The Hero of Ages - Mistborn Grande Finale

Jaha. Nu sitter jag här med hela Mistborn-trilogin utläst och en präktig bokbaksmälla. Vilken resa! Så hi-i-i-imla bra böcker! Och kan jag skriva om dem utan att spoila handlingen?
Njae...inte mycket. Jag ska inte berätta nästan något av vad som händer i The Hero of Ages förutom mest detta: allting får sin förklaring. Inga trådar lämnas lösa. Jag är nöjd med slutet. Jag har uttalat "aha!" ungefär trettiofem gånger under läsningen. Jag är nöjd. Riktigt, riktigt nöjd.

Men så måste jag kommentera lite mer, och då behövs det här:

SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du tänker läsa Mistborn bok 1 + 2 men inte har gjort det än. För det här avslöjar vad som hände i dem.

Varje kapitel i The Hero of Ages inleds av citat ur någons skrift. Denne någon är faktiskt the Hero of Ages själv, och dessa citat ger alla möjliga förklaringar till allt det man undrat över i Mistborn-världen. Aha, aha, och ..AHA! liksom.

Slutet på bok två, The Well of Ascension var oväntat och mäktigt. Här borde ju allt ha löst sig och blivit förträffligt - men i stället släppte Vin av misstag ut något förfärligt över världen. Hur skulle det nu bara bli med allting? undrade jag när jag påbörjade bok tre. Och redan i inledningskapitlet påmindes jag om allt det där andra som ju inte på minsta vis var löst. Himlen var fortfarande mörkgrå, solen anades bara röd bakom allt det grå. Askan föll allt ymnigare och täckte marken totalt. Växterna var bruna, och dog nu dessutom eftersom askan totalt kvävde dem. Dimman kom nu inte bara på natten utan även på dagen, och dimman dödade människor - var inte bara läskig i allmänhet längre. Det kändes som att hela världen höll på att gå under.

Varför? Hur började det hela?? Varför stod det fem vulkaner och spydde ut aska över världen? Och dimman - den verkade ju finnas redan innan katastrofen för 1000 år sedan. Var kom den ifrån, då? Egentligen? Och så nu också Ruin. Hade människorna ens någon chans?
(men lugn...efter att ha läst boken har man fått svar på precis allt. Mycket tillfredsställande)

Och här kom Elend. Nu superhjälte i vitt, och mistborn. Han befallde, pekade med hela handen - och alla lydde. Han hade självförtroende, var kung och kejsare ända ut i fingerspetsarna. Vilken resa han hade gjort! Från första framträdandet: killen som drog sig undan från balen för att hellre stå i ett undanskymt hörn och läsa en bok (min typ av kille...), som vräkte ner en hög böcker på Vins bord och satte sig bredvid henne för att läsa bara för att störa henne - till killen som försökte styra sitt råd med konsensus och förnuftiga teorier, demokrati och förtroende (gick ju direkt åt fanders). Och nu detta: Vitklätt självförtroende till max. Jag blev omgående lite kär i honom.

Men det är början på boken, det. Ruin är inte att leka med, hur mycket vitklätt självförtroende Elend än har och hur bra Vin än är på att slåss. Det ska hända mycket innan man sitter där och är nöjd med att ha fått veta alla svaren och är helt olycklig ändå över att Mistborn-trilogin är slut.

Det här är Nemi...men hade precis lika gärna kunnat heta "Carolina läser Mistborn"

Tur att Sanderson har skrivit fler böcker...

Titel: The Hero of Ages
Serie: Mistborn, bok 3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2009 (det här utgåvan)
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här