I djurskepnad (Profetian om Cheysuli 1)

Jag har läst mycket fantasy, men Jennifer Robersons åtta böcker långa serie om Cheysulifolket, Profetian om Cheysuli, har jag missat fast de räknas som fantasyklassiker. Första boken, I djurskepnad, kom ut på engelska 1984. (Shapechangers) Nu lånade jag hem de tre första böckerna i den svenska översättningen, och tänkte att vi skulle ha julmys, jag och cheysulierna.

Av detta blir det nu intet. Även om ett antal recensioner på både Goodreads och Amazon berättar för mig att "jadå, den första boken är lite ojämn och har sina brister och språket är lite arkaiskt och allt vad det kan vara, men vänta bara, resten av serien blir bättre, och när jag gick i skolan ÄLSKADE jag de här böckerna". Men vet ni? 1984 var vääääldigt länge sen. Och de här böckerna, eller OK, den här boken jag har läst, har INTE åldrats väl. Faktiskt kämpade jag för att överhuvudtaget slutföra den pga satt och kokade över all uselhet, och hur lockande själva cheysuligrejen än är med djur som är ens lir, och diverse magiska egenskaper, så finns det inte en chans att jag plågar mig vidare i serien när det finns så mycket fantasy som är bättre.

Nå, vad är det då som stör mig så? Typ så här:

1. Alix
2. Alix
3. Språket
4. Alix
5. Kvinnosynen
6. Alix
7. Alix
8. Gaaaaahhh...!

I landet Homana bodde förr cheysulierna tillsammans med de vanliga homanerna. Härskaren hade alltid en livvakt av cheysulier, som var duktiga krigare och dessutom alla hade varsin lir, ett djur de kommunicerade telepatiskt med, plus att de kunde hela skador via jordmagi och lite annat kul. (fast, märk väl, bara männen hade lir. De lirlösa kvinnorna stannade hemma, lagade mat och födde barn.)(Utom Alix.)(Eller, jo, hon ska vara hemma hon också, är det tänkt, sy stövlar och föda barn, fast hon trots sitt kvinnokön kan tala med alla djur) Sedan tyckte härskarens dotter prinsessan att hon ville ha livvakten. Snygga muskler och det där. (han hade någon slags fru hemma i cheysulibyn, men skit i henne) Så, ja, hon rymde med honom. Varpå pappa härskare blev så arg att han bestämde att alla i cheysulifolket skulle utrotas. Demoner och häxmästare var de, allihop, och nu skulle de dö.

Sedan gick 20 år. Alix är dotter till prinsessan och livvakten. Det vet hon inte från början, men får veta några kapitel in i boken, och då blir hon upprörd. Hur ska hon nu kunna bli ihop med kronprinsen i Homana? Han lär ju aldrig vilja gifta sig med en demonbrud med mystisk släkt? Dessutom är de ju faktiskt kusiner då ju? Nähä. Nä, då får hon väl ta Duncan i stället dårå, klanledaren för cheysulifolket, eftersom han ju så gärna vill. Fast, vänta, han har ju också någon slags fru? Eller någon som trodde hon skulle bli det? Skit i henne - får inte Alix bli Duncans fru så vill hon inte vara med. Och så stampar hon med foten och väsnas lite, tills Duncan ger sig och låter henne få som hon vill. Skit i den där andra.

Nå, låter det här som spännande episk fantasy? Nej, tycker inte jag heller. För: här har vi fina förutsättningar med ett folk med magiska egenskaper som vill hämnas, kul magi, ett land som invaderas av grannländerna som vill kriga (dels i största allmänhet, dels för att de har någon slags trollkarlshärskare som stryker sina mustascher och säger åt dem att de ska kriga för att han vill det). Förutom kriget och onde trollkarlen har vi även ett intressant förhållande med den där Homana-härskaren som verkar maktgalen och brorsonen-prinsen som verkar vara klokare och borde få ta över tronen. Får vi då läsa om allt detta? Nja. Det krigas lite i bakgrunden, liksom. Vid ett tillfälle får vi läsa om typ tre soldater som smyger runt i staden, och vi får göra ett besök i ett fältläger. Resten av boken ägnas i stället åt Alix och vem hon ska lägga sig med och att hon bör producera barn åt cheysulifolket nu när de håller på att utrotas och hon nu har så bra cheysuliblod. Och det är banne mig totalt ointressant. Särskilt som kärleksintrigerna ofta är av arten "jag är stor stark man, och jag känner för att ta dig nu, vare sig du vill eller inte, och du kommer att tycka om det, vänta bara". Ännu värre blir det sedan när männen ifråga ursäktas med att "tja, han kan väl bli lite våldsam ibland, men han är egentligen en hyvens kille för det mesta, och får han bara sin vilja fram så kan ni nog ha det rätt bra tillsammans". Ungefär så. Jag orkar inte.

Och om denna Alix åtminstone hade varit en kul tjej att läsa om? Eller att handlingen drevs framåt genom att hon lärde känna sin egen cheysulimagi? Nej, nej. Så här är det, boken igenom, om och om igen:
- Nu ska vi män göra något viktigt eller farligt eller bestämma viktiga saker som du inte begriper eller kan. Alltså ska du sitta här och vänta/gömma dig här i det finfina gömstället vi hittat åt dig.
Alix: - Vill inte.
- Jo, men kan du för en gång skull göra som vi säger åt dig?
Alix gömmer sig, eller sätter sig ned att vänta. I fem minuter. Sedan ansluter hon till mötet där hon INTE kommer med vettiga synpunkter utan mest bara gapar om sig själv/drar hon iväg mitt in i kriget/anfallet/fiendelägret, annonserar sig själv (varför smyga eller vara diskret?) varpå hon blir upptäckt och anfallen/tillfångatagen och därför måste räddas av männen.
- Vi SA ju att du skulle sitta still här och gömma dig. Ju.
- Men jag VILLE inte, och kolla? nu fick jag ju gå dit jag ville ändå?
- Jo, men det dog 3/15/28/[insert number] människor pga av dig. Det var inte bra. Nu får du sitta här bakom mig på hästryggen ett tag tills vi måste gömma dig nästa gång. Besvärliga kvinna.

Alix slåss inte själv - hon står typ i mitten och skriker.

Jag ORKAR inte.

Men dialogerna då, är de roliga att läsa? Nej, för nu kommer vi till punkt 3 ovan: Språket. Som är av arten "nu ska det skrivas fantasy, och då MÅSTE man använda de mest ålderdomliga orden och konstigaste meningsbyggnaderna, för så talade man förr, och så måste det vara i fantasy". Alltså får vi genomlida "nej du min gunstige junker" (alltså, på allvar!), "nu ska jag förtälja något", "tänker du dräpa mig nu?"... lite omväxlande med vanligt språk och vanliga, moderna ord. Varför vara konsekvent, liksom? Nu har jag ju läst den översatt till svenska, men eftersom även andra som skrivit om boken klagat på det ålderdomliga språket så anar jag att den är likadan på engelska, och att översättaren nog har gjort så gott hon kunnat.

Jag ORKAR INTE. Och jag orkar inte heller göra om det här inlägget till något mer koncentrerat och väldisponerat. Och jag vet banne mig inte om jag hade gillat det här ens 1984. 2017 är det definitivt dödskallemärkt.

Titel: I djurskepnad
Serie: Profetian om Cheysuli #1
Författare: Jennifer Roberson
Originaltitel: Shapechangers
Översättning: Molle Kanmert
Utg år: 1984 (original), 1996 (mitt ex)
Förlag: Richters (mitt ex)
Om du nu äntligen vill köpa den och läsa själv finns den fortfarande att köpa på engelska, i samlingsutgåva med del 1-3 (tror jag) i samma: Shapechanger's Song, hittas här eller här. Eller så plågar du närmaste bibliotekarie med att kräva att den plockas fram ur något magasin. Eller så köper du hellre Brandon Sandersons Stormlight Archives-böcker och får bra episk fantasy. Eller så tar du upp den fina cheysuliska hobbyn "sy stövlar av panterskinn" (eller om det är puma).