De utstötta. Eller "OK, då får ni resten".

Idrott i skolan. Någon vidrig bollsport. Och de två bästa i klassen får själva välja lag... Jag tror och hoppas att det här sättet att välja lag är utrotat numera (??) men det var det definitivt inte när jag gick i skolan. Jag tillhörde alltid de där mot slutet, de där ”resten” som i en klump gick till det ena laget för de var ändå inget att bry sig om. Det är precis den där gamla ångestsituationen som Flanagan använder sig av i Broderband - De utstötta.


Hos skandierna ska de unga pojkarna nämligen bli män, och krigare, i ett särskilt förfarande: broderbandsträningen. (hur de unga kvinnorna tänker sig att bli vuxna framgår överhuvudtaget inte) Träningen inleds med att pojkarna delas in i grupper, i ”broderband”, som sedan tränar ihop, bor ihop och tävlar mot varandra om evig ära och berömmelse (åtminstone till nästa år då nästa kull sextonåringar ska broderbandas).

Hal, huvudpersonen, är bara till hälften skandier. Hans mamma är araluan, och dessutom friköpt träl. Han har alltid varit, och kommer alltid att förbli, ”araluanen” och anses därför inte vara lika bra som alla de andra helskandierna. När broderbanden nu ska utses väljer Tursgud och Rollond (två klassiska ledartyper, snygga, muskulösa och populära) ut sina lagkamrater. När de har valt färdigt står Hal och sju pojkar till kvar. De utstötta, dem som ingen ville ha. Den klumpige killen, den främmande killen, den tyste killen, de konstiga tvillingarna och några till. De utser Hal som sin ledare och sen kan förnedringen börja.

Eller inte. För det visar sig förstås att även om Hägrarna (som Hals broderband kallar sig) inte har den största ansamlingen muskler så har de den största ansamlingen av hjärna och smarta idéer. Och det visar sig vara himla bra att ha i längden.

I Flanagans utmärkta tidigare ungdomsserie Spejarens lärling äventyras det i flera av böckerna en hel del i landet Skandia (fast Will, Halt och de andra hör hemma i Araluen). Skandierna framställs som råbarkade och storvuxna krigare, som medelst vargskepp plundrar vilt i andra länder. Flanagan tyckte nog inte att han var riktigt färdig med skandierna så den här nya serien Broderband åtminstone börjar i Skandia, med de skandiska männens muskler och mod och seglarkunskaper. Om Spejarens lärling var en hel del fantasy, med magi och monster, så är Broderband åtminstone i första boken inte alls det. Ingen magi – bara råstyrka eller smarthet. Inga monster – bara elaka människor med ondskefulla planer.

Och jag gillar Broderband. Först. Jag gillar fiffige Hal som är duktig på det mesta även om han inte är stor och muskulös som (hel)skandierna. Jag gillar miljön, med det som förstås känns som en vikingaby direkt från Röde Orm, varg(vikinga)skepp, sköldar, yxor och hjälmar (med horn…). Framförallt gillar jag humorn. Det är just den där röde ormiska humorn som vikingar (förlåt skandier) liksom ska ha.
Men sen…sen blir det inte fullt lika bra när den där broderbandsträningen drar igång. Boken fokuserar nästan helt och hållet på den, och man får läsa om varenda jämra tävlingsmoment de tre lagen emellan. Riktigt tjatigt blir det, och jag undrar när äventyret ska sätta igång egentligen.
I slutet på boken, visar det sig. Så kanske i nästa bok i serien på allvar?

Titel: De utstötta
Serie: Broderband, bok 1
Författare: John Flanagan
Orginaltitel: Brotherband - The Outcast
Översättning: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.