Kort livstecken inifrån en tegelsten

Nej, troligtvis är det ingen av er som egentligen undrar var jag är. Om jag lagt av, gått i ide eller vad? Men jag tenderar ju att bara blogga här när jag läst ut någon bok, och inte hänga på utmaningar eller visa bokinköp (om det inte handlar om några nya Brandon Sanderson...) eller fördjupa mig i statistikdetaljer. Så om jag inte har läst ut någon bok på länge så blir det himla tyst här, det blir det.

Därför ett livstecken, ett #läserjustnu-inlägg:

Jag har sedan före jul läst (och läst och läst) i en och samma bok: Oathbringer av Brandon Sanderson. Den är tjock. Den är väääldigt tjock. Jag läser den i min Kindle (mina handleder tackar mig) men pappersboken torde vara på dryga 1200 sidor. Jag ska köpa den sen (också!) pga alla fantastiska illustrationer som finns i den och som Kindlen inte på långt när gör rättvisa eller ens visar särskilt tydligt.

Vad tycker jag om boken än så länge, då, nu när jag läst ca 3/4 av den? Jo, första halvan var bra, men faktiskt lite seg ibland. Ändå gick den inte att släppa eftersom jag nu är så inne i Sandersons värld och har koll på alla detaljer att jag inte vill bryta av med att läsa något annat. Och sen, någonstans efter halva boken? Då minsann hände det grejer! På Brandon Sandersons alldeles egna vis störtades allt på huvudet, hemligheter avslöjades och jag bara "men...va?" och "wow!" hela tiden. Och nu är boken så där himla, himla bra att jag längtar hem från jobbet för att kunna läsa mer och mer... Givetvis får jag inte spoila handlingen i Oatbringer på något sätt (skulle aldrig våga - det finns säkert en inbyggd förbannelse i den som straffar mig om jag försöker) - men låt mig säga detta: just nu sitter Shallan, Adolin, Kaladin (och några andra jag inte får säga vilka de är) rätt illa till. Adolin tror helt ärligt att de är i "the Damnation". Eller, som Astrid Lindgren skulle sagt: de har farit till pipsvängen. Och Dalinar? Han håller på att gå in i en djup depression. Och Szeth? Han pratar med sitt svärd.

Vad jag också #läserjustnu... som ljudbok (har ju alltid en sådan på gång när jag jobbpendlar): Koka björn av Mikael Niemi. Uppläst av Mikael Niemi. Och halvtidsrapporten därifrån: jag älskar att lyssna på när Mikael Niemi läser. Ibland glömmer jag vad han läser och hör liksom bara på rösten som läser. Jag kan inte ens skriva titeln Koka björn nu utan att höra hans röst inne i mitt huvud som säger det där "koka björn" på den där fina, fina dialekten han har.

OK - I'll be back.

Framsidans illustration - fast större