Plommonträdet - om krigets fasor, och om skuld

Det tog ovanligt lång tid för mig att komma in i den här boken – gång på gång la jag ner den igen och tog upp andra böcker som verkade roligare och mer lättlästa. Förvisso inleds Plommonträdet av många och långa beskrivningar: den lilla tyska staden ska beskrivas, alla rummen i huset där Christine bor ska beskrivas, gatorna, trädgården, mormors utseende, Christines älskade Isaacs hårfärg, ögonfärg, kläder och längd, skogarna som ligger kring staden. Men jag brukar inte ha problem med långa beskrivningar. Inte egentligen, om de på så vis fint målar upp en miljö för mig och det gjorde dessa. Rena idyllen.

Det som fick mig att hela tiden lägga ner boken var just det att jag visste att den skulle handla om andra världskriget. Att den skulle bli jobbig att läsa. Jag har läst så många böcker om andra världskriget och visste vad jag hade framför mig. Förtvivlan, sorg och ilska. Att läsa om krigets fasor och om vad människor är kapabla att göra mot varandra är hemskt. Men ändå på något sätt nödvändigt.

Så jag bet ihop och tog tag i läsandet. De långa beskrivningarna försvann och kriget satte igång. Och avgrunden, det helveteshål som är kriget, öppnades och det var bara att påbörja nedstigningen. Ännu en gång fick jag uppleva alla vidrigheter, nu med Christines ögon. En tyska, bosatt i en vanlig liten tysk stad. En tysk flicka som är kär i en judisk pojke.

Och jag läste vidare. Jag läste om flyglarmen, den ständigt avbrutna nattsömnen, skräcken, avsaknaden av kol och ved och de kalla vintrarna, svälten, soldaterna med svart uniform och svåruttalade titlar som hauptsturmführer, skräcken, bombkrevaderna och luftvärnet, mörkläggningen, skräcken, förnedringen att göra som man är tillsagd för att man inte vågar annat, vakandet i skyddsrum, oron för en försvunnen make, trösta sina barn i skyddsrum, barn som skriker av skräck när kvällen kommer och det är dags att sova för de vet att snart ljuder sirenerna igen, skräcken, husruinerna, bränderna, askan, alla döda, brandbomberna, bombmattorna, den totala ödeläggelsen, skräcken, brandstormarna, brinnande människor, döda människor, skräcken, skräcken, skräcken...

Och koncentrationslägren. Den totala förnedringen och skräcken och döden som var i koncentrationslägren. Det ofattbara.

Allt är med.

Och ja, jag har läst om alltihop förut. Men egentligen inte på det här sättet, upplevt inifrån Tyskland. Jo, jag läste Ulrike och kriget för en liten tid sedan och den är helt fantastisk (och otäck). Men det är en ungdomsbok som mer fokuserar på Ulrike och hennes upplevelse. Det som dröjer sig kvar i tankarna efter läsningen av Plommonträdet är i stället funderingarna på det tyska folkets skuld. Det är svårt, det där. Isaacs judiska familj gör som de blir tillsagda för de tänker att det är bästa sättet att ta sig igenom den här troligen tidsbegränsade svåra tiden. De andra, icke-judiska tyskarna, de ”vanliga” - sådana som Christines familj. De som inte är nazister. De gör också som de blir tillsagda för att inte dra uppmärksamhet till sig. För att det ska gå så smidigt som möjligt. För att överleva.

Och efter kriget är det precis detta de får kastat i ansiktet på sig – att de är medskyldiga till allt elände för att de inte protesterade, för att de inte gjorde uppror och stoppade vidrigheterna medan de ännu kunde stoppas. Men kunde de? De kunde bli kastade i fängelse. De kunde skjutas. De kunde bli sparkade från sina jobb, mobbade i skolan. De var rädda och gjorde som de blev tillsagda – och vem hade egentligen inte också gjort det i deras situation? För att skydda sina barn? För att överleva?

Helt ärligt tror jag att jag själv hade varit en av dem som gjorde som jag blev tillsagd, skaffade mat till mig själv, min familj och mina barn och försökte att inte se dem som svalt, armbågade mig fram i skyddsrummet för att få plats till mina barn och mig själv utan att bry mig om någon annan. Det är hemskt att erkänna, men jag tror att det hade varit så. Och i så fall hade jag varit en av dem som var skyldig till alla fasorna. Eftersom jag inte stoppade dem.

Titel: Plommonträdet
Författare: Ellen Marie Wiseman
Orginaltitel: The Plum Tree
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2013
Förlag: Massolit förlag
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.