Ordningens magi. Usel fantasy - med ljudeffekter

Jag hade två böcker liggande i bokhyllan sedan vårens bokrea då det kändes som en smart idé att få hem inledningen till en förhoppningsvis bra serie för en billig penning. Och hade jag inte sett det där författarnamnet, L.E. Modesitt Jr någonstans förut? Böckerna är Lärlingstid och Mästarprov och utgör tillsammans bok 1, The Magic of Recluce som utgåvan på engelska heter, i den 16 böcker långa "Saga of Recluce". Nu har jag kommit halvvägs in i Mästarprov, men nu ger jag upp. Tur jag inte gav mer än en femtiolapp per bok, för de här får inte ens stå kvar hemma på bokhyllan.

Varför inte då, då? Jag, som brukar gilla episk fantasy? Och när man läser om Saga of Recluce på nätet så verkar den så väldigt bra, med en lång intressant historia med magi, elaka trollkarlar och oförstådda ynglingar/unga kvinnor som rymmer hemifrån och sedan blir Hjältar Big Time? Och när bok 2 i serien, The Towers of Sunset, gör ett hopp långt tillbaka i historien och vi får läsa om hur allting verkligen började?

Jamen, jag försökte verkligen. Jag ville! Magisystemet med svart ordningsmagi kontra vit kaosmagi verkade intressant och här fanns en uppenbart otäck och elak magiker som verkligen behövde tas kål på. Men jag stod inte ut. Det som stör mig allra mest är att Modesitt inte berättar om det som är viktigt.

Jag kom inte in i boken direkt, men det är rätt vanligt när man påbörjar en ny fantasyvärld så att säga. Men det fortsatte. Det hände saker som jag inte begrep varför de var viktiga, och det hände viktiga saker som aldrig beskrevs. Det är lite som att författaren har skrivit en omfattande text och sedan blivit tillsagd att stryka hälften, gjort det men liksom aldrig knutit ihop texten som blev kvar. Det är svårt att förklara riktigt utan att ta hjälp av förfärande långa citat ur boken, men jag försöker ta ett exempel:

Huvudpersonen Lerris har blivit utkörd ur sitt hemland utan att vare sig han eller läsaren egentligen har fått någon vettig förklaring till varför (ja, förutom det att han lätt blir uttråkad). Han ska nu rida i ett större land mot ett okänt mål av okänd anledning. Man kan inte följa honom på den obligatoriska kartan eftersom 90% av platserna han besöker inte är utsatta. På sin väg möter han plötsligt två hästar, som drar en vagn som är gjord i gyllene trä. Kusken skriker "jihaa! jihaa!" åt hästarna (mer om ljudeffekterna senare). Bredvid sig har kusken en röd flagga. Bakom vagnen rider två ryttare. Jag lovar, mycket mer än så här står det inte i boken. Vagnekipaget kör förbi och Lerris rider vidare. Efteråt får läsaren själv förstå att inuti den där vagnen färdades Herr MegaOnd Trollkarl, och att detta var en mycket uppskakande upplevelse för Lerris. Att han nu förstod sitt mål här i livet. Att kaosmagi är hemskt. Och att detta är den centrala scenen i Lärlingstid (det är den som är med på bokens framsida). Men det står aldrig utskrivet någonstans, det helt plötsligt bara är så. (och ja, jag är läserfaren nog att kunna läsa mellan raderna och sånt där, men det här är något helt annat)

Vidare träffar Lerris en schysst trollkarl (färg: grå) som han rider lite ihop med men utan att vare sig han eller läsaren får några ytterligare svar på resans mål eller mening. Schysst-trollkarlen och Lerris inspekterar lite får. Sedan skiljs de åt och Lerris behöver få lite tid på sig att läsa en lärobok i Ordningens magi och tar därför ett jobb som snickargesäll i en stad som faktiskt finns med på kartan. Rätt vad det är får läsaren av sig själv fatta att stadens härskare har orättvisa metoder, samt tar hjälp av Herr MegaOnd Trollkarl och också att det är ett krig på gång (okänt mellan vilka parter eller varför). För, ja, det har aldrig stått varför eller att det sker, det bara är så det helt plötsligt är.

Däremot får jag veta ohyggligt mycket om sånt jag hade klarat mig utan. Inredningsdetaljer och träslag på varenda jämra möbel i varenda jämra värdshus Lerris stannar i på vägen, och innehållet ned till minsta molekyl i varenda jämra måltid han äter. Kunde inte herr L.E. Modesitt ägnat den skrivkraften åt att ge mig lite mer bakgrundsinfo, tack så mycket?

Och så det andra. Ljudeffekterna. Författaren har kommit på en smart teknik att helt slippa det här med gestaltning i sitt skrivande. Istället skildrar han det som händer genom att skriva ut ljudeffekterna:

"...klank...klink...klank
Svetten rann från hans ansikte och han andades tungt.
...klink...klank...
Krack!...Fssshhhhh...
"Ajjjj....!"
Klank..."

Det är lite som att läsa en serie. Fast utan pratbubblorna. Och utan bilderna. Det som försiggår ovan är en strid. Och jag har inte uteslutit något - det står så här! Man ska alltså kunna se den Spännande Fajten framför sig genom att liksom översätta "klink...klank..." till lämpliga svärdshugg och "fssshhhh" till att magi används. (det gör ont, det förstår jag.)
Och så har vi hästen. Gairloch. Varenda gång han får vara med så ska han yttra sig lite:

"Klaklopp, klaklopp, klaklopp...Gairlochs hovar ekade mot stenarna. Heeiii...öööh...Gairloch kastade med huvudet och kråmade sig lite innan han saktade ned."

Jag tror aldrig jag har läst någon bok (förutom pekböcker för de minsta barnen) där författaren tycker att han behöver skriva ner ljudeffekterna så nitiskt som det görs här (flera gånger på varje sida, med kursiv stil). Varför? Snälla herr Modesitt - jag vet faktiskt hur en häst låter som går på kullerstenar. Och hur den låter när den gnäggar. Jag kan tänka mig det inne i huvudet. Det är det som kallas att läsa - att jag bildar mig egna bilder, ljud och dofter i mitt huvud genom att läsa texten.

Jag lägger ner. Det finns så mycket annan bra episk fantasy som oläst väntar på mig, så varför slösa bort tid på något som jag bara stör mig på?

(Och förresten - jag kom på var jag hade sett författarnamnet L.E. Modesitt förut. Jo, det var en annan bok jag testade att köpa för några år sedan: The Soprano Sorceress - första boken i Spellsong Cycle. Den handlar om en kvinna från vår egen värld som har en bra sångröst, och som förflyttas till en annan värld där det visar sig att man är magiker och kan trolla om man kan sjunga en fin visa med en vacker röst, och att hon där betraktas som ett vapen i stil med atombomben eller nåt. Dödskallevarning på den boken. Den hamnade också i papperskorgsarkivet.)

Titel: Lärlingstid + Mästarprov
Serie: Ordningens magi, bok 1 + 2
Författare: L.E. Modesitt
Orginaltitel: The Magic of Recluce
Översättning: Lisa Isaksson
Utg år: 2007
Förlag: B. Wahlströms
Köp den inte vare sig här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.