Sågverksungen

Bricken är inte ens elva år gammal, men hon jobbar. Och som hon jobbar! Hon börjar jobba vid klockan sex på morgonen (och ännu tidigare om det är sommar) och håller på ända tills åtta på kvällen. Jamen hallå! Tio år! Upp vid halv sex, eller halv fem, varje morgon och kvällsmat vid nio innan det är bums i säng.

Lördagar också. Den enda dagen hon är ledig är söndagar. Dessutom händer det att hon får jobba övertid, och då jobbar hon till nio på kvällen. Mina egna barn gnölar över hur långa skoldagar de har och hur mycket läxor de har och hur lite liv de får över.

Fast jag slänger inte Brickens liv i ansiktet på dem när de gnäller (det känns lite som "tänk på de fattiga barnen i Afrika") - däremot känner jag stor tacksamhet själv. Tänk att jag har fötts till det liv jag har! Tänk att jag aldrig, aldrig ska behöva utsätta mina barn för det hårda liv Bricken har! 

Men Bricken gnäller inte. Hon är stolt över att arbeta. Att arbeta är det finaste man kan göra, och något alldeles självklart. Hon förundras när hon möter barn i sin egen ålder som inte arbetar. Vad är det för fel på dem? Herrskapsbarn räknar hon inte in, för de är ju liksom en helt annan sorts människor med andra liv och konstiga levnadsvanor. Bleka i ansiktet är de, och underkläder har de. Underkläder! Och skor, fast det är mitt i sommaren. Herrskapsbarnens föräldrar är lika konstiga de, om inte värre. Vita, mjuka händer har de, som barnhänder, fast de är vuxna. Men Brickens pappa säger att de egentligen är som vi andra, de också - går på dass, sover och så där. Och det Brickens pappa säger, det tror hon på. Han är klokast i världen, och starkast också. Eller, han var lite starkare förr innan hans axel gick sönder efter att han burit för många och tunga bördor av plank på sågverket.

Sågverket ligger i Svartvik och det är det som är Brickens värld. Hon arbetar som ströflicka, hennes pappa som hjälpsågare. Mamma sköter det där hemma, och så väver och tvättar hon åt andra. Hemmet är ett enda rum i arbetarkasernerna på verket. Maten lagas över öppen eld på en spishäll, dagens sura arbetskläder hängs upp på tork över elden, vatten får hämtas i brunnen (givetvis), ved huggs och dasset ligger också utomhus (lika givetvis). Det är väldigt enkla förhållanden - men ändå tycker Bricken att deras hem är det finaste (trasmattor! krukväxter! imperialsäng! amerikaklocka!) och att Svartvik är den vackraste och bästa platsen på jorden.

Jag fullständigt slukade Sågverksungen. Vibeke Olsson är en fantastisk berättare - hon drar med mig in i världen hon beskriver, och jag är där. Precis som i hennes böcker om romartiden, där jag gick i härlägren och hörde handkvarnarna mala vid middagstid och fattade vilket oändligt slit det var att bära upp vatten alla våningar upp i hyreshusen i Rom, precis så ser jag nu arbetarkasernerna i Svartvik och hör sågverkets buller. Vibeke Olsson har en förmåga att visa upp allt det vardagliga slitet (hämta vatten ur brunnen, kånka enorma mängder plankor, mala bönor och sätta på vatten över trefoten för att göra kaffe) utan att det blir tråkigt att läsa men i stället väldigt fascinerande. Och hon får mig att se det som trots allt är vackert mitt i sågverksmiljön och allt det fattiga. En undanskymd klippskreva med ljungtuvor att sitta på, doften av sågspån på verket, de ljusa majkvällarna...

Men det är klart - hon får mig också att se eländet och slitet och orättvisorna och allt det som är så fruktansvärt med livet i Svartvik. Att arbeta så långa och tunga timmar tills kroppen går sönder (Brickens pappas axel bokstavligen rasar ihop, så att de inre organen trycks in) - och ändå inte få lön nog så att familjen kan få tillräckligt med mat. Att sågverkspatronerna får enorma mängder pengar från staten till sina sågverk, men inte använder något av pengarna för att höja arbetarnas löner. I stället ställer de till med storslagna fester för att fira extrapengarna. Det är klart att det till slut blir en katastrof, att arbetarna protesterar, strejkar, vill ha mer i lön. Men att det enda de får är kanonbåtar och bajonetter.

Återigen - att läsa Sågverksungen är en fantastisk upplevelse som får mig att uppleva det hårda sågverkslivet för 150 år sen, och som verkligen sätter perspektiv på den egna tillvaron. Att bara gå ner och öppna kökskranen för att få vatten. Att gå hem vid tvåtiden på fredagseftermiddagen. Att trycka på tvättmaskinen och lämna den ett par timmar. Att kunna köpa vinterskor till mina barn när det behövs. Att få en lön jag klarar mig på, och att se det som en självklarhet att mina barn ska gå i skola tills de är vuxna.

Titel: Sågverksungen
Serie: Bricken, bok 1
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2009
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.