Kåda

För det första: framsidan är så vansinnigt snygg. Färgerna! (som kåda...) Alla grejerna! (som finns med i boken) Röran! (som DEFINITIVT finns med i boken) Ser ni kaninerna? De är låååångt fler i boken, och det är nog första gången jag fått rysningar av att läsa om kaniner. (sedan möjligen Den långa flykten fast då var det ju mer för att det fanns rent ondskefulla kaniner med där...)

Det här är berättelsen om familjen Haarder på den lilla halvön Hovedet som via näset Halsen hänger ihop med en ö utanför det danska fastlandet. Familjen Haarder går under, mer eller mindre, och vi får följa undergången redan från begynnelsen i den förra generationen Haarder. Det är så katastrofala saker som görs, så mycket elände och fel, död och sorg och vansinne, och jag som läser förstår redan från början att det här bara måste gå så fel. Grejen är att sällan har jag läst om något så vedervärdigt och hemskt och brottsligt och samtidigt känt så mycket för alla inblandade, och på något sätt förstått att de gör som de gör, fast de gör så fel. Jag tycker om dem, allihop. Men helst hade jag sluppit träffa dem i verkliga livet. Och aldrig, verkligen aldrig, skulle jag vilja hälsa på i familjen Haarders hem där på Hovedet. Jag hade förresten aldrig lyckats komma förbi fällorna.

Det här är en bok av den sorten som det inte ska berättas om alltför mycket i förväg. Den vann Glasnyckeln för årets bästa skandinaviska kriminalroman 2016, men det är inte brottet i sig som står i centrum (eller brotten), och någon polisutredning finns överhuvudtaget inte. Det är människorna som står i centrum. Jens Haarder (en gång känd som "öns vackraste man"), hans föräldrar och hans bror, Maria Haarder som blir hans fru, och så deras barn. Det är Liv Haarder som berättar (fast bara i vissa kapitel). Det är sorg som går över i galenskap på alla vis. Och det är det absolut glimrande, fantastiska språket som tar mig med storm redan från bokens första stycke. Åh, vad jag älskar den här sortens avskalade finurlighet som beskriver så mycket utan att använda mer än precis de ord och krumbukter som behövs. För att visa något citerar jag bokens inledande stycke, som säger så oändligt mycket mer än vad som faktiskt ryms på de här få raderna:

"Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året.
Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ut ur sängkammaren. Men det var efter att de hade anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan."

Det här är en av årets bästa böcker för mig. Det är en bok jag kommer att rekommendera till allt och alla. Jag börjar med er som läser det här: Läs den här boken! Läs!


Titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Originaltitel: Harpiks
Översättning: Helena Ridelberg
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här