Bricken på Svartvik

Det är på något sätt skönt för själen att läsa när Vibeke Olsson skriver om Bricken. Ja, hennes liv är svårt och hårt, olyckor drabbar henne och livet på sågverket är ofattbart för mig som jobbar deltid som bibliotekarie och bor i ett litet men bekvämt hus med mängder av hushållsmaskiner som gör allt det där tunga. Men ändå. Det är skönt för själen eftersom Olsson låter Bricken fundera, och låter mig som läsare följa hennes funderingar och känna att vi människor kanske ändå inuti är rätt lika varandra vare sig vi sliter som djur på ett sågverk utanför Sundsvall på 1880-talet eller tassar omkring i fotriktiga skor (nja, Nike Free...) på ett bibliotek i Skåne 2013.

Vi ängslas för våra föräldrar. Vi funderar över framtiden, om det kommer att finnas någon vi blir kära i. Om vi kommer att få barn. Jo, ja, jag har redan barn och någon att vara kär i, men när jag var sexton som Bricken så hade jag ingen aning. Hon tror att hela den här vägen med familj och eget hem är körd för henne eftersom hon är ofärdig (det händer en olycka i början på boken – Bricken överlever men blir ”ofärdig”). Jag trodde också när jag var 16 att det här med familj och barn och sånt inte var för mig eftersom jag liksom inte hörde till dem som blev ihop med killar. Ofärdig var jag väl inte, men uppenbarligen fel på alla andra sätt. 

Vi funderar över orättvisor. Hur jobbig vardagen än är så ser Bricken att det finns de som har det värre, kärlekslösare, fattigare än hon, och hur jobbig min vardag än är (trots köksmaskinerna) så finns det alltid de som har tråkigare jobb och mindre fritid än jag, för att inte tala om alla de som inte har pengar så det räcker.

Bricken funderar förstås mycket på det här med Jesus och om hon borde gå till dopet och ge sig åt honom och sedan lägga av med dans och såna hemskheter helt och hållet. Där kan jag inte alls följa henne eftersom jag inte tror på några gudar överhuvudtaget (och ja, om det är någon invändning jag har mot böckerna om Bricken så är det att jag tycker det blir väldigt mycket jesusande och bönande) – men jag har ju andra saker jag drömmer om som jag inbillar mig skulle ändra hela mitt liv till total lycka om de föll in.

Så vi funderar, jag och Bricken. Men ändå är våra liv förstås så totalt olika. Hon har ett tungt, enformigt och farligt arbete som ribbkaperska på ett sågverk och jobbar alla dagar från tidig morgon till sent på kvällen utom söndagar. Och hon är stolt över att vara arbetarska. Efter ett par år har Brickens liv förändrats och hon får i stället jobba precis alla dagar utan att ta någon rast över huvudtaget eftersom hon har ”kostkarlar”, dvs ska laga mat och bära mat till fem arbetskarlar som betalar henne för det. Hon har fått ”tvärgamlas” som hon själv säger, alltså tvingats bli vuxen och ta ansvar på mycket kort tid. När jag var sexton var det ännu många år tills jag ens skulle flytta hemifrån.

Och på tal om att bli gammal – Brickens föräldrar är drygt fyrtio år, och hon ängslas för att de har blivit så gamla. Slitna kroppar, inga tänder, grått hår, infallna kinder. Jag är i precis den åldern, men min kropp är urstark och jag är precis mitt i livet. Så nä, även om Bricken och jag funderar kanske över samma saker så är våra liv så totalt olika. Och det är nog mycket därför jag tycker så mycket om att läsa om hennes liv. Jag får perspektiv på mitt eget.

Titel: Bricken på Svartvik
Serie: Bricken, bok 2
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2010
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.