Warcross

Warcross är ett spel, ett världsomspännande datorspel som verkar engagera alla, och när de bästa spelarna möts i jättemegastora finalen är det något som får största plats i all nyhetsrapportering. Mer eller mindre alla kan spela Warcross, eller vistas i dess världar, genom att använda de speciella glasögon som tillsammans med ens egen hjärna skapar den perfekta virtuella verkligheten.

Emika Chen bor i New York och försörjer sig (knappt) som bounty-hunter, och hon jagar skurkarna i den verkliga världen eller så följer hon dem ner "down under", till det darknet som på något mystiskt vis gömmer sig i Warcross källare. Dessutom är hon en riktigt duktig hacker. Nu hackar hon sig in i inledningsstriden till Warcrossfinalen, men blir avslöjad. Straffet? Inte böter, fängelse, nesa eller skam - nej, i stället flygs hon i privatjet direkt till Tokyo och får träffa Hideo Tanaka, 20-åringen som var den som uppfann de där glasögonen, Warcross och hela konkarongen när han bara var 13. Han är rik, han, samt har prydliga kläder och ett hemlighetsfullt beteende. Vill han då näpsa Emika in person? Nej - han vill anställa henne som superhemlig hacker för att ta reda på vem det är som gör mystiska saker med Warcross datornät. Ja, och så det att hon får komma med i finalen som en av spelarna, trots att alla de andra ligger på level sjuttiomycket-eller-mer och hon själv som anonomy hacker-spelare bara ligger på 22 eller nåt. Det väcker en del frågor, det gör det.

OK. Jag hade väntat mig action. Det får jag en del, men jag får också ganska många utvikningar om kläder, och funderingar över varför Hideo kan bli intresserad av "en sån som hon" när han nu är så rik och intressant? Och för att vara en bok om ett datorspel så får jag oväntat lite läsning om just datorspelandet i sig. Det är som att läsa Ready Player One - fast utan det som gjorde den så nördigt bra: spelandet och referenserna till spel, film och allt det där andra. I Warcross är det så luddigt vad själva spelet faktiskt går ut på, mer än ett vanligt capture-the-flag i skiftande miljöer med olika power-ups. Dessutom flyter allt det där virtuella in i den vanliga världen i och med att alla verkar bära glasögonen eller linserna jämt, och samla poäng för saker de gör i verkligheten så att de går upp i level i spelet Warcross. De kan också göra annat dator- och internetrelaterat styrt med ögonen, typ chatta eller plocka upp filer. Emika gör något ytterligt mystiskt: hon plockar upp filer med ögonen och knapprar sedan iväg med fingrarna mot typ låren, och på detta vis sköter hon sitt "hackande". Ärligt talat har jag svårt att begripa hur det där funkar eller ens ser ut rent praktiskt...

Det är en OK bok. Ibland blir den spännande. Ibland helt störande. (en insta-love som är ytterligt obegriplig, åtminstone för mig?)(och om nu spelet är så stort så att alla spelar - varför är då alla de mest kända spelarna samtliga i 15-20-årsåldern??)(jo, Carolina, eftersom detta är en ungdomsbok)(Aha.)
Slutet är inte den överraskning det borde ha varit, inte för mig i alla fall. Ändå tror jag nog att jag fortsätter läsningen i bok 2 när nu den kommer, eftersom jag nu en gång fascineras av datorspel och virtuella världar.

Titel: Warcross
Författare: Marie Lu
Utg år: 2017
Förlag: Penguin
Köp den till exempel här eller här