Den skiljer sig mycket från hennes tidigare böcker. Miljön är en ö vid amerikanska östkusten, i vår värld, och det är nutid. Jane själv är sisådär 19-20 år, och har hoppat av sina universitetsstudier i biologi, har ont om pengar och försörjer sig på att jobba deltid i en bokhandel. Hon har vuxit upp med en släkting, Aunt Magnolia, eftersom hennes egna föräldrar dog när hon var liten. men nu har aunt Magnolia också dött och Jane är alldeles ensam. Nu bjuder Kiran, som Jane är bekant med från sin skoltid, med Jane till sin familjs privata ö och stora hus som heter Tu Reviens för att bo där ett tag, för att "varför inte?" liksom.
Det är många fler som bor i det där stora huset - Kirans familj, tillresta gäster som ska vara med i någon "gala", de anställda i huset som väl mer verkar som familjemedlemmar eftersom de också bor där och är uppvuxna där. Och så en bassethund som är oerhört duktig på att gå i vägen. Märkliga saker händer: Huset är fyllt av ovärderlig konst och vissa konstverk försvinner, en känd familj i New York har begått ett misslyckat bankrån och därefter försvunnit spårlöst och nu tycker Jane att hon ser barnen i den familjen i Tu Reviens, och när Jane är uppe på natten och går omkring i huset möter hon familjemedlemmar och anställda som gör mystiska saker, typ bär runt på skjutvapen eller gräver i trädgården eller är osams. Jane noterar, pratar med folk, är ganska otrevlig och drar sig då och då tillbaka till sitt rum där hon... tillverkar paraplyer för hand.
Alltså. Den här boken är så himla underlig. Jag fastnar inte ett dugg för Jane eller någon av de andra personerna, som allihop förblir namn på pappret för mig utan att få liv. Dessutom är den ett stort formexperiment. Första kapitlet handlar om hur Jane kommer till ön och upplever ett sammelsurium av personer, möten, konstiga saker som händer. Sedan uppstår en situation där hon kan välja mellan att följa med/prata med olika nyckelpersoner - och sedan delas boken upp i olika partier som skjuter iväg åt olika håll beroende på vem av de där hon väljer att prata med. Själva boken är alltså lite uppbyggd som ett paraply. Och de olika berättelserna sedan utspelar sig i typ parallella verkligheter där det som hände i föregående berättelse fortfarande sker, men med Jane i en annorlunda roll. Dessutom är de skrivna i olika stil - en är en pusseldeckare med "vem gjorde det?", en drar åt skräck, en mer åt kärlek och någon är sci-fi.
Jag är inte alls främmande för böcker där författaren leker med själva berättarformen. Men! Då måste det ändå finnas en bra story, eller finnas intressanta personer, eller något annat som fångar en att följa med i de där tankekrumbukterna. Här funkar det inte eftersom jag inte är intresserad av personerna och intrigen (med alla underintriger) är alltför plåttrig för att jag ska orka med att engagera mig i parallellhandlingarna. Formexperimenterandet har fått bli viktigare än berättarhantverket, tror jag. I alla fall kom jag aldrig riktigt in i boken och tappade helt intresset någonstans mitt inne i den andra "händelsevarianten".
Så synd, och så besviken jag är . Jag hade så gärna velat gilla det här, och jag väntade mig så mycket av en ny Cashore.
Titel: Jane, Unlimited
Författare: Kristin Cashore
Utg år: 2017
Förlag: Kathy Dawson Books
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar