Drakhjärta & Hamnskiftare

När Vera är ute i skogen för att leta efter magiska väsen så lyckas hon över all förväntan. Först går hon vilse vilket ju inte är så där värst bra. Sedan stöter hon på två vättar, och det är inte bra alls. Vättar är farliga, och just de här vättarna tänker sig äta upp Vera till middag, tydligen. Men Vera får hjälp - rätt vad det är ser vättarna skräckslagna ut och flyr därifrån medan de skriver "Draaake!". Drake? Ja. Jo. Det är Lill-Flamma de har sett, men hur de kan bli så skräckslagna för henne förstår jag inte mycket. Hon är nämligen mindre än en sparv, och ryms lätt i Veras ficka. Där sitter hon sedan och pladdrar glatt tills Vera och hon kommit fram till resten av Lill-Flammas familj. De är inte lika små som Lill-Flamma.

Så här sätter Drakhjärta & Hamnskiftare av debutanten Jerker Hultén igång. Raskt har hela drakfamiljen följt med Vera hem, installerat sig i borgen där hon bor med sin familj och visat sig vara trevliga kompisar/husdjur/transportmedel/magiker. Inte nog med det - bara några sidor senare har Vera upptäckt att hon kan prata med drakarna inuti sitt huvud, att hon har ett drakhjärta, för att inte tala om att Albin, Veras lillebror, upptäcker att han är en hamnskiftare - att han bara genom att tänka på ett djur kan ta dess form.
Bra det - för alla krafter behövs, både magiska och krigiska, när det visar sig att piratkaptenen Arghan med hjälp av en hel armé av elaka pirater och annat tänker sig ta en av drakarna (den av guld...) och i samma veva bestraffa Veras och Albins mamma och pappa för något de gjorde för en hel del år sedan.

Det finns en hel del jag tycker om i Drakhjärta & Hamnskiftare. Vilken fantasi och uppfinningsrikedom! Alla roliga smådetaljer och märkliga saker gillar jag - piratskepp som kan flyga, till exempel, eller byns härliga skola som byggts till och byggts till genom åren så att den nu verkar helt oöverblickbar. Lärarna som finns på skolan verkar helt obetalbara, och jag får en hel del Hogwarts-vibbar här. Och de små magiska varelserna, de där som Vera tycker om att leta efter i skogen! Dem gillar jag! De är med här och där i hela boken, liksom lite så där i bakgrunden ungefär som Sven Nordqvists mucklor: småtomtar som skrålar på väg hem från ett kalas, gråtroll som grälar, bevingade buffelgrodor...
Jag gillar när några av piraterna visar så mänskliga och o-onda drag, som halvjättinnan som ska vara fångvaktare men som visar sig vara mycket barnkär. Och det faktum att det verkar vara lika många kvinnor som män som är pirater och soldater - det gillar jag mycket.

Själva storyn hade jag gärna rumsterat om i lite. Jag saknar nämligen en viktig sak i den här boken: drivet framåt. För mig måste en fantasybok ha ett tydligt driv framåt mot ett mål som ska uppnås. Ofta är det ju den där Eländiga Onda Typen Som Vill Ta Över Världen och måste stoppas på diverse smarta vis. Drakhjärta & Hamnskiftare tenderar alldeles för länge att vara en räcka trevliga, roliga och spännande episoder - som inte leder framåt. Det är drakarna som flyttar hem till Vera och Albin, det är föräldrarnas historia, det är lite skolliv och härliga skildringar av byns alla roliga karaktärer. Det är ett gäng pirater som vill sno åt sig en drake och slåss  lite i allmänhet - men det stora hotet, det tydliga målet, Molgor, framträder inte på allvar förrän i bokens senare del. Jag tror så här: om Molgor och hans synnerligen onda planer på världsherravälde och evig svart ondska tydligare skildrats direkt i början på boken? Då hade allt det som senare hänt bättre siktat på att stoppa honom. Det hade varit intressantare att läsa om Vera och Albins magiska egenskaper om man nästan direkt när de utvecklades förstod att de hade ett samband med Molgors ondska och bokens mål. Ett sådant driv hade gjort den här boken riktigt vass.

En annan grej jag hängde upp mig lite på var att det ibland blev lite omständligt med alla förberedelser för det som skulle hända. Handlingen kunde verkligen hetta till: piraterna ska anfalla! Flykt! Krig!...men så stoppades berättelsen upp av att alla familjemedlemmar, drakar och annat löst folk skulle hålla rådslag, planera och öva inför det som skulle hända, och så blev allt liksom stillastående i flera dagar. Lite onödigt i en berättelse som den här.

Jag gillar verkligen ett antal karaktärer i den här boken, och dem hade jag velat läsa mer om! Den elaka familjen Adelsnodd, till exempel. Härligt vidriga är de, men i andra halvan på boken försvinner de liksom bara. Och den här Rurik, som är så övernaturligt duktig på att kasta stenar - han verkar spännande. Byn verkar vara helt befolkad av mycket intressanta och roliga karaktärer. Och drakarna! Jag gillar dem mycket, deras olikheter och humör. Dem hade jag också velat ha med mycket mer - nu tenderar de mest att bli transportmedel tycker jag. Utom Lill-Flamma, då förstås...

Sammantaget - en bok med många bra detaljer, roligheter, fantastisk fantasi och roliga karaktärer som jag på det stora hela tyckte om att läsa. Men hade boken haft ett bättre driv framåt - då hade den varit verkligt bra. Det ska bli intressant att se hur Jerker Hultén utvecklas i sitt skrivande framöver.

Titel: Drakhjärta & Hamnskiftare
Författare: Jerker Hultén
Utg år: 2014
Förlag: Idus förlag
Köp den till exempel här eller här