Om att gå i sin pappas fotspår

Att leka kurragömma med sin pappa är helt omöjligt om man som Dödis har Döden till pappa. Döden hittar dig nämligen alltid, och vet alltid vad du tänker på och vad du ska göra. Och inte heller vill Döden spela schack med sin son: ”Jag spelar inte schack, sa han. Inte längre. Tro mig, det är bäst så.” Däremot spelar han gärna kort, kinaschack, krocket, boule och biljard. Och Monopol. I många timmar kan de spela Monopol, eftersom pappa Döden har all tid i världen när han inte är på jobbet.

Men när pappa är på jobbet – då har Dödis det rätt långtråkigt, faktiskt. Det finns liksom inga andra som bor i borgen Brist som är Dödis och pappas hem. Han lär sig att prata med en kråka, som blir hans vän. Det tar några år, men sen blir det tråkigt och han längtar efter pappa igen. Ytterligare några år kan han lägga på att lära sig prata med spindlarna (och få spindeln Jessika till vän), och några år på att studera myrorna. Men det blir så tråkigt i längden och Dödis vill att pappa ska komma hem. Och så vill han följa med pappa på jobbet och se vad det egentligen är han gör när han är på andra sidan floden Lethe.

En dag får han äntligen göra det. Han får se världen, och människorna, och livet, och träden och blommorna och maskinerna och fattigdomen och svälten och glädjen och…ja allt. Och han får också direkt veta vad det är han och hans pappa gör när de kommer till människornas och livets värld. Det pappa gör hela dagarna, och det han själv ska göra när han så småningom ska ta över efter pappa. Det är svårt. Svårt att förstå, svårt att göra och sorgligt så att han nästan inte står ut.

Boken om Dödis är en väldigt vacker bok. Om liv, om vänskap, om människoöden. Jag tyckte mycket om att läsa den – speciellt mycket gillade jag partierna när Dödis och hans pappa idkade familjeliv, och när pappas världsvane vän herr Sabestian hälsade på (han ger Dödis en laptop som han kan spela World of Warcraft på, för han tycker att pappa Döden är lite förlegad i det här med spel).

Men det är ingen lätt bok. Målgruppen är enligt klassificeringen barn mellan 9 och 12 år, och visst – jag tror säkert att de kan läsa den. Men det finns så mycket livsfilosofiskt i den som jag tycker att man nästan ska prata med någon om när man läst boken. Och så finns det väldigt många referenser i den till böcker, filmer, vuxenföreteelser som jag inte är helt säker på att barnen hänger med på (ta bara den ovan om att pappa Döden har slutat spela schack…hur många tolvåringar har kollat på Bergmanfilmer?)

I stället tycker jag att det här är en alldeles underbar bok att ha som högläsning för lite större barn. Från åtta år och uppåt, kanske.

Titel: Döden och alla hans vänner
Författare: Kristoffer Leandoer
Illustrationer: Emma Ekstam
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12, eller kanske hellre som högläsning från ca 8.


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.