Good Omens

Det var länge sen jag hade så roligt när jag läste en bok. Flera gånger skrattade jag högt. Sånt här älskar jag! Och tänk att den här boken, ett författarsamarbete mellan Terry Pratchett och Neil Gaiman, har funnits till så många år (kom ut 1990) utan att jag har läst den förrän nu
Storyn i sig är inte det viktiga egentligen. Det är mer alla karaktärerna, och knasigheterna, och driften med det religiösa, filmreferenserna, och så mycket mer än det.

Det börjar med att Antikrist ska levereras till jorden, till en utvald familj. Efter en komplicerad bebisbytarmanöver på sjukhuset ska Antikrist sedan växa upp i hemlighet för att så småningom ta befälet vid apokalypsen och jordens undergång (som kommer att ske en lördag, vid middagstid, när Antikrist är elva år).

Problem uppstår givetvis. 1. bebisbytarmanövern går inte som tänkt. Antikrist hamnar i en vanlig engelsk familj i en vanlig engelsk liten by och blir döpt till Adam och lever ett hyfsat vanligt barnaliv omgiven av ett kompisgäng som kallas för the Them. Och 2. demonen Crowley och ängeln Aziraphale, helvetets och himlens ställföreträdare på jorden sedan skapelsen för ett par tusen år sedan (Crowley var då ormen i äppelträdet...) tycker livet här är förträffligt. Crowley älskar lyx och fina bilar (äger en Bentley från 1926 eller så), och Aziraphale älskar sin samling av gamla ovanliga böcker. De har ingen som helst lust att vara med om någon apokalyps eller jordundergång. Så de kommer bestämmer sig för att försöka stoppa den eller åtminstone skjuta upp den lite grann. Cheferna (där uppe och där nere) blir inte riktigt lyckliga över detta.

Ungefär så. Till detta lägger vi alla möjliga och omöjliga karaktärer som gör boken till den fantastiska läsning den är. Apokalypsens fyra ryttare, till exempel. Death (ja, han pratar med VERSALER här också), War, Famine och...Pollution (eftersom Pestilence gick i pension någon gång på 30-talet, irriterad över penicillinet blivit uppfunnet). För att inte tala om de fyra motorcykelkillarna som hänger på Apokalypsens fyra ryttare, som en slags hang-arounds, och som döper sig själva till andra plågor för mänskligheten utöver krig och sånt: "Saker-som-inte-funkar-fast-man-slår-på-dem" och liknande. Vi har Shadwell, häxutrotare, som inte längre hittar så där värst många häxor att bränna (det var bättre förr, då på 1600-talet). Vi har Agnes Nutter, som levde på 1600-talet och skrev en mycket detaljerad profetia om framtiden i allmänhet och jordens undergång i synnerhet, samt hennes ättling Anathema Device som faktiskt är en äkta häxa i nutid och som lever enligt Agnes märkliga profetior till punkt och pricka.

Allra roligast har jag nog ändå åt ängeln Aziraphale och demonen Crowley, och deras respektive kontakter med varandra och med himlen/helvetet.

War, Death, Famine och Pollution :)

Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch
Författare: Terry Pratchett & Neil Gaiman
Utg år: 1990
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här