Sågspån och eld

Oj, så fort den tog slut, denna tredje bok om Bricken! Vilken tur att jag redan har fjärde boken om henne, Amerikauret, laddad på läsplattan.

Vibeke Olsson fullständigt trollbinder mig med Brickens liv, hennes slit, miljön med sågverket och det enkla rummet i kasernen (fast det är ett hem, en stolthet ingen kan ta ifrån en), vardagstiderna hon har i kroppen: nu vaknas det, nu äts det frukost, nu är det dags för förmiddagskaffe, nu snart dags för kvällsgröt - tider hon känner av även när hon ett par månader bor i Stockholm och arbetar som jungfru hos en fin familj på Östermalm.

Egentligen borde inte Vibeke Olssons sätt att skriva tilltala mig - det är inget högt tempo, det är definitivt ingen verklighetsflykt, det finns inget onaturligt, det är mycket tal om tro och Jesus, och hon använder sig mycket av upprepningar när hon skriver. Men jag älskar det! Vare sig det är i de fattiga kvarteren i Rom (böckerna om Sabina, m fl), de romerska härlägren eller i Svartvik - jag är där. Jag kan se det framför mig. Jag kan känna hur jobbigt det är att kånka allt det som ska kånkas: vatten, ved, blöt tvätt, matkorgar till sågverket, ännu mer vatten. Jag kan höra oväsendet: från de trånga gatorna, från hamnen, från sågverket och brädgården. Och framförallt kan jag känna lukterna. Olsson har en förmåga att beskriva precis hur det luktar - hur det luktar i skogen om hösten, hur det luktar när det är snösmältning, hur det luktar på brädgården och hur det luktar från havet. Miljön får liv!

Men det är inte bara miljöerna. Det är människorna! Här finns riktiga människor. Människor som är trötta, som har ont, som inte kan låta bli att dricka sprit, som är glada över små detaljer som att få brödsoppa till efterrätt eller att kunna få ledigt två timmar från arbetet en söndag för att vara med om en båtutflykt. Människor som smiter ifrån ansvar och plikt för att de inte orkar med det, eller människor som verkligen tar ansvar och orkar med det mesta även om livet verkligen är tungt för dem. Människor som hittar kärleken fastän de bor på fattighuset och inte har mycket till liv kvar. Människor som grälar. Människor som stryker av sig hatten för överheten. Människor som orkar visa medmänsklighet fast de själva är trötta intill döden. Modiga människor, snälla människor, elaka människor...

Det som i stora drag händer i Sågspån och eld är att Bricken har blivit vuxen, men ännu inte hittat någon att dela sitt liv med. Hon tror att det är kört, eftersom hon ju bara har en halv högerhand. Vem kan bli kär i någon som bara har en halv högerhand? Det fanns en, Natan, som verkade intresserad när hon var sexton år - men han försvann. Problem med spriten och humöret hade han också, så det var nog bara bra?
Nu dyker Natan upp igen, och vill helt tydligt ha Bricken fast hon bara har en halv högerhand. De blir omgående ett par - fast han har fortfarande problem med den där spriten. Inte tror han på Jesus heller. Bricken vet inte vad hon vill - utom att hon inte kan stå emot Natan. Hela hennes kropp längtar och är redo.

Det är definitivt inte okomplicerat. Natan är väl ingen helyllegrabb, direkt. Inte Jorma heller för den delen, när han kommer med i berättelsen. Åh, vad skönt det är när Bricken vågar säga ifrån och skriker till Natan när han spottar snus på hennes rentvättade trasmattor! Åh, vad jag gråter när jag läser om hur svårt Bricken har det på Käppalas sågverk på Lidingö! När jag läser om Nikanor...

Det är fattigt. Och förtvivlat. Men det är glädje och kärlek också. Och väldigt mycket levande liv.

Titel: Sågspån och eld
Serie: Bricken, bok 3
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2011
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här