Cytonic

Jag glömde av att läsa tredje boken i Skyward-serien när den kom 2021, trots att jag när jag läst ut andra boken Starsight skrev ungefär "hur ska jag bara kunna vänta på nästa bok?". Och det var dumt, för nu när jag äntligen tog tag i Cytonic så hade jag glömt det mesta som hänt i Spensas värld. Jag läste några summeringar på nätet, men hade liksom tappat känslan...? Tänkte att om jag bara läser vidare så löser det sig.

Men nja. Det blev inte samma. Jag har fått följa med Spensa och (en något reviderad kan man väl säga) M-bot på ett äventyr, men blev faktiskt aldrig så där överdrivet engagerad. Och det i det närmaste otroliga hände: jag tyckte att en bok av Brandon Sanderson bara var "rätt OK men egentligen rätt meh...". Och då kan man undra vart världen är på väg. Eller åtminstone min egen läslivsvärld. 

Spensa har genom en portal hamnat i en annan dimension som kallas the Nowhere och som består av ett antal fragment som svävar runt i någon typ av rymd. Fragementen är alla stora nog att vara en liten värld i sig, med olika miljöer: ett fragment består av en ocean, ett annat av en djungel, ett tredje av stenbumlingar, och så vidare. Målet för Spensa är nu att ta sig till centrum av detta Nowhere och på vägen "läsa av" de minnesfragment som ska finnas, och som kommer berätta för henne sanningen om och bakgrunden till de fruktansvärda delvers som är The Oerhört Hemska Enemies i galaxen. Får hon veta det kanske hon kan rädda nämnda galax. Vilket vore bra. Så hon reser över fragmenten, med M-bot och en annan reskamrat som det är något mystiskt med. Han heter Chet, anländer i historien på en dinosaurie samt bär imponerande mustasch. 

Annan grej om the Nowhere: vistas du för länge här tappar du dina minnen. Om du inte hittar lite "minnesdamm" som kan stoppa processen något. Plus att i the Nowhere finns det pirater.

Det blir lite segt. Jag vill bara att Spensa ska komma fram. Och det blir lite för konstigt. Jag är van att bara släppa logik och sånt där när jag läser fantasy och sci-fi och bara godta (och fascineras över) det som händer. Men här: hjärnan greppar inte annan-dimension-grejen, inte heller the delvers-grejen. Och eftersom dessa är rätt avgörande för hela storyn så blir jag alltså aldrig så där värst engagerad.

Men. Såklart jag kommer läsa fjärde (och vad jag förstår sista) boken i Skyward-serien som jag tror är på gång kanske redan i år. Jag måste få veta, och få allt avslutat, och jag måste få se M-bot som sig själv igen.

Titel: Cytonic
Serie: Skyward #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2021
Förlag: Gollancz

Rhythm of War - The Stormlight Archive 4

Det är alltså den här som har hållit mig upptagen sedan jul, då jag fick den som efterlängtad julklapp. Ett antal veckor, men så är den också tjockare än de flesta böcker. Och innehållet? Ett myller, en värld, en komplexitet. För ganska exakt tre år sedan hade jag precis läst ut Oathbringer, tredje boken i den här serien, och skrev då om den: 

"Och nu, när jag är på andra sidan - då kan jag nästan inte skriva om boken. Jo, för att 1. nej, det går inte att återge handlingen i en oerhört komplex bok som i sig är en del i en oerhört komplex serie i ett oerhört komplext världsbygge, och för 2. nej, ger man sig på sådana här böcker så vill man banne mig inte ha godbitarna spoilade av någon annan i förväg."

Precis så känner jag nu också. Och precis som i inlägget då så känner jag ändå att jag måste skriva något om bokmonstret, jag har ju liksom investerat ett antal veckor av mitt liv på den och behöver få någon slag utbetalning här på bloggen ändå? Så även den här gången struntar jag i att berätta om handlingen i stort och tar upp några fascinerande detaljer i stället:

• Man kunde ju tänka sig att den där krigsrytmen i bokens titel skulle kunna handla om marschsånger och eggande trumvirvlar och trampet av tusentals fötter i takt? Nej, rhythm of war kan nynnas. Ett himla avancerat nynnande, och Stefan Mählqvist får levla upp rätt mycket från Ninaninaninanna om han ska ha någon chans, men dock: nynnande.
•  På tal om nynnande: här finns några folkslag som på något mystiskt sätt pratar och sjunger samtidigt, och melodin eller rytmen de använder anger deras sinnesläge eller humör. De kan alltså säga något "to joy", eller kommentera något "to indifference", och det tog ganska många boksidor (i första boken) innan jag fattade att de alla hörde olika rytmer i vad som sades. Och för dessa (de kallas lite olika, listeners eller singers och annat) framstår människornas prat som helt platt, tomt och känslolöst. Tänk, att bara säga orden, utan tillhörande rytm eller sång? Hur ska någon då veta vilket humör den andre är på?
• Ett tema i den här boken kan nog sägas vara mental ohälsa på olika vis. Kaladin, killen som är bäst av alla på det här med att slåss med spjut, och en hel del annat, mår rätt dåligt. Han har iofs varit snubblande nära att sjunka in i djup depression i alla böckerna hittills, men klarat sig på olika sätt. Här blir det värre. 
• Och Shallan, hon som också varit med i alla böckerna och är så där vansinnigt duktig på att rita både på papper och i luften? Hon mår så dåligt av förträngda barndomsminnen att hon har delat upp sig själv i tre personligheter. De poppar upp och tar över lite efter vad som behövs - och eftersom hon (de) har magiska krafter så ändrar hon hårfärg utifrån vem som är "framme". Praktiskt för omvärlden.
• Vetenskap, vetenskapligt tänkande och logiskt, systematiskt experimenterande har en stor och viktig del i den här boken. Den som vetenskapar är Navani, som varit drottning, och som är mor till en kung, och som varit med och styrt nationell politik samtidigt som hon haft övergripande järnkollen på hovet, gnabbande adel och festkommittéer. Hon har alltid varit intresserad av vetenskap men aldrig haft tid att fördjupa sin egen forskning. Men nu! Nu måste hon! Och hon är så briljant på det att hon får erkännande som en verklig "scholar" från någon som varit med i tusentals år.
• Det är när jag skriver sådana här punkter jag återigen inser bredden i dessa Sandersons mästerverk. Här finns så mycket. Här finns allt. Hur kommer han ens på allt?? 
• Till exempel detta: en gigantisk stad som är utformad som ett enormt, högt torn, högt uppe i bergen. Och staden har en själ, en slags varelse, som kan kommunicera med folk via ädelstensledningar (...jo!), och som nu är desperat och fruktar för sitt liv eftersom den håller på att bli smittad av något som i det närmaste kan liknas vid malware. 
• En oerhört intressant karaktär är Taravangian, som också varit med i alla böckerna fast inte som huvudperson. Han bad en gud om hjälp och fick en enda dag då han var gudomligt smart, alltså helt otroligt intelligent. Den dagen skrev han en plan för hur världen skulle räddas, "the Diagram", skrev och skrev så att pappret inte räckte till, inte golvet och väggarna heller. När han vaknade nästa dag var han normalintelligent igen, och då kunde han inte riktigt tolka sin egen gudomliga plan. Han börjar varje morgon med IQ-tester för att se om han den dagen är normal-smart, lite smartare än vanligt (då kan han och personalen jobba på att tolka den där planen), eller om han är dum. "Stupid days" sitter han mest och är sentimental och gråter över allt möjligt, och är känslosam.
• Och så har vi då "the Heralds" som i prologen till seriens första bok verkade göra något oerhört i tidernas gryning, och som sedan dess dyrkats som gudar på olika vis i tusentals år. Dessa "heralds" finns fortfarande, odödliga, och blandar sig in i handlingen allt mer. Och hur blir man då, om man är odödlig i flera tusen år? Jo, övervägande delen av herald-skaran är: spritt språngande galna. 
• Ack, jag får avsluta min punktlista här. Och då har jag ändå inte gett mig in på ämnet "spren". Vad en spren är, är en stor och komplex fråga som inte kan avhandlas i en futtig punktlista. Det är en väldigt Sandersonsk grej, och nästan samtliga (fantastiska) illustrationer i Rhythm of War föreställer olika sorters spren. Och de är viktiga för handlingen! (men nä, det är inte de som sjunger när de pratar)

En fantastisk och enorm bok på många vis. Men precis som med Oathbringer så tyckte jag att den är för tjock, tar för lång tid att läsa. Jag älskar så mycket i den, och är så imponerad, och bara måste fortsätta läsa om denna värld och dess personer - men den här boken kunde mått bra av att ha varit sisådär 400-500 sidor kortare. 
(frågan är bara: vad skulle ha tagits bort???)

Nå. Nu börjar väntan på bok 5. Förra gången trodde jag att jag skulle få vänta fyra år, men det räckte med tre. Så kanske till julen 2023? Vi får väl se.

Titel: Rhythm of War
Serie: The Stormlight Archive #4
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2020
Förlag: Tor 
Köp den hos din lokala bokhandlare, här eller via Omnible

White Sand vol. 1-3

Jag känner fortfarande ett starkt behov av att äga alla böcker min favoritförfattare (eller husgud) Brandon Sanderson skriver - och karln är ju produktiv så det börjar bli ett helt litet Sanderson-bibliotek här hemma. Senaste tillskottet gav jag mig själv över jullovet: de tre volymerna i White Sand. 

White Sand är om jag förstår det rätt Brandon Sandersons första färdiga manus i Cosmere-universumet, men länge förblev det outgivet som bok. Han har alltid en sida på sin hemsida brandonsanderson.com med aktuella projekt, och där låg White Sand som något som skulle tas tag i, bara inte just nu, ungefär från det att jag började titta in på hans sida. Men så helt plötsligt rasslade det till, och White Sand skulle bearbetas och ges ut i grafisk form.

Nu finns alltså alla tre volymerna utgivna. Det är Rik Hoskin som bearbetat Sandersons manus för alla tre, men illustratör byttes i slutet på volym 2, så sista kapitlet där är i helt annorlunda stil (och inte jättesnygg). Volym 3 har illustrerats av ytterligare en illustratör,

vars stil jag gillar även om jag nog gillar Julius Gopez' (han i början) alla detaljer mest.

Storyn är väldigt Sandersonsk: vi har en märklig värld/planet vars ena halva alltid befinner sig i dagsljus och stekande sol, och alltså har mycket ökenlandskap. Den andra halvan (som vi inte får läsa mycket om här) befinner sig då alltså alltid i mörker. Människor och kulturer skiljer sig markant åt mellan de bägge halvorna - på solsidan finns magi, på skuggsidan finns det mycket mer avancerad teknologi, som vapen och maskiner. Magin på solsidan består ungefär i att kunna använda sig av den vita sandens inneboende energi, att få band av den att lyfta, forma sig, attackera, och för magikern att använda sig av för förflyttning och annat. Det är inte helt klart för mig, eftersom detta är bildberättande och jag inte får Sandersons beskrivningar av magisystemet jag annars får när han skriver. Å andra sidan är det kul att se effekterna av magin i bild.

Huvudperson är Kenton, som vuxit upp med sandmagikerna, son till deras högste ledare. Problemet är att han inte har någon särskild fallenhet för magi. Om han anstränger sig till sitt yttersta kan han frammana ett band av levande sand - de med stark magi kan hantera sisådär tjugo samtidigt. Alltså har han hela sin lärotid fått komma på andra sätt att klara uppgifter och problem. Han har till exempel lärt sig stridstekniker av vanliga soldater, men också att anamma lite andra, nyfiknare och öppnare tankesätt.

Nu utplånas (alltså i början av första boken så det är ingen jättespoiler) större delen av magisamfundet i en massaker. Kentons pappa dör, och Kenton blir ledare för de få magiker som finns kvar. Före dess håller han på att dö i den där massakern, men blir oväntat räddad av en (och det här känns så himla konstigt när de dyker upp) lärd kvinna från mörka sidan av planeten, en forskare som heter Khriss och hennes kollegor som också är forskare. Detta teoretiska forskargäng hänger nu med i resten av serien och har viktiga roller. Och när de dyker upp och räddar Kenton så förflyttas dessutom miljön från öknen in till en stor stad, och nu blir det mycket politik inblandat i storyn också. De styrande vill nämligen lägga ner hela magikersamfundet nu när de ändå har blivit så få, och de har kostat så mycket pengar genom alla år utan att ge så mycket tillbaka (för de är nämligen så mycket finare än alla andra för de kan magi). Kenton måste nu övertyga de olika styrande partierna om att de ska rösta för att magikerna ska fortsätta finnas, samtidigt som han letar efter de skyldiga för den där inledande massakern. Samtidigt har Khriss och forskargänget en egen agenda, och lika samtidigt härjar någon typ av kriminell liga i den där staden.

Det är väldigt komplext, och många trådar att hålla reda på, precis som det brukar när Sanderson skriver. Och precis som det brukar är det många hemligheter och vändningar på vägen. Hade detta varit en vanlig textbok hade den alldeles säkert varit ännu en Sandersonsk tegelsten med 700+ sidor för att få med allt på ett bra sätt. Nu blir det mycket komprimerat eftersom allt detta berättas i bild, med ytterst få beskrivande förklaringsrutor och mest dialog och action. Det är väldigt bra och spännande, det är det. Men jag kan sakna att få det där djupet i berättandet, de mer uttömmande förklaringarna på det som sker, på magin och världen och vad som driver Khriss och ganska mycket annat, som jag hade fått om det här hade varit en vanlig textbok. Fast å andra sidan igen - hade det inte blivit grafisk roman av det hela hade White Sand fortfarande legat som ett projekt-att-ta-tag-i på Sandersons hemsida. Nu har jag ju fått storyn, i alla fall.


Titel: White Sand vol. 1-3
Författare: Brandon Sanderson (manus), Rik Hoskin (manusbearbetning)
Illustratörer: Julius M. Gopez (vol. 1, vol 2 kap 1-5), Julius Otha (vol. 2 kap 6), Fritz Casas (vol. 3)
Utg år: 2016-2019
Förlag: Dynamite Entertainments
Köp den kolla inköpsställen via Omnible vol 1, vol 2 och vol 3

Starsight

Och så hade det kommit en bok till i serien Skyward av Brandon Sanderson, den där när han lämnar sitt vanliga fantasy-universum Cosmere och ger sig på sci-fi i stället. Jag tyckte mycket om första boken om Spensa, så det var klart att jag kastade mig över den här.

Och den börjar ungefär där bok 1 slutade, eller några månader efter. Vi kastas rätt in i ännu en actionpackad och fullständigt livsfarlig rymdfight mot the Krell där Spensa och M-bot gör helt fantastiska (och olydiga) manövrar och jag läser på och tänker att bok två ska vara i samma stil som bok ett. Hur dum är jag? Har jag inte läst Brandon Sanderson förr? Han överraskar alltid. Nu också. Så en bit in i boken är vi banne mig inte ens kvar på Spensas hemplanet. Hon och M-bot har dragit rätt till fiendens centrum, ett oändligt antal ljusår från den invanda grusmiljön vi vant oss vid. Och nu får Spensa röra sig i miljöer som känns som rena Star Wars-cantina-festen. Underbara varelser! Och kulturerna, och religionerna, och politiken...! Det är som en ny bokserie igen - fast ändå inte eftersom Spensa och M-bot är med.

Och vi får läsa om det värsta hotet av alla: the delvers som kan krossa en hel civilisation på bara några minuter. Och Spensa får flyga mer, och M-bot får vara sitt vanliga stingsliga jag (och välja de mest olämpliga tillfällen att genomgå livskriser). Och Doomslug (min favorit-larv/snigel eller vad den nu är...) får vara med också! Jag kan inte avslöja så mycket om det som händer eftersom det spoilar, men ändå: att hitta vänner och allianser där man minst anar. Och om att det inte alltid är lätt att veta mer om sina fiender om det gör dem mer... eh, mänskliga eller vad man ska säga.

Men det här är inte OK, herr Brandon Sanderson: det du gör med M-bot. Absolut nej. Och slutet? Absolut inte OK, inte någonstans, och hur ska jag nu kunna vänta på bok 3 som ju inte ens är skriven än? Kommer troligen 2021...?? Hallå!?

Titel: Starsight
Serie: Skyward #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2019
Förlag: Orion Publishing
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Skyward - Claim the Stars

Denne Brandon Sanderson. Jag glömde för några månader att ha lite koll på honom, och hans skrivande, och hans hemsida där han alltid har en statusrapport på sina olika arbeten som är igång, och tänkte att han efter att precis ha spottat ur sig giganto-verket Oathbringer (del tre i mega-bega-dega-giganto-serien Stormlight Archives)(som jag för övrigt älskar) skulle hålla sig lugn ett tag. Då drämmer karln till med en ny serie. Science fiction! What?!?? Var gömde han den?

Vi får träffa Spensa, som vill bli rymdpilot. Hon tror hon skulle kunna vara bara bäst på att flyga rymdskepp, bara hon får lära sig flyga först. Och det finns en skola för rymdpiloter - men det är bara ytterst få som antas till den, via ett svårt prov. Tyvärr får Spensa, bara några dagar före provet, reda på att även om hon skulle lyckas med provet så kommer hon ändå aldrig att bli antagen till den där pilotskolan eftersom hennes pappa är en fegis. Hennes pappa var också pilot, men i ett stort och avgörande slag mot de elaka rymdisarna "Krell" så ballade han ur och flög åt andra hållet. Sedan dess har Spensa fått leva med att vara "fegisens dotter" i hela sitt liv, och en stor del av hennes pilotdrömmar är att hon vill bevisa för alla att hon är modigast och tuffast av alla, och aldrig skulle fly från någon fara.

Hela den här "fegis"-grejen är väldigt irriterande, och jag blir snart väldigt trött på allt detta snack om vem som är "coward" och varför, och på tanken att Spensa skulle vara detta förfärliga "coward" bara för att hennes pappa var det. Men! Detta är en bok av Brandon Sanderson. Han gömmer alltid hemligheter i hemligheter, och trygg i det läser jag vidare. Och givetvis var det inte som det verkade med den där fegheten, eller med det där slaget, eller ens med samhället och premisserna för världen Spensa bor i heller. Ju längre vi läser desto mer får vi reda på, och desto mer utvecklas Spensa själv.

Lika givetvis börjar Spensa på rymdpilotskolan fast det verkar så omöjligt från början. Och så blir det lite standard-karaktär-börjar-på-skola-lär-sig-saker-lär-känna-sina-klasskamrater-bok, och jag får läsa om mer flygmanövrar och attacker än vad jag egentligen har lust med (även om jag tycker mycket om Spensas klasskamrater)(fast, hej, Sanderson tar livet av en del av dem...). Ett tag känns det som att Sanderson har gått lite vilse i science fiction-flyg-teknikvärlden och jag undrar vad han håller på med... tills han introducerar en ny karaktär. En AI! En galen AI! Som gillar svamp, och som har tappat en stor del av sina minnen! Och sedan... ja, sedan är boken i hamn. Jag älskar. Denne AI (M-Bot heter han) ger boken den Sandersonska skruvningen, med humorn och allt det oväntade. Alla ni som älskar Aidan i Illuminae files bara måste läsa den här, och träffa M-Bot. Ni måste!

Och när boken är slut, och jag sitter där med mängder av svar på alla varför (varför Krell? varför en himmel gjord av gammalt skrot? varför feghetssnack? varför varför varför?) men med stor längtan efter att få läsa bok 2 i serien (Starsight, kommer i november 2019) och få ännu fler svar på nya frågor som uppstått...? Ja, då är det bara för mig att konstatera att Brandon Sanderson behärskar även sci-fi. Han är fortfarande helt ohotad i positionen "Carolinas husgud". Hail Sanderson!

Uppdatering: kolla vad jag hittade på brandonsanderson.com: man kan köpa Skyward-grejer! 
Hallå! Jag villhöver en t-shirt med en Doomslug! (och nä, har inte hunnit skriva om Doomslug ens)(men skulle vilja ha en egen sån också)


Titel: Skyward - Claim the Stars
Serie: Skyward #1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2018
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här 

Oathbringer - The Stormlight Archive 3

Jo, jag har ju varit lite lätt frånvarande härifrån? Nästan inte hörts sedan några dagar före jul? Nä, för jag har varit i Brandon Sandersons värld. Min planerade julläsning bestod främst av en enda bok: Oathbringer, tredje boken i Sandersons megalojätteenorma livsverks-serie (helt förutom alla de andra väldigt, väldigt bra böckerna han skriver liksom lite vid sidan av, karln) The Stormlight Archives. Och den tog alltså närmare tre veckor för mig att läsa igenom...
Och nu, när jag är på andra sidan - då kan jag nästan inte skriva om boken. Jo, för att 1. nej, det går inte att återge handlingen i en oerhört komplex bok som i sig är en del i en oerhört komplex serie i ett oerhört komplext världsbygge, och för 2. nej, ger man sig på sådana här böcker så vill man banne mig inte ha godbitarna spoilade av någon annan i förväg.
Så det ska jag inte göra. Men några saker kan jag väl skriva utan att väcka några onda spoiler-förbannelse-andar:

• Oathbringer är ett jättejättejäääättestort och coolt svärd. Det har huggit många människor i småbitar.
• Och Oathbringer (boken) kan sägas vara Dalinars bok. Dalinar är en av dem som hållit i Oathbringer när det har hackat andra människor i småbitar. Vi får läsa mycket om Dalinars liv i den här boken. Han har lite lätt ångest över alla människor han har hackat i småbitar, det har han. 
• Nu ska han ena världens riken eftersom världen hotas av en katastrof, för det har en gud sagt till honom i ett antal drömmar han haft.
• Kaladin, killen som i första boken i Stormlight Archives lärde ett ganska stort gäng karlar att bära en bro på bästa sätt (ganska mycket om Way of Kings handlar om att bära broar)(det är en väldigt bra bok) kan numera flyga. Plus att han har ett eget svärd.
• Adolin har också ett svärd! Fast det skriker. Och Adolin tycker det är mycket viktigt med fina kläder. Även när världen håller på att gå under.
• Och så har vi ytterligare ett svärd i den här boken som är värt att nämnas. Jag minns inte nu om det här svärdet har något namn, men det är enormt snacksaligt i alla fall. Det vill döda! Det vill förinta all ondska! Det tjatar hela tiden om att det ska få bli draget så att det kan mörda loss lite, men det hinner också med att kommentera en hel del annat som sker i dess omgivning, och det är ett svärd som är himla kul att läsa om.
• Fasen, den här boken borde hetat The JätteBigTjockBook of Swords, Speaking Or Non-Speaking. 
• Vi får veta hur man gör för att med skepp resa över ett hav som består av små glaskulor.
• Vi får läsa om fler strider och krigsscener än vi nog hade tänkt oss. Eller i alla fall jag hade tänkt mig. Faktiskt (åh, ett negativt ord om Sanderson från den här bloggaren??!) hade boken kunnat vara 300 sidor kortare och haft mindre av strider, slag, svärdshugg och allmänt påpucklande i sig.
• Och i stället mer av de där fantastiska avslöjandena som Sanderson är så duktig på. När de kommer... åh, då är det SÅ värt alla dessa dryga 1200 sidors läsning! 
• Dör det några i den här boken, då? Ja. Många. Är det några som inte var lika döda som man trodde? Ja, det också. Vissa är det banne mig inte ens lönt att ha ihjäl för de bara kommer tillbaka.
• Att gnida fire moss mellan fingrarna ger ett narkotiskt rus. Det är starkt beroendeframkallande och ger dessutom brännskador på fingertopparna. Ingen bra grej. Dyr är den säkert också. 
• Det är kvinnorna i Alethkar som kan skriva och läsa. Männen är analfabeter. Kvinnorna äter mild och gärna söt mat, männen äter stark och kryddig mat. Kvinnorna i Alethkar bär ständigt vänster hand ("safe hand") helt täckt, till och med att bara ha en handske på är lite vågat. Att visa den handen naken är något mycket intimt och görs bara enskilt, eller vid ytterst ovanliga tillfällen.
• Jag skulle kunna göra den här listan typ hundra punkter lång eller mer. Sandersons detaljrika världsbyggen, intressanta karaktärer och enorma fantasi gör att det aldrig, aldrig blir tråkigt att läsa det han skriver.
• Aldrig.
• Och... inte nog med att han har skapat ett antal världar och magisystem - de hänger ju alla ihop i ett Sandersonuniversum som heter Cosmere, och det där börjar faktiskt anas lite i den här boken.
• Men nu säger jag inte mer.

Är den bra då, boken?

Jepp. På vissa ställen "bra". På några ställen "bra, men... fasen vad mycket och vad många och vad långt". Och på några ställen: "det-här-är-så-galet-bra-att-jag-inte-kan-släppa-boken-någonsin-alls-kan-inte-jobba-inte-sova-bra".

Nu börjar den långa väntan på bok 4. Sanderson skriver på sin utmärkta hemsida att vi nog får räkna med en sisådär fyra år innan han får ihop ett sådant här mastodontverk igen. Men, som sagt, han skriver ju annat under tiden, som lite sido-arbete, liksom. Ett par, tre böcker om året. Plus att han åker på promotion-turnéer över hela världen. Och undervisar i creative writing. Och är pappa. Vissa människor är helt enkelt mer effektiva än andra.

Titel: Oathbringer

Serie: The Stormlight Archive #3

Författare: Brandon Sanderson

Utg år: 2017

Förlag: Tor / Orion

Köp den till exempel här eller här

Kort livstecken inifrån en tegelsten

Nej, troligtvis är det ingen av er som egentligen undrar var jag är. Om jag lagt av, gått i ide eller vad? Men jag tenderar ju att bara blogga här när jag läst ut någon bok, och inte hänga på utmaningar eller visa bokinköp (om det inte handlar om några nya Brandon Sanderson...) eller fördjupa mig i statistikdetaljer. Så om jag inte har läst ut någon bok på länge så blir det himla tyst här, det blir det.

Därför ett livstecken, ett #läserjustnu-inlägg:

Jag har sedan före jul läst (och läst och läst) i en och samma bok: Oathbringer av Brandon Sanderson. Den är tjock. Den är väääldigt tjock. Jag läser den i min Kindle (mina handleder tackar mig) men pappersboken torde vara på dryga 1200 sidor. Jag ska köpa den sen (också!) pga alla fantastiska illustrationer som finns i den och som Kindlen inte på långt när gör rättvisa eller ens visar särskilt tydligt.

Vad tycker jag om boken än så länge, då, nu när jag läst ca 3/4 av den? Jo, första halvan var bra, men faktiskt lite seg ibland. Ändå gick den inte att släppa eftersom jag nu är så inne i Sandersons värld och har koll på alla detaljer att jag inte vill bryta av med att läsa något annat. Och sen, någonstans efter halva boken? Då minsann hände det grejer! På Brandon Sandersons alldeles egna vis störtades allt på huvudet, hemligheter avslöjades och jag bara "men...va?" och "wow!" hela tiden. Och nu är boken så där himla, himla bra att jag längtar hem från jobbet för att kunna läsa mer och mer... Givetvis får jag inte spoila handlingen i Oatbringer på något sätt (skulle aldrig våga - det finns säkert en inbyggd förbannelse i den som straffar mig om jag försöker) - men låt mig säga detta: just nu sitter Shallan, Adolin, Kaladin (och några andra jag inte får säga vilka de är) rätt illa till. Adolin tror helt ärligt att de är i "the Damnation". Eller, som Astrid Lindgren skulle sagt: de har farit till pipsvängen. Och Dalinar? Han håller på att gå in i en djup depression. Och Szeth? Han pratar med sitt svärd.

Vad jag också #läserjustnu... som ljudbok (har ju alltid en sådan på gång när jag jobbpendlar): Koka björn av Mikael Niemi. Uppläst av Mikael Niemi. Och halvtidsrapporten därifrån: jag älskar att lyssna på när Mikael Niemi läser. Ibland glömmer jag vad han läser och hör liksom bara på rösten som läser. Jag kan inte ens skriva titeln Koka björn nu utan att höra hans röst inne i mitt huvud som säger det där "koka björn" på den där fina, fina dialekten han har.

OK - I'll be back.

Framsidans illustration - fast större

Arcanum Unbounded

Arcanum Unbounded är en samling med några av Brandon Sandersons noveller och novellas. Några av dem hade jag redan läst, men läste glatt om dem nu och gillade fortfarande väldigt mycket - Sanderson är en mästare även i det kortare formatet och kan få hundra sidor att innehålla komplexitet och spänning och riktiga avslut. Några var nya för mig, och av dem var det särskilt bra att läsa Edgedancer eftersom den utspelar sig i samma värld som Oathbringer som jag hyser storstilade planer om att läsa igenom över jul. (vadå "så-himla-mysigt-att-umgås-med-familj-och-släkt-över-julhelgerna"??) Det var ett tag sedan jag läste Words of Radiance, boken i The Stormlight Archive som kommer före Oathbringer, och jag behövde friska upp minnet.

Detta är innehållet i Arcanum Unbounded:

The Emperor's Soul - novella som utspelar sig i samma värld som Elantris, och som jag tidigare läst och skrivit om här. Jag läste om den nu, och tyckte fortfarande väldigt mycket om den. Sigillstämpelsmagi...? Absolut!

The Hope of Elantris - en mycket kort berättelse som utspelar sig i bakgrunden av det som händer i slutkapitlen på Elantris. Ärligt talat rätt poänglös, men lite småsnällt söt, särskilt om man precis hade Elantrisboken genomläst och kvar i huvudet. Vilket jag inte hade.

The Eleventh Metal - kort berättelse om något som hände när Kelsier gick i Mistborn-lära hos en surmulen och helt troligt galen man kallad Gemmel. Utspelar sig alltså före händelserna i första Mistborn-boken The Final Empire.

Allomancer Jak and the Pits of Eltania, Episodes Twenty-Eight Through Thirty - vad jag förstår finns inga andra episoder, så det här är som om det funnes en slags följetong om Allomancer Jak man kunde prenumerera på, och ett par episoder ur den. Och nä, inte särskilt kul. Känns nästan som någon slags fanfic i Mistborn-världen, där en klanthjälte jonglerar runt med sina allomancer-kunskaper. Typ.

Mistborn: Secret History - Den HÄR, däremot...! Den önskar jag att jag hade läst alldeles precis efter att jag hade läst ut hela Mistborn-trilogin och hade värsta separationsångesten från Vin, Elend och de andra. Det är en ganska lång novella som handlar om saker som händer i bakgrunden i alla tre böckerna i trilogin. Och det går tyvärr inte att avslöja något av det som händer i Secret History utan att spoila "huvud"-böckerna, inte ens att skriva om vem som är huvudperson. Men se till att läs den här, ni som läst Mistborn och vill ha mer, veta mer, inte är färdiga...!

White Sand - jag hade inte hört talas om den här, hur mycket jag än skryter om mitt Sandersonläsande!? Det är en tecknad serie, baserad på Sanderson manus White Sand som inte publicerats tidigare. Här i Arcanum Unbounded får man först läsa ett kapitel av den tecknade serien, sedan ett utdrag med samma episod ur det ursprungliga manuset. Och oj, vad jag gillar det här! Den tecknade serien är riktigt bra, och White Sand-världen sååå lockande med sitt styra-sand-magi-system (alltså, denne Brandon Sandersons kreativitet när det gäller magisystem...?!) och jag gillar huvudpersonen Kenton. Han är ovanligt nog obegåvad i den där magin med sand, kommer med ett nödrop in på "magiskolan" där hans pappa är mästare och förstås anser att sonen är en besvikelse. Men Kenton klarar sig ändå, på ren vilja och med uppfinningsrikedom! Och jag måste läsa mer av det här! Ska alltså skaffa hem White Sand - vol. 1 finns utgiven, vol. 2 är på gång när som helst tror jag.

Shadows for Silence in the Forests of Hell - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om, gillade fortfarande mycket!

Sixth of the Dusk - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om och gillade igen. Känns fortfarande väldigt annorlunda från det andra Sanderson skriver, pga miljön.

Edgedancer - avslutande novellan som utspelar sig i Stormlight Archive-världen Roshar och handlar om Lift som är en Edgedancer. Denna Lift finns med i ett kort mellankapitel i Words of Radiance, men jag hade helt glömt bort henne och fattade därför inte alls hintarna Sanderson gjorde till det som hänt henne precis innan vi träffar henne eller vem hon är. Nå, det gick bra ändå. Lift är väldigt speciell. Till att börja med tycker hon att det för otur med sig att vara äldre än det egna antalet fingrar. Alltså är hon tio år. Men det har hon varit ganska länge. Hon har med sig en... eh... "pet Voidbringer" som är i formen av vinranka blandad med kristaller, och som kan prata och röra sig lika fort som Lift. Ja. Jo. Och så kan Lift göra sig "awesome" och då kan hon springa jättefort, bli hal och få saker att växa. För att kunna vara awesome behöver hon mat, och hon är alltså hungrig hela tiden.

Nu kommer hon till staden Yeddaw, som mest ser ut som en stor labyrint nedsänkt i den steniga marken (ja, det finns en bild). Här tänker hon sig allra främst att stjäla mat, och då särskilt alla de tio sorternas pannkakor som ska finnas här. Och, ja, så ska hon kanske jaga ikapp en läskig typ som kallas "the Darkness" som nyligen försökte ha ihjäl henne. Men först: mat.

Lift är kanske inte en av mina favoritkaraktärer i Stormlight Archives (men hennes vinrankeföljeslagare är!) men, som sagt, den här novellan blev en bra uppfriskare inför Oathbringer- läsandet. Och så innehåller den detaljer som spela-död-träden. Roshar plågas ju av ständiga stormar, vilket naturen har anpassat sig efter. Grässtrån kan dra ner sig i marken vid vibrationer, löv drar sig in i trädens grenar och växter växer så att de har lä av stenar och annat när stormarna kommer. De här träden? De har mjuka rötter som gör att de helt enkelt fäller sig ner platt på marken när de blir oroade. Spelar döda, liksom. Sedan, när faran är över, så reser de på sig igen. Heh. Bara Sanderson kan komma på sånt. Jag älskar det.

Titel: Arcanum Unbounded
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz/Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Brandon Sanderson, större än J.K. Rowling!!??

Men kolla! Just nu när man länkar till author rank på Amazon så ligger min favoritförfattare Brandon Sanderson överst. Överst, som i fler sålda böcker än J.K. Rowling...!

Jag kände inte till denna author rank tidigare, men hittade en länk via mitt facebookflöde (Brandon Sandersons egen uppdatering, och han hade kommenterat: "You know, I'm starting to think this author thing might work out for me".)

Så här står det om den:

About Author Rank

Amazon Author Rank is based on the sales of all of an author's books on Amazon.com and is updated hourly. 

Eftersom uppdateringen sker varje timme kan det möjligen vara så att Brandon Sanderson ligger överst just nu eftersom hans efterlängtade tredje bok i The Stormlight Archives: Oathbringer, alldeles precis har släppts.
Och visst, det är alltså "bara" på sålda böcker på Amazon han är störst - men hallå? Amazon är gigantiskt! Och jag blir så himla glad - Brandon Sanderson är en fullkomligt fantastisk författare som är värd alla möjliga framgångar. Hurra!

Nu ska jag raskt klicka hem Oathbringer. Och så efterlängtad är den att jag köper den dels som e-bok och läser på min Kindle. (pga gaaah tjockare än tjockast), dels som pappersbok (pga måste äga och kunna bläddra i och klappa på)
För övrigt befinner jag mig sedan några dagar redan i Sanderson-land eftersom jag just nu läser hans Arcanum Unbounded, en samling av olika noveller och novellas. Har läst om The Emperor's Soul som fortfarande är helt fantastisk, och håller just nu på med Mistborn: A Secret History. 

Men alltså. Överst på Amazons Author Rank. Heja! Och pga den där hourly update tycker jag att jag bör göra så här: ett klumpigt collage av skärmklipp av rankingen som den ser ut idag, 15 nov 2017, denna fina dag när min (jaja) Brandon Sanderson ligger över Lee Child, Jeff Kinney och till och med Stephen King:

Sixth of the Dusk

Den här novellan av Brandon Sanderson har jag haft liggande ett tag i min Kindle, och liksom sugit på. (jag går och väntar på tredje megaheffategelstenen i Stormlight Archives, Oathbringer, som ska komma till hösten, och får portionera ut det jag ännu inte läst av Sanderson lite sparsamt fram tills dess) Nu kunde jag inte hålla mig, utan slukade den häromkvällen. Och den var bra på precis det Sandersonska vis jag tycker så mycket om. Han överraskar, han trollbinder, och han får ihop allt på slutet (även om det alltså är en kortroman).

Jag visste ingenting alls om Sixth of the Dusk innan jag började läsa, mer än att den skulle utspela sig någonstans i Sandersons Cosmere-universum, och alltså kunna vara precis vad som helst. Och jag blev ganska paff när det redan efter några rader visade sig handla om en tuff, ensam man i en kanot, paddlandes på ett mycket he-man-like vis in i en arkipelag där han och några andra utvalda män var förtrogna med och förberedda på alla faror som där fanns.

Eh? Sanderson goes 30-tal? Sanderson goes Burroughs??? Sanderson goes indianböcker...??

Alltså. Nej. Sanderson goes Sanderson. Raskt slänger han in viss modern teknologi, eftersom det är en tydligen rätt modern värld men med vissa folk som envist håller kvar vid gamla traditioner. Han slänger också in några mystiska "the Ones Above" som ger antydningar om utomjordingar som lägger sig i den här planetens göranden och låtanden. Förutom dessa finns här ett antal djur slash monster som bor på öarna och som innebär ständig dödsfara genom giftstick eller huggtandstuggande. Och upprörande nog får det också trampa runt en kvinna mitt i allt detta farliga. Forskare, dessutom. Hallå! Mitt i he-man-djungeln??!

Och så har vi då dessa två fåglar som ständigt kretsar kring He-man: Kokerlii och Sak. Fåglarna med alldeles särskilda egenskaper, och fåglarna som snart blir berättelsens nav.

Vad är då själva "Sixth of the Dusk" i titeln? Jo, det är huvudpersonen, He-man själv! Född i skymningen, och det sjätte barnet i ordningen. Redigt, förklarande och bra. (om än något fantasilöst?)

Fortfarande min favoritfantasyförfattare!

(Är du sugen på att läsa Brandon Sanderson men vet inte var du ska börja? Här skriver han själv om vilken bok du kan tänkas vilja testa först, och jag håller med honom men vill särskilt lyfta The Emperor's Soul som bra start eftersom det är en snabbläst novella som är fullständigt fantastisk.)

Titel: Sixth of the Dusk
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2014
Förlag: Dragonsteel Entertainment
Köp den? Finns inte som pappersbok, men länkar till e-boken finns här. 

Legion - Skin Deep

Skin Deep är en kortroman, och fortsättning på Legion som jag tyckte var väldigt fascinerande. Lite är det väl så att det som fascinerade i Legion - Stephen och alla hans aspekter/personligheter/hallucinationer - blev tillräckligt utrett i den och är alltså inte längre lika spännande i Skin Deep. Fortfarande är dock idén så pass spännande att det är underhållande nog att läsa.

Stephen har alltså en helt unik psykisk egenhet eller vad man ska säga (han tycker själv att han är helt frisk, bara väldigt annorlunda liksom). Han har inom sig ett antal personer (47 stycken nu) som han inte bara hör rösterna på - han ser dem som fysiska personer han kan föra samtal med, och som måste ha egna sittplatser på flyget till exempel. Ingen annan kan förstås se dem, så de är lite som ett barns låtsaskompisar - bara det att de personifierar alla Stephens begåvningar som tydligen är för många för att hans eget huvud ska kunna rymma dem alla. Vi har vapenexperten, psykologen, historikern, handskriftsexperten osv osv, och när de alla pratar med varandra så ser det för vanliga människor i verkligheten ut som om Stephen bara sitter tyst och stirrar rätt fram.

"Team" Stephen löser olika brott. I Skin Deep handlar det om att hitta en försvunnen kropp. Den här kroppen är mer eller mindre en tickande bomb, eftersom den tillhör en vetenskapsman som kommit på ett klurigt sätt att spara datorinformation i sina egna celler, och kroppen är alltså fullproppad med information som kan bli farlig i orätta händer.

Det är fortfarande roligt att se hur alla "aspekterna" löser problemet tillsammans (och vid ett tillfälle, när Stephen omöjligt nog blir av med sina aspekter blir han helt hjälplös...), hur de grälar med varandra, pratar om sina egna familjer, blir kära i varandra och har sig. Dock är inte själva brottsfallet med den försvunna kroppen så intressant - jag hade väntat mig en större Sandersonsk twist där. Plus att jag väntade mig lite utveckling av hur de där aspekterna funkar egentligen, men fick inte riktigt vad jag ville där heller.

Hur som helst - Sanderson är bra även när han inte är sitt bästa, och Skin Deep var riktigt bra läsning ändå.

Titel: Legion - Skin Deep
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Calamity - sista delen i The Reckoners

Så var det då äntligen dags att få läsa avslutande delen i The Reckoners, som jag har längtat efter i något år. Är jag nöjd? Fick jag veta vad Calamity är för något? Vet David nu vad han ska göra med sitt liv?

Ja, jag är rätt nöjd, och ja, jag fick veta vad Calamity är, och ja, David hade fullt upp när jag slog ihop Calamity. 

Och nu en spoilervarning - det är svårt att skriva om Calamity utan att avslöja viktiga saker som hänt i Steelheart och Firefight, som om du har tänkt läsa dem men inte gjort det ännu: läs inte vidare.

David, Megan och de som finns kvar i The Reckoners (efter att Prof tappade greppet i slutet av Firefight och blev en fullfjädrad Ond Professor-Epic) är på väg till Atlanta. Atlanta ser inte riktigt ut som det Atlanta som finns i vår värld - det är nu en stad som består helt av salt, och som dessutom av okänd anledning hela tiden vittrar ner och växer upp igen. Det växer upp exakt likadant som det har sett ut hela tiden, inklusive saltstoder av bilar på samma platser, men det gör det i en slags kretsgång så att staden växer upp i ena ändan och vittrar ner i andra vilket innebär att staden sakta rör på sig. Just nu befinner den sig någonstans i Kansas. David (som nu motvilligt är Reckoners ledare) plan är att hitta Prof som lär befinna sig i detta vandrande Atlanta och på något sätt bota honom från Epic-ondskan och den allmänna skogstokigheten. När väl Prof är som han ska igen så tänker David att då kan det vara dags att ta sig an den där Calamity, rädda världen och så där.

I vanlig ordning en hyfsat omöjlig plan att genomföra, och jag förväntar mig storstilade förklaringar på vad Calamity är, hur den uppstod och varför världen sedan är fylld av elaka superhjältar, plus givetvis en gigantisk slutstrid. Det som händer är dock att större delen av boken fylls av salt-Atlanta och planerande för att rädda Prof. När jag börjar närma mig slutet börjar jag bli orolig över att detta trots allt inte är sista boken, att jag ska få alla förklaringar i ännu en bok, ännu ett helt år senare. Men nejdå - det blir ett avslut. Fast alldeles för kort för min smak. Jag får veta hur och vad men verkligen inte tillfredsställande mycket, och den gigantiska slutstriden blir mest ett lätt pjuff. 

Calamity är helt OK läsning, men den når absolut inte höjderna i Steelheart och Firefight. Inte alls. Inte alls samma twister och fantastiska avslöjanden, utan bara mer av det vi redan sett: olika slags Epics och deras egenskaper och vilka metoder som krävs för att besegra dem, väldigt mycket planerande inför olika operationer, där sedan planeringen alltid går åt fanders och David får improvisera. Och då som sagt: inte tillräckligt mycket avslut av världsbygget och huvudgrejen i det hela för att jag ska bli nöjd.


Titel: Calamity
Serie: The Reckoners #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2016
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Calamity av Brandon Sanderson... HOS MIG NU!!

Det här är INTE den vanligaste sortens inlägg på den här bloggen (eftersom jag normalt bara klickar hem mina böcker på Kindlen - inte så himla upphetsande att lägga upp bilder på - eller lånar hem från bibblan) men ibland händer det här också:

Ett wow-moment! Kolla vad jag har köpt! Fatta att Calamity, avslutande boken i The Reckoners-trilogin av Brandon Sanderson har kommit ut! Fatta att jag redan har den i min hand! Fatta att jag egentligen inte begriper hur det gick till eftersom det inte ens går att köpa den på AdLibris än och Amazon trumpetar ut att den släpps 18 februari...? Men... på SF-bokhandeln var det bara att klicka ner den i varukorgen, och så... tadaaa! Nu är den här hos mig!

Och när jag ändå höll på med att beställa så kunde jag väl lika gärna köpa hem fortsättningarna på The Alloy of Law, böckerna som utspelar sig i Mistborn-världen fast många många år senare i något som liknar 1800-tal? Jomen, klart jag kunde. Beställer man mer blir det fri frakt. Så egentligen tjänade jag pengar på det här. Fatta.

Legion - kortroman av Brandon Sanderson

Legion liknar verkligen inget annat Brandon Sanderson har skrivit. Det är definitivt overkligt - men är inte fantasy. Möjligen drar det åt sf-hållet (fast det utspelar sig i nutid), men mest är det bara knäppt och en fascinerande tankevurpa. Jag har roligt under tiden, och det är spännande, och det som går att förklaras får sin förklaring i slutändan... fast det som framstår som knäppast och mest mystiskt - huvudpersonen själv - ja, han finns ju kvar när boken slutar. Och gör mig väldigt sugen på att läsa den fortsättning som Sanderson inte kunde hålla sig från att skriva.

Huvudpersonen heter Stephen Leeds, och han är som han själv säger "helt normal". Det är hans hallucinationer som är galna. Och "hans hallucinationer", ja... de är delar av honom själv. Multipla personligheter - men de rör sig som fysiska personer runt honom, vill ha egna rum, har egna intressen, grälar med varandra och kräver egna flygplanssäten när de reser. Stephen för långa samtal med dem så det är liksom inte som att de "tar över" honom utan de är en del av hans verklighet. Fast det är ingen annan än Stephen själv som kan se dem, förstås, så andra människor känner sig aldrig särskilt väl till mods i hans sällskap när de inte får sätta sig "i den fåtöljen för där sitter ju den och den". Lite som när barn har låtsaskompisar.

Men de här hallucinationerna har alla någon särskild egenskap eller begåvning: någon är vapenexpert, någon är psykolog, någon är bibliotekarie, någon är datorexpert och så vidare och så vidare. Andra människor anlitar Stephen (eller Stephen och hans gäng, liksom) för att lösa olika problem. I den här boken handlar det om att återfinna en stulen kamera, som kan ta foton av det som har hänt förr bara fotot blir taget på samma plats där det som hände för ett, hundra eller tusen år sedan. Troligt är att kameran befinner sig i Jerusalem, för att den ska användas till att fota Jesus efter återuppståndelsen.

Ja, jag sa ju att den är knäpp men en fascinerande tankevurpa den här boken. Det är så mycket som bara inte kan gå ihop - men Sanderson får elegant ihop det ändå till en liten läsvärd story. Det är bara en s.k. novella, alltså kortroman på under hundra sidor. Klart jag strax läser Skin Deep som fortsättningen om Stephen "Legion" Leeds heter.

Titel: Legion
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2012
Förlag: Subterranean Press
Köp den till exempel här eller här

Words of Radiance (The Stormlight Archives 2)

Det blir inte mycket mer episk fantasy än så här. Och det är bra. Väldigt bra, till och med. Men oj, vilken tid det tar att ta sig igenom... Jag har nu levt i ett par veckor med Kaladin, Shallan, Dalinar, Bridge-four-killarna och alla andra fantastiska karaktärer Sanderson får att leva i sin värld. Den där världen som är så genomtänkt och smart, som är full av spren och märklig natur och regelbundna stormar som tvingar en hel värld att anpassa sig efter när deras krafter.

Det är otroligt fascinerande. Men minsann inte lätt att skriva ett blogginlägg om, särskilt inte som detta är bok två i The Stormlight Archives och som kräver att man först har läst bok 1: The Way of Kings. Hur fångar man alla dessa människor, detaljer, denna historia, magi och uråldriga hemligheter som fullständigt suger in en i sisådär trettonhundra tätskrivna sidor i ett enda futtigt blogginlägg? Nä, det gör man inte.

Men åtminstone det här: i första boken försiggick berättandet i ett ganska stort antal perspektiv. Många personer skulle följas och läras känna, miljöerna skulle presenteras och aningar om bakgrunder och historia skulle ges. Nu i Words of Radiance koncentreras berättandet eftersom flera av huvudpersonerna äntligen får träffas. Kaladin och hans män har blivit Dalinars och kungens livvakt. Kaladin och Adolin träffas och tycker mest att den andre är en barbarisk tölp respektive bortskämd snorunge. Kaladin och Shallan träffas också, varpå Shallan raskt stjäl Kaladins stövlar och han blir rosenrasande. Och Szeth gör en storstilad entré och försöker mörda hela rasket av huvudpersoner men lyckas väl sådär och får lite lätta livstvivel av detta.

I The Way of Kings fick vi med jämna mellanrum i boken Kaladins backstory berättad för oss, och förståelse för varför han hatar alla lighteyes så mycket (ja, i den här världen är människor med ljusa ögonfärger finare och har rikare och bättre liv än de med mörka ögon). I Words of Radiance får vi i stället Shallans backstory. Hon har inte haft det lätt, hon. Samtidigt som vi får reda på det, så börjar vi mer och mer få reda på vad alla dessa spren är. Spren liksom bara finns överallt i de här böckerna, men ingen förklaring ges förrän nu med dessa antydningar och aningar långt, långt in i bok två alltså. Det finns små regn-spren som kommer fram när det regnar, storm-spren i vinden, eldspren i elden men också rädsle-spren när människor är arga, stolt-spren och skam-spren och inspirations-spren och myriader av andra sorters spren...

...nä, jag ger upp. Den här boken, och den här världen är genial. Fullsmockad med fascinerande detaljer, och intressanta människor, och så lägger vi förstås en spännande story till det. Jepp, jag gillar. Så mycket.
Men (va? får man skriva ett "men" när det handlar om Brandon Sanderson?) - boken ÄR för tjock. Onödigt tjock. Det finns partier i den som är trevliga att läsa, men som nog kunde stramats åt. Faktiskt får jag nog erkänna att jag tycker det.

Nu är det så himla trist att bok tre i The Stormlight Archives inte ens är färdigskriven än. Nu är det väntan och väntan och ännu mer väntan som gäller:

På brandonsanderson.com finns alltid de här staplarna överst för sådana som jag som väntar och väntar och väntar på att den ändå o så produktive herr Sanderson ska skriva klart sina böcker. 19% på first draft på Stormlight 3...ack och ve, hur många års väntan innebär detta??

Titel: Words of Radiance
Serie: The Stormlight Archives #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2014
Förlag: Tor Fantasy
Köp den till exempel här eller här

Måste-äga-måste-äga-måste-äga...

Normalt köper jag inte längre pappersböcker till bokhyllan där hemma. Vi bor helt enkelt i ett litet hus där nästan ingen enda vägg är rak, i normalhöjd och utan fönster. När jag tänker efter är det bara två väggar i hela huset som uppfyller de kriterierna. (skånelänga...) I stället lånar jag böcker på biblioteket, eller köper dem som e-böcker till min Kindle.

Men. Nu har jag plötsligt känt ett stort och oemotståndligt behov av att Äga. Det gäller Brandon Sandersons böcker. Jag älskar hans böcker. De är så galet bra, allihop, och jag håller sakta men säkert på att ta mig igenom allt det han har skrivit. Men i  hyllan står trots mitt klappande Sanderson-hjärta bara tre ynkliga böcker av honom: Mistborn-trilogin. De andra har jag lånat eller så ligger de kvar i Kindlen. Och hur himla praktiskt det än är med den där läsplattan - det är liksom inte samma sak att stirra på en titelrad i mappen "lästa böcker" som att gå och klappa på en bok i bokhyllan. Dessutom vill jag kunna gå tillbaka och bläddra upp särskilt fantastiska passager i Sanderson-världarna, och det är så vansinnigt jobbigt att bläddra i e-böcker.

Alltså: beslut. Köpa alla Sanderson-böcker i pappersformat. Måste Äga.

Började lite försiktigt med Elantris (oj, vad STOR den var som inbunden...?) och Warbreaker. Plus att jag inte kunde motstå den vackra lilla The Emperor's Soul. Igår gick jag på de tunga grejerna: Stormlight Archive. Måste äga, måste äga, måste äga... gick det som ett mantra i huvudet. AdLibris och Bokus hade bara nyutgåvorna i pocket, med fula omslag (jag gillar inte den här nya designen på Sandersons böcker där allt går i den där svartvita stilen), och dessutom uppdelade i del 1 och 2 för varje bok. Ska det vara tegelsten så ska det, tycker jag, och ville ha de "riktiga" utgåvorna. Och hurra! på SF-bokhandeln hade de bägge två. Så nu är monstertegelstenarna The Way of Kings och Words of Radiance på väg hem till mig.

Måste-äga-måste-äga-måste-äga.... givetvis måste jag köpa Mistborn-uppföljarna också. The Alloy of Law är också på väg hem till mig. Shadows of Self och The Bands of Mourning köper jag så fort de kommer ut.

Måste äga-måste-äga-måste-äga... är snart en bit på väg i alla fall!

Så HÄR ska de se ut. Tycker jag.

Shadows for Silence in the Forests of Hell

Shadows for Silence in the Forests of Hell (smidig titel där, Sanderson) är en novell som ursprungligen ingick i antologin Dangerous Women men som nu har getts ut som egen bok. Troligen för att tjäna pengar på exakt sådana som mig som känner att de måste läsa precis allt Brandon Sanderson har gett ut men som inte vill ha hela den där antologin.
(Jag har någon sjuka som gör att namnet "Brandon Sanderson" i kombination med "Wow-en-titel-jag-ännu-inte-läst" omedelbart får mig att klicka på den där livsfarliga köp-köp-köp-knappen på Amazon.)

Nå. Här fick jag 80 sidors spännande story i en värld som fick mig att känna vill-ha-mer!! Huvudpersonen Silence har ett slags värdshus i utkanten av skogen. Eller, jag ska nog skriva Skogen. Den där skogen går man inte ut i på natten - själva skogen är farlig. För att inte tala om the Shades, som är en slags andar efter döda. De här andarna attackerar och dödar en på några sekunder ifall man inte följer reglerna som kallas Simple Rules men som är allt annat än enkla att följa: tänd aldrig eld, spill aldrig någon annans blod, spring inte. Du får alltså inte ens råka riva någon annan med nageln så att blodvite uppstår, för då kommer de där ilskna andarna galopperande med lysande röda ögon och äter upp dig i ett nafs.

Silence lever på vad värdshuset ger, men ännu mer på att fånga in efterlysta skurkar och lämna in dem till rättvisan. Prisjägare alltså, och en skicklig sådan trots att hon inte är vare sig fysiskt stark eller smidig. Men hon är smart!
Nu upptäcker hon en kväll att det sitter ett riktigt saftigt kap i hennes värdshus. En livsfarlig man med hela sitt anhang av flåbusar omkring sig, allihopa sådana man verkligen håller sig undan. Klart hon ska försöka ta honom? Klart hon ska! Belöningen för honom hade hållit fordringsägarna borta i säkert två år. Sen får den där karln ha mördat hur många han vill - nu ska han generera pengar.

Hon är tuff. Men det är en minst sagt farlig skog hon ska ut i, och hon är verkligen inte helt ung längre.

Snärtig story med en hel del twister, och aningen av en värld som får mig att tappa andan. Åh, låt det inte stanna vid bara en novell härifrån - jag vill ha mer!

Jag älskar alltid att läsa om hur författare får sina idéer, och Sanderson brukar vara generös med att berätta om det i sina förord eller på sin hemsida. Den här novellen föddes när han läste om en kvinna som funnits på riktigt, och som hette Silence. Fascinerat undrade han hur någon kunde döpa sitt barn till detta: "Perhaps she was late in the birth order, and her parents were really hoping to sleep through the nights this time."

Titel: Shadows for Silence in the Forests of Hell
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Köp den på Amazon.com - den verkar ännu bara ha kommit ut som e-bok.

The Way of Kings

Ett par veckor har jag umgåtts med personerna i The Way of Kings nu.  Boken är på massiva 1280 sidor och skulle nog med fördel kunna användas som fotpall i hemmet, ifall det nu hade varit att jag ägde den som pappersbok. Det gör jag inte - har läst den som e-bok vilket är bra om man tänker på mina handleders väl och ve, men inte lika bra om man tänker på alla illustrationer och kartor som The Way of Kings är fullsmockad med men som inte gör sig lika bra på läsplattan, faktiskt. Som väl är hittas alla illustrationer (plus mängder med fanart) lätt på nätet, så jag har ändå kunna försjunka in i dem. Och drömma. Och fundera.

För det här är verkligen en värld att stiga in i. The Stormlight Archive, som detta bara är första boken i, är Brandon Sandersons hjärtebarn. Han har, skriver han på sin hemsida, ägnat åtminstone tio år av sitt liv åt konstruerandet av den här världen och dess historia. Och det märks. Det är så genomtänkt, så komplext, så detaljerat, så....helt enkelt underbart. Åh, vad jag älskar sånt här! Och åh, vad jag tokälskar den här boken! Fast den tog så lång tid att läsa har jag efter bara någon dag efter avslutandet total separationsångest efter människorna i den. Jag måste läsa mer. Jag måste veta mer. Sanderson har ännu i princip bara antytt storylines och vad som kan ha hänt i det förflutna, och finns det något jag älskar över allt annat i fantasy så är det försvunna civilisationer och uråldriga hemligheter. Här förstår man att ursprunget till allt, alla myter, folkens olika religioner och sätt att leva, nuvarande krig och krig genom tiderna, allt allt allt...har sitt ursprung i något som hände för 4500 år sedan. Vad?? Hur??

Och, nej, jag tänker inte ge mig på att återge tolv hundra sidors handling här på något sätt. Men jag vill skriva om personerna som jag har tagit till mig så till den milda grad att jag drömmer om dem på nätterna:

Vi har Kaladin. Kaladin Stormblessed, som när han dyker upp första gången i boken har nästan hjältestatus, känns som en oövervinnerlig superstar och kastar sig in i ett slag där han rör sig så fort att de som ser på tycker att han blir suddig. Ung, snygg och givetvis den som enligt alla fantasymallar ska rädda världen från ondska? Nja. Nej. För när han nästa gång dyker upp i boken sitter han i en bur, är fråntagen allt och är märkt med ett slavmärke i pannan. Han har gett upp tron på allt och väntar bara på att få dö.

Och så har vi Shallan, som tar sig till en stor stad och försöker gå i lära hos den lärda prinsessan Jasnah. Smart och otroligt begåvad på att teckna är hon, Shallan, men hennes liv har fram till nu gått ut på att bli bra bortgift och byta sin faders hus mot sin makes hus och aldrig se världen. Nu ska hon få studera, lära sig, bli någon. Om nu bara Jasnah ville acceptera henne som lärling, något hon aldrig annars gör. Fast egentligen är Shallans plan en helt annan. Hon är egentligen ondskefullt ute efter att stjäla Jasnahs magiska armband för att rädda sin egen familjs ekonomi.

Dalinar är en av kungens närmaste män och en hög general, hans son Adolin är förstås med i inneballa-häftiga-unga-adelskillar-gänget som styr och ställer. Fast Dalinar håller på att bli galen. Och Adolin försöker täcka upp för pappan så gott det går.

Och så har vi Szeth, världens farligaste lönnmördare som gråter när han mördar, Wit som är kungens elaka språkrör och en hejare på att spela flöjt (och verkar mer än mystisk), Syl som får mer och mer liv, Rock som gör fantastiska grytor, kungen som har förföljelsemani och.... ja. Det är så bra, alltihop, och så många intressanta karaktärer att läsa om. Och så har vi då de där stormarna. Och gräset som drar sig ner i marken när det blåser. Och miljön. Och....

Jag är golvad. Jag är totalt imponerad. Jag är fängslad och fast, och hade jag hoppat fallskärm (vilket jag INTE gör) så hade jag nog burit mig åt som personen på bilden nedan. Den här boken går inte att släppa!

Nästa bok i serien heter Words of Radiance. Bra det, för den ska jag snart läsa. Men sen blir det jobbigt, för bok 3 är ännu bara halvvägs skriven. Och serien ska alltså bestå av tio delar. Tio! Jag kommer nog att vara pensionär innan de alla har kommit ut. Och denna väntan.....

(har jag någon gång nämnt att Brandon Sanderson är min absolute favoritförfattare numera? Kungen av fantasy?)

Titel: The Way of Kings
Serie: The Stormlight Archives #1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2011
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

En mycket kreativ tolkning av stridsscener

Jag fortsätter med min långa utflykt i Brandon Sanderson-världen i The Way of Kings, och har nu kommit ungefär en fjärdedel. Övriga livet vägrar att låta sig pausas och envisas med att störa med jobb, sömn och annat trams.

Det är en enorm och fantastisk värld, det där. Underbara detaljer som en natur som är anpassad efter ständiga hårda stormar, och som vid blåst eller vibrationer liksom drar sig in i sitt skal för att skydda sig. Därför finns det alltså gräsmattor där varje grässtrå drar sig ner i ett litet hål i marken när till exempel en vagn rullar förbi, så att vagnen rullar på kal mark men när den har passerat poppar gräset upp igen. Åh, vad jag älskar sånt!

Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan detta: Centralt i The Way of Kings pågår ett krig. Detta krigande görs i en miljö som består av någon slags klipplandskap av platåer med bråddjupa klyftor och stup i mellan. En av huvudpersonerna ingår i ett bridge crew, som bär mobila broar att lägga mellan de där platåerna så att själva armén kan förflytta sig. När jag läste om det här så hade jag svårt att se det framför mig, och tänkte att det kanske fanns någon annan Sanderson-läsare som hade varit kreativ och trevlig nog att göra fan-art av det. (det finns mängder och mängder av Sanderson-fan-art på nätet, och detta kan jag ägna hur mycket tid som helst åt att nörda ner mig i)

Jag hittade något. Inte fan-art som bilder. Nädå. Jag hittade någon som hade byggt stridsscenerna på de där platåerna, inklusive bärbara broar och allt...i LEGO!!

Applåder på det, va?

Bilderna är hämtade från zenoagency, och det är Rick Martin som har byggt legomodellerna. Klicka dig vidare på hans namn på sidan hittar du samtliga bilder av slaget gjorda i lego. Till och med giganto-monstret.

Jag ska nog göra en revidering av vad jag ägnar mitt eget liv åt.

En noga katalogiserad och värderad samling av...sista ord?

Helt matt av att ha tagit mig igenom Jag heter inte Miriam (rec kommer om några dagar när jag har hämtat mig lite) var jag helt enkelt tvungen att läsa något rejält fantasymässigt. Och länge, länge har den väntat i läsplattan, Brandon Sandersons hjärtebarn och stora storverk: The Way of Kings, första boken i The Stormlight Archive som tydligen kommer att bestå av fem mastodontdelar. The Way of Kings är på lite över tusen sidor så jag lär ha att göra ett tag framöver. Men oj, vad den redan är bra. Funderar på umgås med några lämpliga förkylningsdrabbade personer (de kryllar) och dra på mig något lagom jobbigt så att jag kan vara hemma någon vecka. Läsa! Läsa! Läsa!

Och bara det här. När själva boken efter inledning och prolog sätter igång så inleds varje kapitel med ett citat. Efter första står det att det är collected on the fifth day....osv, si och så många sekunder innan döden inträffade, och så vem det var som sa det. Detta verkar alltså vara utdrag ur en samling med olika personers sista uttalanden innan döden. Noga katalogiserade, daterade och utvärderade.

Eh...va? Vem skulle vilja ha en sådan samling? Och varför???

Van som jag är vid att alltid få svar på alla mystiska saker, alla lösa trådar hopknutna när jag läser Sanderson så tror jag alldeles säkert att jag kommer få svar på vad det här är för samling, och varför den är viktig.

Men bara idén...! Älskar den. (nämnde jag att jag är bibliotekarie? att samla, ordna och katalogisera saker är vår grej)

Jag delar med mig av tre bilder på inledningarna av några av de första kapitlen: