En sekund i taget - om att bli alldeles ensam i världen och bara vara tretton år

Att börja läsa den här boken är som att få ett slag mitt i magen. Hedvig springer ifrån sin familj som alla har dött i en mystisk feber. Hon var den enda som inte fick feber, och hon försökte sköta om dem. En liten trettonårig tjej som förtvivlat försöker sköta om sina föräldrar och sin lille bror när de är dödligt sjuka. Springer med vatten till dem, hämtar huvudvärkstabletter, försöker ringa 112 men det bara tutar upptaget. Hon gråter och kämpar. Men de dör och hon har inte kunnat göra ett enda dugg för att förhindra det.

Vi har haft En sekund i taget som högläsning. Mina barn, 12 och 14, lyssnade de första sidorna och kröp närmare och närmare intill mig i soffan ända tills vi kom till ett ställe några sidor in i boken där Hedvig googlar allt hon kan hitta om feber på nätet. Då satte de sig kappraka upp i soffan: "Vadå? Googlar? Är det nutid?? Skulle det där kunna hända???” Och dottern var riktigt orolig på kvällen och ville krama mig tusen gånger extra innan vi somnade och var noga med att säga att hon älskade mig. För det hann inte Hedvig säga till sin familj innan de dog hastigt i den där febern.

Och Hedvig flyr. Hon förstår att det inte bara är hennes familj som har dött. Alla har dött. Det är bara hon kvar. Det ligger döda människor på gatan, i bilvraken på motorvägen, på joggingspåret i skogen… Varför har bara Hedvig överlevt? Och hur ska hon fortsätta överleva? Orkar hon ens försöka?
Hon kommer på att hon med skolan har besökt en bondgård utanför staden. Dit tar hon sig, och där lyckas hon klura ut hur man mjölkar en ko, hur man tänder eld i en vedspis, hur man hugger ved och hur man överlever. Men ju tryggare hon blir i övertygelsen om att hon nog fixar att överleva vintern och kanske vidare in i en avlägsen framtid – desto mer börjar hon tvivla på om hon verkligen vill leva. Ensam? I all framtid? Hon har aldrig ens varit tillsammans med en kille – ska hon bli gammal utan att någonsin få bli älskad mer?

Vad jag gillar mest med den här boken är allt det där handfasta – hur en trettonårig tjej som förut alltid har kommit i skymundan av sin mycket smartare och duktigare bästis faktiskt själv fixar det där med att sköta en bondgård. Hur hon kan gå in på Stadium och Claes Ohlsson och plocka åt sig allt vad hon vill i affärerna. Men jag gillar också alla hennes funderingar, hennes ilska och förtvivlan och totala sorg. Att själv försöka tänka sig in i samma situation som Hedvig är i är svårt. Hela familjen död och ensam människa kvar på jorden (vad hon vet) – hur hade man reagerat, egentligen?

En hel del invändningar har jag mot lite praktiska saker som inte känns helt trovärdiga. Exempelvis att det finns så många döda människor i bilarna, och mitt på gatan, när det var en feber som tog livet av dem? Och så har jag en annan fundering, som jag och barnen satt och skrattade åt en lång stund när vi försökte se det hela framför oss hur det praktiskt skulle fungera. Men skriver jag här vad det var för något så avslöjar jag alldeles för mycket av handlingen och det vill jag inte. (Däremot har jag skrivit om det här. Kolla bara om du redan har läst boken…)

Men de praktiska problemen spelar absolut ingen roll i bokens själva kärnfråga – vad tar man sig till om man blir ensam kvar? Mycket bra bok.

Titel: En sekund i taget
Författare: Sofia Nordin
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 år och uppåt


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-10-17 på LitteraturMagazinet.