Hej Selma...

I veckans bokbloggsjerka ställer Annika den här frågan:

Om du skulle få möjlighet att intervjua någon av dina favoritförfattare, vem skulle du i så fall välja och vilka frågor skulle du ställa?

Jag har många favoritförfattare, men det är tre stycken som står över alla andra. Tre kvinnor. Det är Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Jane Austen. Tyvärr är alla tre döda - men det står ingenstans i Annikas fråga att den jag träffar fortfarande måste leva?

Så jag väljer den största sagoberätterskan som någonsin funnits - Selma Lagerlöf. Åh, tänk att få träffa henne! Troligen hade jag bara stått helt tyst och förundrats, medan hon spänt blicken i mig och strängt frågat om jag ville något särskilt, eller om jag bara skulle stå där och se tafatt ut? Till sist hade jag stammat fram den mest typiska frågan av alla:

- Hur...åh, hur! kunde du komma på alla dessa fantastiska berättelser?
(Och troligen hade hon nog dragit upp sin farmor, sagoberätterskan. Henne hade jag också velat träffa, minsann)

Och sedan hade jag kört alla idrottsjournalisters standardfråga typ 1 A:

- Hur kändes det att som första kvinna mottaga Nobelpriset?
("Väldigt bra, tack. Har hon inte läst mitt tacktal? Gör det. Var det något annat? Annars kan hon gå nu, jag har annat att stå i.")

Tänk om. Och tänk om det vid tillfället kunde runnit över lite genialitet och fantasi på min egen person så att jag hade kunnat börja skriva som Selma....det hade varit något, det.

(Förresten - om du inte har läst Selmas tacktal vid Nobelbanketten 1909 - gör det! Du hittar det här. Det är en saga i sig, helt tårframkallande och underbart.)