(Jag skrev förresten ett blogginlägg om mina butler-funderingar en gång, här kan du läsa det)
Denna min stora fascination började nog när jag som nittonåring jobbade ett år som au-pair, eller egentligen mest som hästskötare, på ett litet gods i södra Skottland. Det var i just ett sånt där hus. Inte särskilt stort, och delar av det var moderniserade. Men i källaren fanns det enorma köket kvar, och på väggen utanför köket satt fortfarande tavlan med alla ringklockorna herrskapet kallade på tjänstefolket med. Och hela huset var fullt av olika trappor och korridorer – en stor och vacker trappa i mitten av huset och sen ett otal små mörka trätrappor i de bakre regionerna - tjänstefolkets och barnens trappor.
Det här var en väldig utvikning, men vad jag ville komma fram till är att jag givetvis älskar att se på Downton Abbey. Jag ser i princip aldrig på TV, men den serien har jag sett alla avsnitt av. Och alltså sög jag intresserat åt mig den här boken: Lady Almina och verklighetens Downton Abbey.
Serien Downton Abbey spelas in på Highclere Castle. Lady Almina var grevinna där 1895-1923, alltså under “downton-abbey-tid”, och hon är litegrann förebild för TV-seriens Cora Crawley. Arvtagerska var hon, som utomäktenskaplig dotter till stormrike Alfred Rotschild, men amerikanska var hon inte. När Lady Almina gifte sig med femte earlen av Carnarvon så blev han av med alla sina skulder, Highclere Castle kunde repareras och moderniseras och paret kunde bjuda på storslagna fester och resa runt hela världen. Det är deras liv boken handlar om, deras gäster och fester, om tjänstefolket på Highclere Castle, om hur Carnarvon grävde efter faraonernas gravar i Egypten (och tillsammans med Howard Carter fann Tutanchamons grav och därpå raskt avled), om hur lady Almina under första världskriget öppnade upp Highclere Castle som sjukhus för sårade soldater (precis som i TV-serien).
Här finns en hel del intressant läsning – särskilt kapitlen om själva slottet, och om tjänstefolket. Men det är absolut inget jag kunde läsa i ett svep, utan jag har fått läsa boken i små stycken då och då pga kompakt information och många upprepningar av namn och namn och namn. Biografier som denna hamnar liksom mitt i mellan de renodlade faktaböckerna med deras klara överblick, och skönlitteraturen med ett driv och en historia som vill framåt, och jag som nästan aldrig läser biografier vet inte riktigt vad jag ska göra av det. Jag kan inte sträckläsa för då drunknar jag i information, men jag kan inte heller göra nedslag på intressanta partier, för då blir det förvirrat. Men, som sagt, jag tror att det mer är jag som är ovan vid biografi-läsande snarare än att boken är dålig eller svårläst.
Författaren, Lady Fiona Carnarvon (den nuvarande grevinnan på Highclere Castle) har gjort en omfattande research. Hon berättar om Lady Alminas liv, och om den aktuella tidsepoken, med hjälp av gamla brev, dagböcker, tidningar och brev. Hon kan till exempel skildra bröllopet mellan Almina Wombwell och femte earlen av Carnarvon genom att räkna upp alla gäster som var där, vilka kläder de hade på sig, vilka hälsningar som skickats per brev, vad som åts på mottagningen efteråt och så vidare. Och så kan det komma en liten undran som ungefär: ”det måste ha känts både spännande och utmanande, och Almina måste ha känt en viss bävan”.
Men jag vet inte. Jag känner mig rätt tom när jag avslutat boken – jag ville nog mest läsa om godset Highclere Castle, och det dagliga livet där och det var trots allt väldigt lite i boken som handlade om just det. Istället blev det så mycket mer om lady och greve Carnarvons liv och leverne, vänner, resor och gigantiska fester, och det intresserar mig inte alls lika mycket. Jag vet fortfarande inte vad som får en butler att vara så stressad hela dagarna.
Titel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar