Carolina slalomläser... troligen rakt in i närmaste träd snart

- Hördu, Carolina, du skryter ju om att du ständigt slalomläser? Att du inte kan leva utan att ha sisådär tre-fyra böcker i gång samtidigt?

Jo. Det där har ju lite med humör att göra, vet du. Om jag läser en lite tyngre bok som måste smältas och njutas av i småportioner, så vill jag gärna ha något lättare bredvid att bryta av med. Något med smäktande kärlek, kanske. Eller någon av alla de barnböcker jag tror att jag ska hinna läsa innan jag dör.

- OK, OK, må så vara. Men du, som är så pass förvirrad i allmänhet, kan du verkligen hålla isär de olika böckerna du läser? Jag vill med bestämdhet minnas att du hade problem med herrar kommissarier Mörck och Hole härförleden?

För det mesta klarar jag det. Det är så pass olika böcker, och så olika lässituationer - något på läsplattan, någon barnbok för jobbets skull (eller, ja, ganska mycket för min egen skull också), någon bok jag högläser för barnen och så boken jag lyssnar på när jag springer. Om jag blandar ihop några böcker så brukar det i så fall vara den/de vuxenböcker jag läser och den vuxenbok jag lyssnar på när jag springer. Troligen för att tankarna tenderar att vandra iväg lite mer när jag springer.

- Att du inte springer vilse medan du lyssnar på boken, eller springer in i något träd eller så eftersom boken är spännande är mer än jag begriper. Du har norra halvklotets sämsta simultankapacitet, vet du. Vad är det nu du har blandat ihop?

Jag lyssnade på slutet av Andras plåga av Val McDermid igår. Efter att ha varit riktigt segt tråkig hade den nu äntligen hettat till. Tony Hill satt verkligen illa till. Mördaren stod framför honom och tänkte sig ha ihjäl honom med en läskig kniv. Men riktigt nervös för stackars dr Hill var jag aldrig. Dels visste jag ju att det kommer många fler böcker om Hill/Jordan efter denna (och troligen ínte med dr Hill som odöd psykolog). Dels var jag helt förvissad om att Jamie Fraser vilken sekund som helst skulle dyka upp i något fönster eller så för att rädda Tony Hill.

Jamie Fraser från Gabaldons Outlander, alltså. Han, den övertrevlige, sexige, modige he-man-skotten som poppar upp som gubben i lådan så fort hans älskade Claire svävar i någon slags livsfara. Och tro mig, det gör hon i princip hela tiden. Att hon har lyckats hålla sig vid liv i tjugoåtta år, genom andra världskriget och annat, utan denne Jamie Fraser vid sin sida är i det närmaste otroligt. Troligen kan hon inte gå för att köpa två liter mjölk i affären runt hörnet utan att genast utsättas för dödliga faror och livshot.

Jamie, han kan han. Honom väntade jag på. Men även om det finns en viss koppling till Skottland i Andras plåga så dök det definitivt inte upp någon übermanlig högländare klädd i kilt och muskler för att rädda Tony Hill. Det var bara jag som...ja... inte kunde hantera det där slalomläsandet så bra som jag trodde att jag kunde.

- Tänkte väl det. Du kanske skulle minska ner antalet böcker "på gång" som du skryter om här i högermarginalen? Till en? En bok med rak handling och inte alltför många karaktärer att hålla reda på? Va?

I fara...

...to the rescue!