sy stövlar av panterskinn" (eller om det är puma).

Ordningens magi. Usel fantasy - med ljudeffekter

Jag hade två böcker liggande i bokhyllan sedan vårens bokrea då det kändes som en smart idé att få hem inledningen till en förhoppningsvis bra serie för en billig penning. Och hade jag inte sett det där författarnamnet, L.E. Modesitt Jr någonstans förut? Böckerna är Lärlingstid och Mästarprov och utgör tillsammans bok 1, The Magic of Recluce som utgåvan på engelska heter, i den 16 böcker långa "Saga of Recluce". Nu har jag kommit halvvägs in i Mästarprov, men nu ger jag upp. Tur jag inte gav mer än en femtiolapp per bok, för de här får inte ens stå kvar hemma på bokhyllan.

Varför inte då, då? Jag, som brukar gilla episk fantasy? Och när man läser om Saga of Recluce på nätet så verkar den så väldigt bra, med en lång intressant historia med magi, elaka trollkarlar och oförstådda ynglingar/unga kvinnor som rymmer hemifrån och sedan blir Hjältar Big Time? Och när bok 2 i serien, The Towers of Sunset, gör ett hopp långt tillbaka i historien och vi får läsa om hur allting verkligen började?

Jamen, jag försökte verkligen. Jag ville! Magisystemet med svart ordningsmagi kontra vit kaosmagi verkade intressant och här fanns en uppenbart otäck och elak magiker som verkligen behövde tas kål på. Men jag stod inte ut. Det som stör mig allra mest är att Modesitt inte berättar om det som är viktigt.

Jag kom inte in i boken direkt, men det är rätt vanligt när man påbörjar en ny fantasyvärld så att säga. Men det fortsatte. Det hände saker som jag inte begrep varför de var viktiga, och det hände viktiga saker som aldrig beskrevs. Det är lite som att författaren har skrivit en omfattande text och sedan blivit tillsagd att stryka hälften, gjort det men liksom aldrig knutit ihop texten som blev kvar. Det är svårt att förklara riktigt utan att ta hjälp av förfärande långa citat ur boken, men jag försöker ta ett exempel:

Huvudpersonen Lerris har blivit utkörd ur sitt hemland utan att vare sig han eller läsaren egentligen har fått någon vettig förklaring till varför (ja, förutom det att han lätt blir uttråkad). Han ska nu rida i ett större land mot ett okänt mål av okänd anledning. Man kan inte följa honom på den obligatoriska kartan eftersom 90% av platserna han besöker inte är utsatta. På sin väg möter han plötsligt två hästar, som drar en vagn som är gjord i gyllene trä. Kusken skriker "jihaa! jihaa!" åt hästarna (mer om ljudeffekterna senare). Bredvid sig har kusken en röd flagga. Bakom vagnen rider två ryttare. Jag lovar, mycket mer än så här står det inte i boken. Vagnekipaget kör förbi och Lerris rider vidare. Efteråt får läsaren själv förstå att inuti den där vagnen färdades Herr MegaOnd Trollkarl, och att detta var en mycket uppskakande upplevelse för Lerris. Att han nu förstod sitt mål här i livet. Att kaosmagi är hemskt. Och att detta är den centrala scenen i Lärlingstid (det är den som är med på bokens framsida). Men det står aldrig utskrivet någonstans, det helt plötsligt bara är så. (och ja, jag är läserfaren nog att kunna läsa mellan raderna och sånt där, men det här är något helt annat)

Vidare träffar Lerris en schysst trollkarl (färg: grå) som han rider lite ihop med men utan att vare sig han eller läsaren får några ytterligare svar på resans mål eller mening. Schysst-trollkarlen och Lerris inspekterar lite får. Sedan skiljs de åt och Lerris behöver få lite tid på sig att läsa en lärobok i Ordningens magi och tar därför ett jobb som snickargesäll i en stad som faktiskt finns med på kartan. Rätt vad det är får läsaren av sig själv fatta att stadens härskare har orättvisa metoder, samt tar hjälp av Herr MegaOnd Trollkarl och också att det är ett krig på gång (okänt mellan vilka parter eller varför). För, ja, det har aldrig stått varför eller att det sker, det bara är så det helt plötsligt är.

Däremot får jag veta ohyggligt mycket om sånt jag hade klarat mig utan. Inredningsdetaljer och träslag på varenda jämra möbel i varenda jämra värdshus Lerris stannar i på vägen, och innehållet ned till minsta molekyl i varenda jämra måltid han äter. Kunde inte herr L.E. Modesitt ägnat den skrivkraften åt att ge mig lite mer bakgrundsinfo, tack så mycket?

Och så det andra. Ljudeffekterna. Författaren har kommit på en smart teknik att helt slippa det här med gestaltning i sitt skrivande. Istället skildrar han det som händer genom att skriva ut ljudeffekterna:

"...klank...klink...klank
Svetten rann från hans ansikte och han andades tungt.
...klink...klank...
Krack!...Fssshhhhh...
"Ajjjj....!"
Klank..."

Det är lite som att läsa en serie. Fast utan pratbubblorna. Och utan bilderna. Det som försiggår ovan är en strid. Och jag har inte uteslutit något - det står så här! Man ska alltså kunna se den Spännande Fajten framför sig genom att liksom översätta "klink...klank..." till lämpliga svärdshugg och "fssshhhh" till att magi används. (det gör ont, det förstår jag.)
Och så har vi hästen. Gairloch. Varenda gång han får vara med så ska han yttra sig lite:

"Klaklopp, klaklopp, klaklopp...Gairlochs hovar ekade mot stenarna. Heeiii...öööh...Gairloch kastade med huvudet och kråmade sig lite innan han saktade ned."

Jag tror aldrig jag har läst någon bok (förutom pekböcker för de minsta barnen) där författaren tycker att han behöver skriva ner ljudeffekterna så nitiskt som det görs här (flera gånger på varje sida, med kursiv stil). Varför? Snälla herr Modesitt - jag vet faktiskt hur en häst låter som går på kullerstenar. Och hur den låter när den gnäggar. Jag kan tänka mig det inne i huvudet. Det är det som kallas att läsa - att jag bildar mig egna bilder, ljud och dofter i mitt huvud genom att läsa texten.

Jag lägger ner. Det finns så mycket annan bra episk fantasy som oläst väntar på mig, så varför slösa bort tid på något som jag bara stör mig på?

(Och förresten - jag kom på var jag hade sett författarnamnet L.E. Modesitt förut. Jo, det var en annan bok jag testade att köpa för några år sedan: The Soprano Sorceress - första boken i Spellsong Cycle. Den handlar om en kvinna från vår egen värld som har en bra sångröst, och som förflyttas till en annan värld där det visar sig att man är magiker och kan trolla om man kan sjunga en fin visa med en vacker röst, och att hon där betraktas som ett vapen i stil med atombomben eller nåt. Dödskallevarning på den boken. Den hamnade också i papperskorgsarkivet.)

Titel: Lärlingstid + Mästarprov
Serie: Ordningens magi, bok 1 + 2
Författare: L.E. Modesitt
Orginaltitel: The Magic of Recluce
Översättning: Lisa Isaksson
Utg år: 2007
Förlag: B. Wahlströms
Köp den inte vare sig här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet. 

Felicia försvann

 Felicia försvann av Felicia Feldt
 
Den här boken läser vi i en av mina bokcirklar. Jag var en av dem som gärna ville läsa den, för det är många som har lånat den där jag jobbar och det har pratats om den ganska mycket - jag ville se vad jag själv tyckte. Annars läser jag sällan den här sortens böcker. Intressanta biografier möjligen, om personens liv varit annorlunda och värt att berätta om. Men tyck-synd-om-mig-böcker gillar jag inte. Och detta är något av det värsta tyck-synd-om-mig jag har läst, tror jag.

I korthet handlar boken om Felicia Feldts barndom, och hur den och förhållandet till hennes mor fortfarande i vuxen ålder påverkar henne. Felicia är dotter till Anna Wahlgren, författare till Barnaboken bland annat, enligt sig själv något av ett proffs på barnuppfostran.

Det gick mycket fort att läsa den här boken, som består av ett antal korta stycken, nästan lite som att läsa ur någons blogg. Men även om läsandet går fort så förstår jag inte riktigt vad jag läser. De korta styckena är inte kronologiskt ordnade, utan i stället blandas minnen från  Felicias barndom friskt med minnen från hennes vuxna liv, tankar från nutid blandas med känslor och upplevelser för fyrtio år sen.a. Det blir väldigt spretigt och svåröverskådligt och jag hänger inte med. Det blir ännu svårare eftersom Felicia som barn flyttar ofta och människorna kring henne är många (mammans kompisar, män, älskare och så alla syskonen). Den enda konstanten är att Det Är Synd Om Felicia, och så bokens handling, mantra och återkommande sanning:

1. Mamma är dum.
2. Allt mamma gör är dumt. Eller elakt. Eller både elakt och dumt.
3. Om mamma gör något som egentligen verkar bra och snällt så finns det säkert ändå någon ond och elak tanke bakom, eftersom...
1. Mamma är dum...etc

Visst, om Felicias uppväxt verkligen var sådan hon har skildrat den så förstår jag att hon har haft ett helvete. Men vi får aldrig, aldrig höra mammans version av det som hände. Och jag vet inte om det hände exakt så som Felicia upplevde det. Är det felaktiga minnen? Gick det till så här? Huvudsaken kanske ändå är hur Felicia själv minns det eller hon kände det - fast eftersom minnena är så offentliga som de nu har blivit kan jag tycka att de behöver fler perspektiv. Hur har hennes syskon upplevt det hela? Varför är inte de skakande vrak? Det är mycket svårt att i den här boken få någon klar bild av kronologi, äkthet eller vad som egentligen hände då och nu.

Anna Wahlgren (Felicias mamma) har precis gett ut en bok på över 400 sidor som ska vara ett svar, ett försvar, till den här boken: Sanning och konsekvens. Jag har inte läst den (och kommer inte att läsa den heller) men däremot läste jag lite i Anna Wahlgrens blogg vad hon skriver om sin bok. Bland annat stod där hennes sanning om hur de s.k. mobbingdagarna gick till (dagen innan ett barns födelsedag var det lite tradition att det barnet skulle göra mer hushållsarbete än de andra, och äta en tristare middag på sitt rum). Annas version är väldigt annorlunda än Felicias version. Mycket idyllisk och rosenröd - och återigen står jag där och undrar vems minne det är som är det riktiga. Till slut känner jag att varför vill jag veta det? Egentligen? Det är ju bara viktigt för Felicia och Anna. Eller?

När jag läst färdigt boken står jag nämligen som ett stort frågetecken: varför ger man ut en sån här bok överhuvudtaget? Vem mår bra av att läsa det här? Inte jag som läser, det är då ett som är säkert. Och absolut inte Felicia själv för hon verkar ha hängt upp hela livet på sitt förhållande till sin mor och om skrivandet av den här boken är ett slags bearbetande av det förhållandet så har det väl liksom misslyckats när boken sedan ges ut? Då är hon ju inte fri från det hela? Hade hon varit det så hade hon skrivit boken för sig själv och sedan kunnat släppa det hela och vara fri att leva sitt liv. Är den möjligen skriven för att läsas av mamman själv? Till vilken nytta? (och återigen, varför ge ut den?)

Jag känner bara att jag verkligen inte vill dras in i detta.

Carolina riktigt uppretad på pappa Åberg

Skratta lagom! sa pappa Åberg

Jag skriver vanligtvis inte om bilderböcker i min blogg. Men jag jobbar ju med bilderböcker dagligen eftersom jag är barnbibliotekarie, och nu måste jag göra ett undantag. Jag är arg, nämligen.

Alldeles nyss hade jag sagostund för ungefär tio stycken barn i 3-4-årsåldern. Vi fick en laddning nya böcker till biblioteket häromdagen, så jag plockade tre av dem till sagoläsningen. Wirséns "Vem är sjuk?", Jon Klassens "Jag vill ha min hatt!" och så senaste boken om Alfons Åberg "Skratta lagom! sa pappa Åberg". Wirsén och Klassen läste jag snabbt igenom innan för att kolla om nivån var OK och att det inte var för hemskt i Klassens bok där björnen faktiskt käkar upp kaninen, men bägge böckerna passerade Carolina-censuren. Alfons Åberg var ganska lång så jag bara tog den eftersom Alfons Åberg-böcker liksom är bra högläsningsböcker, vet man ju.

Eller inte, skulle det visa sig.

Sitter alltså och läser för barnen om hur Alfons och Milla bygger upp jättefina kulisser för ett kommande "stjärnornas krig fast på riddartiden". Det är kartonger, smyckesskrin, skattkartor och mycket jobb. Nämligen ska "storkusinerna" Bing och Benny komma och då ska leken sätta igång. Bing och Benny kommer, men har med sig en ny mobil, och en slags radiostyrd stridsvagn som de kör runt med och de är inte alls intresserade av att leka med det som Alfons och Milla förberett.  I stället kör de in med stridsvagnen i Alfons rum och kör sönder allt det som Alfons och Milla byggt. Givetvis blir Alfons och Milla galna! De ger sig på kusinerna och skriker och nyper och det blir ett enda kaos av vrål, välta möbler och blomkrukor och elände.

Nu kommer pappa Åberg. Nu ska vi väl reda ut allt och lugna oss på pappa Åberg-vis? Nä, det ska vi inte. Under stigande obehag sitter jag och läser högt för barnen att pappa Åberg anser att allt är Alfons och Millas fel, och att de därför ska ha straff. Straffet ska utdelas i enrum. (vad ÄR ens "straff" och "enrum"? Jag vet - men barnen?). Fortfarande tror jag som läser att allt ska ordnas upp i bästa förnuftighetsanda, att pappa Åberg i "enrummet" ska reda ut med Alfons och Milla vad som hänt och sen själv leka stjärnornas krig med dem för att storkusinerna ska bli avundsjuka där ute. Eller nåt. Men nä, det som sker är att pappa Åberg har en plan. De ska låtsas att pappa ger dem stryk. Han ska klappa ihop händerna och Alfons och Milla ska skrika som om de får ont.

Jamen...nämen....lägg av??!!!

Nu är det riktigt obehagligt att läsa den här boken högt, ska jag säga. Pappa Åberg slår mysande ihop händerna, Alfons och Milla skriker ikapp och utanför dörren hänger Bing och Benny och försöker kolla in i nyckelhålet vad som händer och gotta sig i att det är de andra barnen som får straff och inte de.

Sen kommer pappa, Alfons och Milla ut från rummet, pappa upptäcker att storkusinerna inte städat upp som de skulle göra under tiden straffet utdelades och blir arg igen. Nu ska alltså storkusinerna få sitt straff. De blir riktigt rädda, för de tror att nu är det deras tur att få stryk. Deras straff blir dock att städa upp röran efter bråket och stridsvagnen.

Ingen försonande förklaring till pappans beteende. Inget sensmoraliskt på slutet att det är bättre att prata med varandra i stället för att bråka. I stället är slutklämmen på boken "sen den dagen vill kusinerna också använda huvudet och likna pappa Åberg". Är det bra det? Att utdela summariska straff utan att reda ut hur bråket började? Att låtsas ge två små barn ett kok stryk?

Jag var mycket illa berörd. Jag hoppas och tror att barnen inte riktigt hängde med på vad som hände i boken och att de inte ens känner igen ordet "stryk". Varför, varför finns den här boken? Vad är kul med den? Eller tänkvärt? Jag läste ett inlägg hos Alwildas grymma boktips (hon tok-sågar också boken) där hon funderar på om boken kunde ha handlat om att pappa Åberg minns tillbaka på sin barndom, och liksom återberättat hur det kunde vara då? Men sen lättat finna att "så skulle vi ju aldrig göra idag, eller hur?". Jo, det hade varit bättre. Fast allra bäst hade varit om den här boken inte kommit ut alls.

Jag ser nu i efterhand att det på bokens baksida finns en liten "märkning" där det står "Stor-Alfons - för de lite större". Precis som Soldatpappan är alltså den här Alfons tänkt för större barn. Jag missade att läsa det här, det står inget på framsidan. Undrar hur många andra som missar att det här är en "Stor-Alfons"-bok? Och även om det är för större barn är det fortfarande fullt med stryk och straff och enrum...why??

Rosa på en onsdag

Rosa på en onsdag av Iben Harboe

Detta blir den första dödskallemärkningen av en bok i min blogg:

En börja-läsa-bok från Nypon förlag. Det finns tre böcker om Rosa och jag har testläst den här eftersom jag alltid är på jakt efter nya börja läsa-böcker till biblioteket.

Och den här vill jag inte ha – det är inte lättläst överhuvudtaget.

Textmängden och språket är i och för sig bra. Det är berättelsen som är rena katastrofen. Det är svårbegripligt vad som händer till och med för  mig som är vuxen. Det är grejer som händer som liksom inte alls följs upp och är helt irrelevanta för storyn.

 Ta till exempel de första tre sidorna. Där är ett handskrivet brev som det tar en stund att fatta att det är från Rosa till Luna att hon ska följa med Rosa hem en onsdag. Sen står det att mamma är sen hem på måndagar så då är det bara Rosa och Max, och att Max ska laga mat till Rosa. Att Max är Rosas bror står det inte. Det förstår man så småningom – om man är vuxen? Möjligen har det stått i någon annan bok att Max är Rosas bror, men det vet ju inte den unga läsare som får den här boken först i sin hand.

 Och så följer då Luna med Rosa hem. På skolgården ropar en Bea (klasskompis? Kompis? Syster? Allmän hang-around? Det står nämligen inte) efter dem ”Vänta på mig!”. ”Ska vi vänta?” säger Luna. ”Nej, skynda dig!” säger Rosa.

Och sen ses inte Bea till mer i den här boken och vi vet inte varför hon inte fick följa med och vad hon eventuellt hade gjort för ont. Varför ta med henne i handlingen överhuvudtaget???

 Väl hemma hittar Luna en ”gul hög” på Rosas kudde i sängen. Det är tydligen Sonja som har bajsat. Men vem Sonja är sägs inte. Man kan ju spekulera…städhjälpen? Rosas låtsaskompis? Läser man vidare så hittar de Sonja som visar sig vara en sköldpadda (kunde man inte bara skrivit det första gången?) Och hon ligger uppochned, benen är stela och hon luktar illa. Aha! tänker jag, det ska bli lite sorg är med ett husdjur som dött! Men, nä, nu så upptäcker Rosa att något som är svart hänger på lampan intill Sonja. "Svart som en bränd vår-rulle en onsdag" (som Max brukar bjuda på). Det är Max som gett Sonja något olämpligt att äta! rasar Rosa. Men ska hon inte blir ledsen, då, undrar man som läsare försiktigt. Nä! Hon stänger ut Max på balkongen. Och helt plötsligt sitter tjejerna vid bordet och äter själva. Med sköldpaddan bredvid som mirakulöst har vaknat upp igen. För mig som vuxen tar det nu ett antal bläddringar fram och tillbaka och läsande och tittande på bilderna för att förstå vad som hänt:

1.      Max är dum.

2.      Max har tappat sin fräcka hip-hopmössa intill Sonja när han

3.      matade henne med chili som hon inte tål men hon

4.      Är inte död utan blev bara dålig i magen.

5.      De stela benen och att hon luktade illa har liksom gått över.

 Lärdom: Bara för att en text är lätt att läsa såtillvida att det är enkla ord och meningar, så är den inte lätt att läsa för ett barn. Barnet måste ha åtminstone en sportslig chans att förstå vad som händer i boken. Den här boken har ingen story. Den har en utdragen och mystisk bildgåta med lite tokroliga bilder.

Välj en annan bok.