Spoilervarning - sluta läs här om du tänker läsa bok 1, för nu skriver jag om hur den slutade. Svårt att skriva om bok 2 annars.
Slutat läsa om du inte vill få handlingen i bok 1 spoilad? Bra. Då kör jag vidare med gott samvete...
... jo, vi har ju den Extremt Elake Och Historiskt Onde Übermagikern Morg insläppt genom Barls magiska mur. Ett ögonblicks litet mushål öppnat... och han slank igenom, och tog genast hovmagikern Durm i besittning och ställde till med en väldig oreda. Det är givetvis Morgs fel att hela kungafamiljen nu ligger krossad mot en bergssida och landet hotas av inbördeskrig och allt möjligt. Han är ond och elak.
Eller, ja. Hela familjen utom prins Gar, som nu alltså blir kung Gar. Det hade han säkert klarat alldeles utmärkt, om det inte vore för att magin han numera har bara är fejk och liksom inplanterad av Morg (som, nämnde jag det? är ond och elak) och som kommer att upphöra när som helst. Och kungen av Lur måste ha magi, annars kan han inte vara kung pga magiska muren och vädermagi och lite annat smått och gott. Alltså anar läsaren ännu större hotande kaos genom de första kapitlens sorg och elände efter kungafamiljens trafikolycka. Och även om Morg, i Durms kropp, också blev rätt så krossad i den där olyckan så är han inte död, och han gömmer sig i Durms demolerade kropp och smider ännu fler onda och elaka planer.
Asher, då? Jo. Som titeln säger: han upptäcker att han har magi. Och han är INTE nöjd. Han vill ju vara den där enkle fiskaren vars dag är lyckad om han får en rejäl fångst i nätet ute på havet. Magi hör till andra, och han vill INTE riskera sitt liv (dödsstraff) genom att pyssla med sånt. Nope. Men... Gars magi tar ju då slut. Och så står Asher där bredvid, och har magi så att det räcker och blir över. Och nu ber Gar honom om hjälp, så bevekande, så snällt, med de största kung-i-nöd-ögonen som finns. Och Asher svär på sitt vanliga oborstade fiskarmansvis och muttrar till sist att "okejrå, ställer väl upp om du tjatar" och så sätter han igång och skapar lite regn och snö och annat som behövs.
Oh no. Skulle han aldrig ha gjort. Dödsstraff och allt det där...
Det är fortfarande, precis som i första boken, ett mycket långsamt tempo. Ändå finns det en hel del som gör att jag läser vidare. Främst människorna, och en del roliga dialoger. Sedan har vi då Morg. Alltså - killen är helt onyanserat ond. Han är Sauron och riddar Kato och Tengil och allihop på en gång. Han är liksom bara ond. Hans mål här i livet är att sprida ondska. Ha ihjäl. Förstöra land, döda allt som lever och sedan liksom sväva runt över sina marker (bebodda av ingen, så han har ingen att bestämma över heller förutom en hoper demoner som bara ylar runt utan något vettigt att ta sig för) och vara på dåligt humör. Han vill ta över världen på ett ondskefullt och elakt vis, bara för att han kan, liksom. Vad han sedan ska med det hela till är ytterst oklart. Och det blir så fånigt genomondskefullt att det blir kul att läsa om. Why? liksom? Morg är mwuaaahahaaaahaaahaaaahahaha-skrattet personifierat, och borde raskt ta anställning i vilket standard-fantasy-rpg som helst.
Och om Morg är onda skrattet så är Asher godmodiga svordomen personifierad. "Sink me sideways" är en lämplig kommentar till när himlen rämnar, jorden öppnar sig och sista dagen är nära. Eller på dåligt kokt potatis. Eller på oj-kolla-jag-kan-göra-eld-bara-genom-att-knäppa-med-fingrarna. Asher har ett stort lager av svordomar och mystiska ord, och han dränker ungefär alla sina repliker i dem. Hyfs har han fortfarande inte. Men... det är han som får rädda världen, eftersom det bara är han som kan slåss mot Morg.
Helt OK fantasy, alltså.
Titel: The Awakened Mage
Serie: Kingmaker Kingbreaker #2
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar