Övertalning

Anne Elliott är verkligen körd. Hon är på glasberget. 27 år och ogift – det kommer liksom aldrig att bli någon reda med den kvinnan. Inget bröllop, dömd att vara den negligerade mellansystern för resten av livet.
Inte för att hon vill gifta sig med någon – hon blev kär i en kapten Fredrik Wentworth när hon var 19, han friade till henne men hon blev övertalad av sin mors vän att tacka nej eftersom kaptenens framtid var lite osäker. Han blev mycket sårad och drog ut på havet, blev framgångsrik kapten med eget skepp och många pengar. Anne kom aldrig över honom och kan inte tänka sig någon annan.

Nu dyker åter denne kapten Wentworth upp på engelsk mark, och i de kretsarna Anne umgås i. Och hon känner förstås att hon fortfarande är kär i honom även efter alla dessa år. Men han – han låtsas knappt att han känner henne, och sätter igång med Uppvaktning Grande av en av döttrarna på godset i grannskapet. Om Anne får sin Fredrik trots allt i slutet av boken?? Hm – väldigt svårförutsägbart...

Men vad man än kan tro efter att ha sett otaliga filmatiseringar av olika Austenverk så är det inte kärleken som är det centrala i hennes böcker. Visst – folk blir kära och böckerna slutar alltid med ett eller flera lyckliga bröllop. Men egentligen är de romantiska inslagen ganska få. Allra mest handlar det om ”socialt liv i överklassfamiljer på engelska landsbygden på början av 1800-talet”. Som någon slags såpopera smockfull med etikett och oerhört genomtänkt konversation. Det är lite funderingar och upprördhet och skvaller kring vem som är kär i vem och som troligen kommer att gifta sig med vem, men precis lika mycket om vem som har träffat vem och sagt vad och vad de då hade på sig. Typ.

Det är många saker som gör att jag älskar att läsa Austen, och jag får helt enkelt inte plats med allt i det här inlägget om det inte ska bli en kortroman – så jag kommer att återvända till Austen i morgon och skriva ett inlägg om att jag i princip likställer Austens böcker med rejäl fantasy. Men nu konstaterar jag att det jag allra mest gillar att läsa om i Austens böcker är alla underbara karaktärer man får lära känna, som exempelvis personerna kring Anne Elliott.

Ta bara hennes skräckinjagande far, Sir Walter Elliott, som är så fisförnäm av sig att hans högsta nöje består i att läsa adelskalendern. Särskilt sidan där han själv står med. Han anser sig stå högre än alla andra personer i omgivningen, och hälsar bara på dem han anser vara värda att hälsa på (inte många). Och han är så totalt egenkär – det här med att han själv ser bra ut är det viktigaste av allt. Och dessutom bedömer han gärna andra människors karaktärer efter hur vackra, och rynkfria (!) de är.

En annan typisk Austen-karaktär är Annes yngsta syster, Mary, totalt självcentrerad. Mycket sjuklig – enligt sig själv. Hon insjuknar mer eller mindre dagligen i diverse krämpor. Fast hon tillfrisknar hastigt om det är någon som tycker lite synd om henne och pratar med henne, eller om det händer något spännande som till exempel en promenad eller en middagsbjudning. Lätt hysterisk är hon också – vid de få tillfällen det hettar till och blir dramatiskt i boken så faller Mary i hysteri och så måste två personer avdelas för att lugna henne medan kanske en person ägnar sig åt den som faktiskt har skadat sig.

För att inte tala om den lismande mr Elliott, en slags kusin till den Riktiga-Elliott-familjen, men eftersom det inte finns någon son där som kan ta över Sir Walters vackra utseende, titel, enorma hus och lika enorma skulder så är det denne mr Elliott som kommer att ärva allt en vacker dag. Precis som mr Collins i Stolthet och fördom. Den här killen verkar - tvärtemot från mr Collins - trevlig vid första påseendet, men är förstås lömsk och hjärtlös när allt kommer omkring.

Så har vi alla sjökaptenerna, killarna som gör att Övertalning skiljer sig lite från Austens övriga romaner eftersom de är personer som faktiskt har ett yrke. De är kaptener i brittiska flottan, och de har nu alla återvänt till fastlandet eftersom Napeolenkrigen är slut. De har höljt sig i ära och rikedom (mängder av kapade skepp), och det är de som i romanen står för förnuft, mod och världserfarenhet. Det är kapten Wentworth (ja, Annes Mr Right alltså), kapten Hargrave (Wentworths bästis), kapten Benwick (skulle ha blivit Hargraves svåger men lider nu av brustet hjärta sedan hans tilltänkta brud avlidit. Det är lite av unge Werther över honom), amiral Croft (som alltså har gjort lite mer än kapten-karriär). Väldigt reko och handlingskraftiga män, alla. Med oerhört trevliga och handlingskraftiga fruar. Det känns absolut som att Austen står på dessa self-made-men’s sida snarare än på de ärvda förmögenheternas och titlarnas sida.

Återkommer snart med fördjupade Austenfunderingar - the sequel.

Titel: Övertalning
Författare: Jane Austen
Orginaltitel: Persuasion
Översättning: Maria Ekman
Utg år: (den här utgåvan) 2013
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.