Högläsning 5 - Högläsning ger ett ökat ordförråd

På nätet kan man läsa om mängder och åter mängder av undersökningar och uttalanden om högläsning och ordförråd. Nerkokat i en mening står det ungefär så här:

Barn som blir lästa för regelbundet har ett större ordförråd och en bättre språkförståelse än barn som inte blir lästa för.

Jamen självklart!

När du läser för ditt barn använder du mängder av ord som ni kanske inte använder i det vardagliga talspråket. Du uttalar orden tydligt när du läser, de nya orden återkommer i texten – och så sitter de där i barnets huvud, för evigt införlivade med det där så väldigt viktiga ordförrådet.

Jaha. Och varför är det viktigt med ett stort ordförråd, då? Är det så viktigt att kunna svänga sig med fina ord när man pratar? Det är förstås en bra sak, men nu tänker jag mer på att ett stort ordförråd är viktigt för den egna läsförståelsen. Och har barnet god läsförståelse så blir det förstås lättare att inhämta information från alla de faktatexter som ska läsas i skolan. Och har barnet god läsförståelse så är det lättare och roligare att ge sig på längre skönlitterära texter – vilket förstås ökar på ordförrådet ännu mer. En god cirkel, helt enkelt.

Allra roligast tycker jag det är när barnen vid högläsningen aktivt frågar vad ett ord betyder. När det kräver en förklaring, en förklaring som då förstås måste ske med andra ord, synonymer, bilder…Då parkeras det nya ordet samtidigt in i en hel grupp med ord som hänger ihop, och kanske barnet lär sig ytterligare nya ord på vägen? (Vad betyder acceptera? Att godkänna något, eller att gå med på något, säga ja till ett förslag, resignera, antaga, ansluta sig till, tillåta, ta på sig…)

Eller om ordet beskriver något som inte längre finns? Då får man ju förklara vilken funktion det hade då förr. Ordet statarlängor, till exempel. Vad är en statare? Vilka var det? Varför finns de inte kvar? Varför bodde de i statarlängor? Vad då ”längor”? Vad är att ”få betalt in natura”? Skillnad på statare, bönder, torpare? Vad är en rättare? Vad är en patron? (och, ja, vi har haft precis den här diskussionen för ett antal år sedan hemma, när vi läste böckerna om Kulla-Gulla)

Vad är en stäva? Varför används inte sådana längre?

Eller ord som startar en djupare diskussion – dem gillar jag! Ta bara ordet identitet och tänk efter hur många diskussioner det kan starta…

Eller diskussioner av ordval – hur viktigt språket är för att berättelsen ska bli bra. Vi hamnade i en sådan diskussion häromkvällen när vi läste om skandierna i Spejarens lärling-böckerna. Ofta, ofta när de stackars skandierna uttalade sig så stod det alltid att de grymtade fram det de sa. Det är rätt vanligt i många böcker, det där: framgrymtade svar. Jaha? Och hur gör man det då? Egentligen? Genom näsan, liksom? Lite grisljud, så där? Hur kan det ens formas till ord? Och om inte ordet grymtade skulle användas – vad väljer man i stället, för att få ett rikare och mer omväxlande språk?

Att börja diskutera ord är otroligt intressant. Högläsningen är en fantastisk situation för det. Och resten av orden, de där som inte ens får någon diskussion…de rinner alltså bara in i barnets huvud och befästs där. Magic!

Läser man vidare om högläsning och ordförråd på nätet så kommer man också ganska snabbt fram till de här siffrorna:

Det kan skilja så mycket som tiotusen ord i ordförrådet hos barn som börjar skolan.

Tiotusen ord! Om man betänker att en vuxen människas ordförråd behöver vara femtiotusen ord för att kunna hänga med i vad som sägs på radio och TV, läsa tidningar, läsa faktatexter, läsa bruksanvisningar, läsa myndighetspapper som deklarationen, och så förstås läsa skönlitteratur. Tänk en skillnad på tiotusen ord! Gissa vilket barn som troligen har det lättast i skolan sen – barnet med det från högläsningen rika ordförrådet? Eller barnet utan??

Läs för era barn! Läs, läs, läs…!!