måndag 2 juli 2018

Inuti huvudet är jag kul

Jag känner igen mig så mycket i huvudpersonen Liv i Inuti huvudet är jag kul. Alla detaljerna som att vara nervös för nya situationer, (hur går det till att åka buss här? hur funkar matsalen, var går jag, var sitter jag hur gör de andra??) alla funderingar om andra människor (älskar när Liv sitter och "sherlockar", drar slutsatser om människor på bussen utifrån deras utseenden och beteenden, skapar hela liv åt dem...), men framför allt det där med att inte kunna få ur sig alla rätta replikerna, allt det där som behöver sägas, det här med att visa vem man är bara sådär jätteenkelt. Att ha smartheten och svaren och humorn inne i huvudet men utåt bara vara den tysta och otillgängliga. Åh, som jag känner igen det! Och åh, så mycket jag tycker om att läsa om hur en sådan som är som jag får vara huvudperson i en bok!

Fast sedan är det förstås mycket som skiljer mig och Liv. Ett helt liv, på ett ungefär, många erfarenheter och många människomöten och så mycket som gör att jag bara vill kunna säga till henne att: det blir bättre. Du kommer att kunna leva med dig själv och andra. Du kommer inte att bli som din pappa, för han är han och du är du, men du kommer att hitta egna strategier att vara och leva med. Men jag kan ju inte gå in i boken och säga det till henne, så jag får läsa och frustreras och förstå och vilja putta på och ...

Jahaja. I vanlig ordning hällde jag ut lite av mig själv och mitt tyckande innan jag berättade vad boken handlar om. Nå, ungefär det här:
Liv och hennes pappa har precis flyttat från Stockholm till ett hus mitt ute i ingenstans utanför lilla samhället Ingelstad som i sig ligger en bra bit utanför Växjö. Perfekt! tycker Livs pappa. Nya chanser, nya miljöer, nya människor, och så i ett hus han själv (som ursprungligen kommer från trakten) i alla år har drömt om att få bo i. Ja, det behöver renoveras, och ja, det ligger långt bort från all ära och redlighet, men det är så vackert!
Liv har följt med på hela flytten och alltihop för att hon tycker att det kan vara pappas tur att får göra som han vill här i livet. Sedan Livs mamma dog när hon var liten har pappas liv kretsat kring Liv, varit låst av Liv och fått stå tillbaka för Liv. Nu gör Liv det pappa vill. Men... det är så väldigt skrämmande. Börja på en ny skola. Inte känna någon. Inte veta något om hur livet går till. Klart hon fattar hur pappa tänker och hur han (och hon själv innerst inne vill) tycker att det här är ett sätt att bli en ny människa. Vara den man själv vill. Men hur gör man det när allt det där fantastiska inuti en själv bara vägrar komma ut och bli ord och smarta repliker, hur det inuti aldrig vill komma ut och visa upp personen på riktigt? Eller, som Liv har som tankemodell: hur mycket av henne själv hon kan släppa lös och visa i procent. Det är sällan mer än 10-15% ens i de tryggaste situationer. Hur ska hon någonsin kunna vara 100% Liv med någon annan?

Som sagt - jag kan relatera, och jag tycker mycket om, och även om det här kan vara jobbig läsning så är det aldrig trögt att läsa och jag är väldigt glad efteråt.


Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Ljudbok - uppläsning: Lisa Bjärbo
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Förlåt Emelie, har inte sett din kommentar förrän nu - helt plötsligt upphörde mailaviseringen om kommentarer från bloggen (hade med GDPR-grejs att göra och är nu åtgärdat).
      Men ja! Visst är hon en huvudperson att tycka om!?

      Radera