Strange the Dreamer

Jag gillade mycket med den här boken: världsbygget med de gamla myterna som får liv, vetenskapsmän, bibliotek, lite det-gamla-rom-känsla. Jag gillar magin som finns, jag gillar karaktärerna, jag gillar humorn. Allra, allra mest gillar jag huvudpersonen Lazlo Strange, han som kallas Strange Drömmaren i bokens titel. Han är... (tadaaa!) bibliotekarie. Och när fick en drömmande bibliotekarie vara huvudperson i en bok av den här typen senast, va? Nä, jag vet inte heller.

Jag fastnar direkt i bokens början: det föräldralösa barnet Lazlo leker en lek som bygger på legenderna om staden på andra sidan världen och öknen, staden som inte tar emot främlingar (om de ens skulle lyckas ta sig över öknen levande), staden som ändå hade ett visst handelsutbyte med resten av världen men som för 200 år sedan fullständigt tystnade. Inget har hörts ifrån den efter det. Nu leker Lazlo att han är en av den stadens soldater, de beryktade tizerkane, och vrålar stadens namn... när det plötsligt försvinner från hans minne och han i stället bara kan vråla "Weep". Det är inte bara han som glömt namnet på den där staden - nej, det har försvunnit från allas minnen exakt samtidigt. Och nu glöms hela staden bort. Det är bara Lazlo som kommer ihåg, som när han blir större får bli lärling på det stora, stora biblioteket, och där letar upp alla de dammigaste och äldsta böckerna, de som innehåller sagor och myter, och kanske en eller annan detalj om staden Weep eller The Unseen City som Lazlo kallar den. Alla bara skrattar åt honom, hans sago-nörderi och hans drömmar.

Sedan kan jag bara avslöja så mycket som det här: en dag kommer det plötsligt en karavan från "Weep", med soldater (riktiga tizerkane). Efter mer än 200 år: ett livstecken! De finns! Och de vill ha vetenskapsmän med sig! Men Lazlo? Han får inte följa med. Trots allt han i de gamla luntorna lärt sig om sitt "Unseen city". Nä, för han är ju inte vetenskapsman, han är ju bara bibliotekarie, va?

Heh.

Efter detta bygger hela boken på avslöjande efter avslöjande, och jag vill inte skriva mer om handlingen. Men här finns fina saker, och hemska saker, och skam och hämnd och flygmaskiner och trist soppa dag efter dag, och plommon. Och bröd som är så stort att det får hängas på en särskild brödkrok över bordet. Underbara detaljer...

Nå. Jag tyckte mycket om. Utom två invändningar:
- instalove. Säger inte vem och hur, men instalove av allra insti-gaste sorten, och jag störde mig en hel del på det.
- slutet. Nä. Författaren FÅR inte göra så här. Jag trodde hela boken igenom att det var en standalone, och så visade det sig att det var bok 1 av 2 i en duologi. Och att sista sidan slutar alldeles mitt i allting. En cliffhanger, men på det sättet att det känns som att ett kapitel är oavslutat, avhugget nästan mitt i en mening. Jag var så arg när jag lade ner boken att jag nästan ville såga den i mitt utlåtande här. Men sedan lugnade jag mig, och kom på att jag ju större delen av boken tyckt väldigt mycket om allting. Och att Lazlo var Lazlo. Bibliotekarie!


Titel: Strange the Dreamer
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2017
Förlag: Hodder & Stoughton
Köp den till exempel här eller här