Huset Longbourn

Huset Longbourn ska vara Jane Austens Stolthet och fördom fast ur tjänstefolkets synvinkel. Stolthet och fördom är en av mina mest älskade böcker som jag har läst om nästan löjligt många gånger, och jag var väldigt nyfiken på den här boken. Samtidigt förberedde jag mig på besvikelse - jag har läst andra Austen-spinoffs och blivit grymt besviken.

Men det här är faktiskt inte Stolthet och fördom. Det som händer i den boken försiggår i bakgrunden på den här, men det viktiga i den här boken är Sarahs berättelse. Sarahs, betjänten James, mr och mrs Hills och Pollys berättelser och liv. Och det är bra nog. Väldigt bra nog. Jag kunde helt enkelt inte släppa boken, så djupt engagerad i deras liv blev jag.

Sarah har levt och arbetat på Longbourn sedan hon var ungefär sex år gammal och liten och mager kom dit från barnhemmet. Hon jobbar och sliter och drömmer om ett annat, mer spännande liv. Åka till London! Se världen! Uppleva saker! Men dagarna fylls av tröstlöst nedsmutsade underkjolar ("om Elizabeth hade fått tvätta sina egna underkjolar skulle hon nog vara betydligt mer rädd om dem"), av vattenbärning, matlagning, disk, att springa med brev åt herrskapet tvärsöver de leriga åkrarna, åt att tömma pottor och locka hår (och samtidigt få fullt med brännblåsor på händerna av locktängerna). Jobb, jobb, jobb utan större utsikter till någon förändring.

Men nu händer det saker i Sarahs liv. Hon träffar mr Bingleys betjänt - väldigt snygg är han, artig och världsvan och berättar för henne om hur det är i London och på andra ställen i världen. Och han ser henne, Sarah, inte bara den namnlösa tjänsteflickan. Och ungefär samtidigt anställs en ung man, James, som betjänt på Longbourn. Trevlig och flitig är han, hjälper Sarah med de tyngsta sysslorna och är snäll - men Sarah tycker mest han är jobbig.

Mrs Hill, hushållerskan, är Sarahs arbetsledare, mamma och bästa vän i en och samma person - sträng och snäll samtidigt. Hon har slitit på Longbourn i hela sitt liv - bytt blöjor på alla flickorna Bennett och lyssnat på mrs Bennetts alla klagomål och hysteriska anfall, gett henne opium och hjälpt henne genom alla förlossningar. Mrs Hill har en egen sorg och hemlighet hon går och bär på, och det man får läsa om henne ändrar liksom bilden av Bennettfamiljen också.

Jag älskar att läsa det här. Älskar att läsa detaljerna om vardagsslitet, får äntligen läsa mer om det där krigandet England är involverat i (officerarna i Stolthet och fördom verkar mest syssla med dans och ha uniformer för att damerna tycker om det men här blir kriget verklighet och soldaterna blir soldater), får läsa om hur alla kuskarna till herrskapets vagnar får sitta och vänta timme efter timme på kvällarna när herrskapet roar sig, äter mat, dansar och inte ens funderar på hur kusken har det därute i regnet. (visst, ibland får de komma in i köket och ta en öl eller så medan de väntar, men James brukar sitta i själva vagnen och läsa en bok medan han väntar).

Det är så mycket jag vill skriva om den här boken att jag märker hur jag flyter ut och får stryka och stryka det jag skrivit för att det blir för mycket. Men det här är viktigast: jag älskar miljöerna i den här boken! Jo Baker rör inte de underbara karaktärerna i Stolthet och fördom, hon låter dem bli kära och rymma och ha sig i bakgrunden i den här boken - men vad hon gör är att hon lyfter fram alla miljöer och människor från Stolthet och fördom och gör dem alldeles otroligt levande. Det är helt makalöst. Det är som att få komma in i den världen. Vi får följa med Sarah när hon går med bud till Netherfield - och får se Netherfield framför oss. Hur parken ser ut. Hur pelarna vid entrén ser ut. Hur det luktar i hallen, höra det hektiska livet i köket... Vi får följa med Sarah i vagnen till London (hon följer med när Elizabeth besöker mr och mrs Collins i Hunsford och de mellanlandar hos mr och mrs Gardiner), se Gardiners hus framför oss, se den rentvättade trappan av marmor och förundras över vilket jobb som ligger bakom att hålla den så ren i Londons sot och smuts.

Det vaknar till liv, ett myllrande, doftande, levande liv. Det är helt underbart.

Jag älskar verkligen Stolthet och fördom. Men...jag älskar den här boken med. På ett annat sätt. Jane Austen är kanske den bästa karaktärsbeskrivaren jag känner till, och hennes underfundiga konversationer och smarta repliker av skarpt tecknade karaktärer är fantastiska att läsa. Men Huset Longbourn? Den får alla dessa karaktärer att leva och bli människor på riktigt. Jag kan se dem, höra dem, höra frasandet av deras kläder och känna lukten av maten de äter. Jag kan gå ut på gårdsplanen på Longbourn, höra Lydia och Kitty tjoa och skratta i bakgrunden, känna frosten bita i kinderna, känna lukten av kolrök och se ut över bygden.

Fantastiskt.

Titel: Huset Longbourn
Författare: Jo Baker
Orginaltitel: Longbourn
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utg år: 2014
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här