Obsidio

Nu har den legat på mitt skrivbord några dagar, utläst och saknad. Jag klappar lite på den då och då och har stor separationsångest - när ska jag härnäst få läsa något så bra som den här serien som i och med Obsidio är avslutad? Och jag har något så vansinnigt svårt att få ihop ett inlägg om den eftersom orden inte räcker till. Jag tror jag gjorde slut på superlativen redan när jag skrev om bok ett och två i The Illuminae Files och nu när jag vill tok-älska den här och hylla den till månen och stjärnorna så blir "himla bra" så futtigt.

Jag älskar alltså den här serien. Totalt. Hade fasansfullt höga förväntningar inför sista delen, och oroade mig för att den ju inte kunde bli lika bra som ettan och tvåan  - men det blev den, och är den, och åh, så himla bra (där kom det...) den är.

Innan jag skriver vidare måste jag utfärda en spoilervarning: LÄS INTE VIDARE OM DU INTE LÄST ILLUMINAE OCH GEMINA! (och det ska du, om du inte gjort det!) Jag ska inte skriva mycket om handlingen i Obsidio här men jag kan inte ens skriva om karaktärerna utan att på så sätt spoila handlingarna i bok ett och två. Så du som inte läst: sluta läs nu, greppa Illuminae så ses vi i fancluben sen.

Vi är alltså på väg tillbaka till det Kerenza Kady och Ezra lyckades fly från i första boken. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på, faktiskt. Vid Kerenza cirkulerar den enda slags rymdfarkost som med mumbojumbo-carolinafattarinte-teknologi kan ta dem tillbaka till "riktiga" rymden, den civiliserade rymden där BeiTechs elaka soldater inte kan få härja runt hur som helst. Och med oss på väg till denna promenadseger över lede fi (som är en tränad armé) har vi några tusen flyktingar, en (1) tränad stridspilot, en kapten som egentligen är forskare i teologi (om jag fattar det rätt), några hackertjejer och en annan tjej som är duktig på att spela schack och ta på sig snygga kläder på fester. Och, ja, så en AI som i bokens början har 9% av sin ursprungliga kapacitet. What could possibly go wrong??
Och, ja just det ja: syret och maten på detta rymdskepp är beräknat att räcka till kanske hälften av alla dem som färdas med det.

Mina favoriter i allt detta är:

Artificial Intelligence Defense Analytics Network, alltså AIDAN. Denna AI vars icke-existerande-hjärta står i centrum för hela The Illuminae Files. Jag älskar alla partier där AIDAN är med. Alldeles särskilt när AIDAN är bokens monster. Och vet om det. Och funderar kring det.

(Och.... bilduppslaget som kommer efter att AIDAN säger "I know their names. I know their faces". Alltså. Wow.)

Ella Malikova, som kommer på coola alias som "Agent of Chaos", "Grand Master of Funk", "Mastah of Disastah" och annat, och som gör så vansinnigt avancerade datorintrångsgrejer - men som samtidigt är så sjuk att hon har svårt att lyfta armarna och inte orkar prata.

Kady - för att hon är fortsatt cool.

Nik- för att han också är det.

Och så gillar jag Rhys, som tillhör Andra Sidan fast har rätta attityden, och som har en frisyr som trotsar naturlagarna. Även hans kompanikompis the Duke (som hela tiden pratar om sig själv i tredje person) gillar jag.

De är så många. Det här är så bra. Och... nu är det slut. Tur att författarna skriver och har skrivit mer, både tillsammans och var för sig. Det kommer mer av Kaufman och Kristoff i den här bloggen, var så säker!

Titel: Obsidio
Serie: The Illuminae Files #3
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här