Jag, En - Människan som bor i kroppen

Det som lockade mig allra mest med den här boken var själva idén: att huvudpersonen skulle vara någon som inte hade en egen kropp utan bodde i en ny kropp varje dag. Det var precis så fascinerande att läsa om som jag tänkte mig – och på köpet fick jag en hel hög intressanta funderingar.

En har ingen egen kropp. Hen är liksom bara essensen av sig själv. Varje morgon vaknar En i en ny kropp och lever den personens liv under en dag. För att klara detta har En tillgång till ”värdpersonens” minnen, vanor och kunskap. Så varje dag lever En en ny sextonårings liv (En är i sextonårsåldern – alltså hamnar hen i sextonåringars kroppar) med skola, vardag, fotbollsträning, klarinettspel, pojk/flickvän, jobbiga föräldrar, läxor, bråkiga syskon och alla andra vanliga ingredienser i tonåringslivet. Men själv har En egentligen ingen egen familj, inga framtidsplaner, får aldrig uppleva morgondagen i det liv hen lånar för en dag.

En brukar inte engagera sig särskilt djupt i de liv hen lånar – de är ju bara för en dag. Dessutom är En noga med att inte ingripa i personens liv, vill inte förändra eller förstöra någonting. Därför är det helt omstörtande när En i bokens början blir kär. Den dagen är En Justin – en på det hela taget ganska otrevlig kille. Men Justin har en flickvän – Rhiannon. Och En blir blixtrande och förtvivlat kär i denna Rhiannon.

Man kan tänka sig hur besvärligt det blir. Hur ska En få Rhiannon att fatta att en person som inte har någon egen kropp, som är fotbollskille ena dagen och cheerleadertjej andra dagen ändå inuti alla dessa kroppar är en och samma person? Och att den personen är kär i henne?

Tur det finns mail. Skaffa ett mailkonto kan man göra vilken kropp man än råkar bo i – och mailkontot finns dessutom kvar nästa dag när man bytt kropp. På nätet kan även en person utan kropp vara Någon. Och via mail får En Rhiannon att tro på att hen finns (förstås bevisar En detta också genom att varje dag träffa henne i nya kroppar fast med samma vetskap om vad En och Rhiannon pratat om tidigare).

Storyn är fantastisk (även om jag är lite missnöjd med slutet) – jag vill hela tiden veta vem En ska vakna upp som nästa dag, och vad det innebär. Alla dessa liv som En får en liten insikt i. Det är också fascinerande att följa Ens och Rhiannons kärlekshistoria som ju fladdrar kring frågan om det är människan eller kroppen vi blir kära i, eller om det måste vara en kombination av dem bägge. (En intressant morgon vaknar En upp i en manlig kropp som väger 150 kg. Rhiannon har det svårt den dagen.) Intressant blir förstås också genusdiskussionen – hur mycket definieras våra jag av att vi är kvinnor eller män? En är en dag i en kropp som är biologiskt kvinnlig men dess genus är en man. Den dagen är En lycklig och känner sig som hemma.

Jag roades av läsningen och fick alltså mycket att fundera över. Inte minst detta: det märkliga i att jag när jag skriver om En vill fingrarna hela, hela tiden skriva ”han” och ”honom”. En har definitivt inget kön – det görs en stor poäng av just detta att det är oviktigt om kroppen är av hon- eller hankön utan att det viktiga är individen. Ändå kortsluter min hjärna och antar att om det inte anges kön så är det en ”han”. Det får mig verkligen att tänka till.

Titel: Jag, En
Författare: David Levithan
Orginaltitel: Every day
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2013
Förlag: X Publishing
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.