Men det vi ska diskutera på nästa cirkel är Förnuft och känsla. Cirkeln är inte förrän i september, men redan nu har jag lyssnat på den som ljudbok, uppläst av Marika Lagercrantz. Jag är (ja, ja, vi vet) ett stort Austen-fan - men att lyssna på Förnuft och känsla var inte riktigt bra, faktiskt. Den blev seeeeeg. Det är ju väldigt vilket stillastående leverne de där Austenkaraktärerna faktiskt för.
Systrarna Dashwood, Elinor och Marianne, är två förträffliga flickor. De är artiga, förfinade, intellektuella, snygga, begåvade på olika sätt (Elinor tecknar, Marianne spelar piano). De kan föra en belevad konversation och de står över de flesta andra karaktärerna i den här boken som alla lider av någon slags karaktärsbrist (okunnighet, flamsighet, okänslighet eller helt enkelt bara dumhet). Elinor står för Förnuft men kan därför uppfattas som onödigt känslokall. Marianne står för Känsla och får därför regelbundet hysteriska anfall av kärlek, sorg, glädje eller vad-som-helst.
Familjen Dashwood (systrarna ovan + mamma Dashwood och lillasyster Dashwood som nämns kanske fyra gånger i boken eller så) påbörjar boken med att hamna på bar backe. Så fattiga blir de (pga systrarnas halvbror John Dashwoods enorma snålhet) att de bara kan bo i ett litet hus, ha de nödvändigaste tjänarna och kanske inte ens kommer att ha råd med en egen vagn. Stackars!
Det som borde, och kommer att, lösa problemen, är förstås att de förträffliga systrarna Dashwood letar rätt på varsin äkta, och lagom rik, make.
Enter:
- Edward Ferrars. Trevlig, artig, blyg, intellektuell ung man som inte vet vad han ska göra här i livet. Innehavare av mycket sträng mor (en riktigt minnesvärd, äkta Austen-baddie). Tyvärr hemligt förlovad med en viss Lucy Steele (en av de där karaktärerna som är söt, käck osv men som alla förstår inte alls är lika förfinad och bra som systrarna Dashwood)(lömsk är hon också, visar det sig), vilket är lite trist eftersom Elinor blir kär i honom redan på sidan 2 eller så.
- mr Willoughby. Är allt det som Marianne vill ha av en man här i livet. Snygg, passionerad, kan recitera dikter, rida en häst på ett modigt sätt, jaga räv och försätta sig i skulder. Tyvärr döljer den fantastiska snygg-ytan en skurkaktig typ som orsakar Marianne enorma tårefloder och hjärtesorg och ungefär tjugotre hysteriska anfall.
- överste Brandon. Helt överårig. Så urgammal som trettiofem år. Färdig för ättestupan, med andra ord. Men en mycket trevlig, artig man. Riktigt rik är han också. Om ej så snygg. Överste Brandon bär på en ohygglig sorg. Han har varit kär i en kvinna som först gifte sig med en annan, och därefter skiljde sig från honom och blev en fallen kvinna. Fatta - en FALLEN kvinna. Givetvis kunde inte överste Brandon befatta sig med henne efter det. Dock satt han med henne vid hennes dödsbädd (i lungsot), men det där att hon, som var så söt och käck när hon var ung, sjönk ner i fallen-kvinna-träsket har även efter alla dessa år effekten att överste Brandon aldrig skrattar, ler och helst vill tala om allvarliga saker.
Ja, och så blir det giftermål på slutet. Elinor blir något mindre förnuftig där, och gråter till och med en skvätt av lycka. Marianne lugnar ner sig något och går med på att sitta med sin rike man i stillhet och kontemplera livet. Det händer tydligen att maken i fråga ler, och till och skrattar åt lustiga saker, efter det att Marianne gift sig med honom.
Mina favoriter i den här boken: de som inte är så karaktärsfasta eller fulländade. Mrs Ferrars. Mr Palmer. Fanny och John Dashwood (helt underbara). Mrs Middleton.
Mina icke-favoriter i den här boken: Elinor och Marianne Dashwood. Gäsp.
Titel: Förnuft och känsla
Författare: Jane Austen
Orginaltitel: Sense and Sensibility
Översättning: Marie-Louise Elliott
Ljudbok - uppläsning: Marika Lagercrantz
Utg år: (ljudboken) 2007
Förlag: Tundell Salmson audio
Köp den till exempel här eller här
Jag avgudar Jane Austen på ett på gränsen till ohälsosamt sätt, läser om och hyllar och har mig. Men just Förnuft och känsla har jag aldrig varit särskilt förtjust i, jag upplevde den som just sjukt seg den där enda gången jag läste den och sen har jag faktiskt inte gett den någon ny chans. Och När döden kom till Pemberly kan inte förlåtas, jag tycker iofs att den fångar språket rätt ok men handlingen, så seeeg och tråkig! Longbourne tänkte jag försöka mig på i sommar men jag har inga större förväntningar...
SvaraRaderaJag trodde att jag gillade Förnuft och känsla mer än jag gjorde, visade det sig nu när jag lyssnade på den. Det jag mindes var nog inte från förra genomläsningen, utan mer från filmen med Emma Thompson, Hugh Grant och Alan Rickman. Och filmen klipper ju raskt bort alla trista partierna.
RaderaHa förväntningar på Huset Longbourn! Den är faktiskt riktigt bra!
Har du läst nytolkningen av Joanna Trollope som en del av the Austen Project? väl värd att läsa. Gillar inte denna lika mycket som min favorit (P&P) men alla austenböcker har för mig sin egen charm och saker att tycka om. Gillar Brandon, och ännu mer efter att ha läst nytolkningen :)
SvaraRaderaNej, den har jag inte läst men blir väldigt sugen på att göra det! Pride and Prejudice är min absoluta favorit också.
RaderaJag läste aldrig klart Trollopes bok eftersom jag tyckte riktigt illa om den. Jag tror att det hänger ihop med att jag aldrig fastnat för originalet och att jag inte tyckte att Trollope lyckades levandegöra utan mer flyttade handlingen i tid, men som sagt jag läste aldrig klart den. Val McDermids version av Northanger Abbey är jag dock väldigt nyfiken på...
RaderaHm. Jag måste ju testa att läsa, ändå. Val McDermid har jag nyligen blivit nyfiken på (Fyrahundrafemtio...), men kanske inte ska börja med den här om den inte är typisk för henne. Jag har När döden kom till P i alldeles för färskt minne, för den dödade mitt eventuella intresse för P.D James som jag inte läst något annat av.
RaderaJag blev tvungen att plocka upp Tony Hill-serien igen efter att ha läst Fyrahundrafemtio, det var en väldigt bra och intressant intervju! Jag tror nog också att det är bäst att läsa något mer karaktäristiskt för McDermid först för att inte riskera att förstöra förhållandet med författaren för all framtid. Det är ju ingen liten sak att ha skrivit en trist Austenvariant, det är ju utöver en trist bok också en skymf mot Austen, i alla fall resonerar jag så pass barnsligt (kommer nog aldrig läsa något mer av Joanna Trollope)...
RaderaHårt. Men rättvist. Man FÅR inte skymfa Austen. Som väl är har jag (för ganska länge sen) haft ett längre förhållande till Trollope, så vårt förhållande är ganska stabilt.
RaderaLäste F&K i tonåren och har inget minne alls av att Brandon bara var 35! Man fick ju känslan av att han var 50!
SvaraRaderaEller hur?! Marianne blir så upprörd över att karlstackaren vill ha en yllekofta över axlarna - och det låter ju närmare som någon sjuttioåring som sitter och blir rädd för drag.
RaderaMen 35...:)
Beskrivningen "fallen kvinna" betyder att hon var prostituerad. En man som överste Brandon kunde därför inte gifta sig med henne.
SvaraRaderaJodå, jag vet vad som menades med en fallen kvinna, och jag förstår att en man som överste Brandon förstås inte kunde gifta sig med henne.
RaderaMen.
Vad jag förstår och minns av Brandons berättelse så var det ändå så att hon först blev frånskild, med den skandal det medförde. Och att hon då såg sig tvungen att prostituera sig som det enda sättet att överleva - ett nytt giftermål var uteslutet pga att hon var frånskild och därmed totalt socialt förstörd. Det jag med mina moderna ögon ser som så fruktansvärt orättvist är just detta - att inte ens överste Brandon som ju älskade henne kunde gifta sig med henne då när hon behövde det. Efter skilsmässan och innan hon i desperation prostituerade sig. Men med den tidens sociala normer och regler var det förstås omöjligt att gifta sig med en frånskild kvinna, och det är detta som Brandon sörjer. Jag blir bara så maktlöst arg.