Note to self: att läsa om avdelning Q och Harry Hole samtidigt är mer än du klarar av

Carolina - nu har du lyssnat på tre timmar av ljudboken Smärtans hus av Jo Nesbø, och i förrgår valde du att också börja läsa Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen. Alltså – hur tänkte du nu? Tänkte du överhuvudtaget någonting? Roman om en bufflig polis i Oslo samtidigt som roman om minst lika bufflig polis i Köpenhamn? Två polisromaner samtidigt? Du kommer aldrig i livet kunna hålla isär dem!

Jodå, det ska nog gå bra. Tror jag. Jag är van att läsa flera böcker samtidigt.

Visst, det har du ju skrutit om i ett blogginlägg nyligen. Men det här – nä, du. Det är dömt att misslyckas. Bara för att testa dig: Vem är det som sitter och gång på gång kollar på videoupptagningen av ett rån?

Lätt! Det är Harry Hole! Tillsammans med geniet Beate Lönn.

OK. Men är det då Harry och Beata som lägger upp utredningen i prydliga små högar på ett bord för att det ska se imponerande ut?

Ja! Eller nej...det är Carl Mörck och Rose. Tror jag.

Och vem är Hole kär i? Och Mörck?

Alltså...Harry är kär i Vigga. Nej, han har ihop det med Anna. Eller, vänta...hans särbo är väl i Moskva? Och Carl vill så väldigt gärna ha en date och mer med den där terapeuten...Rakel?

Fel, fel, fel! Du har redan blandat ihop böckerna! Vems far tog livet av sig när hans barn hittades mördade?

Beate Lönns far? Nej, förresten, han blev ju skjuten i det där bankrånet.

Vem har en kollega som nyligen blivit mördad?

Harry Hole. Och Carl Mörck också, faktiskt.

Ja, OK, du verkar ha en viss rudimentär koll. Men har du nu något knep för att hålla isär böckerna?

Ja, faktiskt. Den ene är smart och har problem med spriten. Den andre är smart och har problem med att umgås med människor. Böckerna om Harry Hole har de absolut smartaste intrigerna med mängder av twister. Men böckerna om avdelning Q har genomgående den där absolut elaka humorn som jag bara älskar. Andlös spänning i den ena – fniss och spänning i den andra. Klart jag kan skilja på dem! Låt mig nu vara ifred med mitt läsande, tack, du stör.


(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-01 på LitteraturMagazinet.)