Vi har Elin, 16, som tillsammans med sin familj (mamma, pappa, lillasyster, morfar) bor i ett hus som mest liknar en betongbunker. Det går inte längre att bo i vanliga hus, förstår man, eftersom det miljöförstörda vädret helt enkelt blåser dem sönder och samman. Ovanpå betongkartongen finns ett vindkraftverk, samt fullt med taggtråd som hindrar andra från att ta viktiga delar från vindkraftverket. Ja, och så finns det ett sidohus där hästarna och de andra djuren finns. Det huggs ved, utfordras djur och känns mycket som ett självhushåll från förr - men sen kommer då det här med högteknologin. Bildskärmar som täcker hela väggar, handdatorer, total övervakning av vad exempelvis besökare i köpcentrumet går eller gör. Det är en total blandning av gamla metoder som åter fått tas i bruk (man rider dit man ska, för det finns nästan inga bilar längre) och hypermodernt som mest verkar finnas för att ha kontroll på människorna.
Det är alltså Sverige, men ett Sverige där det tydligen bara går att bo i de norra delarna numera. Regeringen vill ha koll på folk och vill att de helst bor i de städer som finns kvar - att bo på landet blir allt mer omöjligt. Men Elin och hennes familj klarar sig än så länge bra, har vindkraftverket i gång och reservdelar till det ifall det skulle gå sönder. En annan familj i närheten har uppenbarligen inte det. De vill ha Elins familjs reservdelar och tydligen mer än det. Deras liv också, verkar det.
Och så drar storyn igång - Elin och hennes bror blir överfallna av den här andra familjen när de rider tillbaka från köpcentrumet mot hemmet. Under överfallet skjuter Elin ihjäl pappan i den andra familjen med sitt armborst - och den andra familjen tar Elins bror tillfånga. Varpå Elin tar på sig att ensam rida till andra familjens hus för att ta tillbaka brodern.
Mitt i allt det här finns det också en motståndsrörelse, och så förstås regeringen/polisen/militären som jagar den här motståndsrörelsen, och Elin blir mot sin vilja indragen i även det. Som om inte familjefejden var nog.
Storyn är spännande, men jag är inte så väldigt övertygad och överväldigad som jag hade tänkt mig. Som jag först sa, så är det övermättnaden på dystopier. Men jag tycker också att berättandet ibland stoppar upp för mycket i omständliga detaljer och beskrivningar av småsaker, exempelvis exakt vad Elin gör minut för minut (nästan) första natten i Andra familjens hus. Och så är det berättarstilen som inte tilltalar mig alls. Det är en mycket korthuggen stil. Dialoger återges, och beskrivningar av vad folk gör. Men sen är det inte så mycket av vad de tänker och funderar över - det blir så kort. Många människor gillar den här berättarstilen, men jag känner mig alltid så utelämnad när jag läser detta och liknande.
I dialogerna åtminstone i början på boken (det ändrar sig lite sen, tycker jag) så tycker jag att människorna pratar som om de vore med någon isländsk saga, eller så där typiskt nu-ska-vi-skriva-om-vikingar-så-då-måste-människorna-prata-på-det-där-speciella-vikinga-pratsättet. Jag förstår tanken bakom (om det nu är tänkt så) - samhället går bakåt i utvecklingen ända till de urgamla familjefejdernas tid, så då ska det även pratas på det sättet. Men det känns så konstigt när det ändå inte verkar vara så värst långt fram i framtiden, och när de sedan efter avslutat samtal går in och sätter sig för att titta på (de censurerade) nyheterna på jätteflashigahögteknologibildskärmen. Vikingadialogen kraschlandar. Tycker jag, i alla fall.
Men jag är ju som sagt övermätt på hela dystopigrejen, och letar förmodligen fel överallt. Tror säkert att det här är en förträfflig bok för alla dystopislukare.
Titel: Ryttarna
Serie: Blodregn, bok 1
Författare: Mats Wahl
Utg år: 2014
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 - 16 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar