ttyl får mig att känna mig gammal, hopplöst ute och oförstående

ttyl (talk to you later) är enligt baksidestexten den första ungdomsromanen som helt skrivits i chattform. Jag läste om den här boken för ganska länge sedan och har varit nyfiken på hur den skulle vara att läsa.

Nu vet jag. Det är (inte helt oväntat) som att läsa en lång chattdiskussion. Fast en chattdiskussion som för länge sedan är avslutad och död. Problemet är att jag inte känner dem som deltar i chatten, och de skriver om andra personer jag inte heller känner. Det är inte som i en vanlig skönlitterär bok där avsnitt ur en chatt eller en mailkonversation klipps in i den vanliga texten – då får man ett helt annat sammanhang. Här är det alltså bara en återgiven chatt, sida upp och sida ner. Jag märker ganska snart att jag har mycket svårt att se personerna framför mig och kan inte alls engagera mig i det de säger eller gör. Boken är för mig en total besvikelse, och jag får erkänna att jag lägger ner läsningen av ttyl efter kanske bara 30-40-sidor.

Hur försvarar jag det, då? Den här formen att skriva en bok kan säkert tilltala många? Ja, absolut! Jag tror att många ungdomar kommer att läsa och gilla den här boken och fascineras av de tre highschooltjejerna Angela, Zoe och Maddie, deras kärlekar, vänskap och bedrövelser. Men faktiskt tror jag att detta är en av de få barn- eller ungdomsböcker som jag inte kan förmå mig att tycka om just därför att jag inte tillhör bokens målgrupp. För mig är en chatt en snabb diskussion där jag själv deltar – men det är inte skönlitteratur. Jag får bara ytan av allting. Ingen miljö, inga beskrivningar, inga funderingar, bara ett avskalat förkortat språk och bara, bara dialog. Jag kan inte vila i texten någonstans, lär inte känna någon, kommer inte in, och tröttnar.

 Skäll gärna på mig och förklara hur underbart roligt och rappt det här är och hur fel jag har. Under tiden tar jag min rollator och kryper in under en gammal filt och läser fina och kända klassiker i stället, fyllda med miljöbeskrivningar och karaktärsdjup. Mina barn har redan förklarat att ”vi lever på 2000-talet, mamma, det här begriper inte du” – så, ja. Jag är väl för gammal för en bok helt skriven som en chatt.

(Men jag lovar att återkomma och rapportera om hur den här boken faktiskt tas emot av De Där Ungdomarna som jag, hur otroligt det än verkar, jobbar med varje dag. Om de lånar den och om de gillar den.)




Tillägg: Det här inlägget publicerade  jag ursprungligen på LitteraturMagazinet 18 december 2013. Sedan dess har den här boken endast lånats två gånger. De gånger jag har visat den för ungdomarna på skolan har de bläddrat i den och sedan avvisat den med ett massivt "meh!...palla!" Så jag känner mig inte helt ensam i mitt tyckande längre.



Titel: ttyl
Författare: Lauren Myracle
Serie: Internet girls, bok 1
Orginaltitel: ttyl
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2013
Förlag: Lindskog förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år