Seraphina

För ett par generationer sen slogs människor och drakar med varandra men nu lever de i en ganska vansklig fred där människor mest misstror och är rädda för drakarna och drakarna inte begriper sig på människor och alla dessa känslor de envisas med att styras av.
Drakarna i den här världen kan förvandla sig till människoform, och se ut precis som människor men ha lite problem med det sociala. (de där jobbiga känslorna och allt som hör ihop med dem). Dock måste alla drakar bära en liten silverklocka på sin axel för att människorna säkert ska veta att det är drakar i människoform de möter. (undantag: forskare vid universitetet)(jag fattar dock inte varför)

Seraphina är halvdrake. Hon borde inte få finnas, och att hon är halvdrake är en stor hemlighet. (fast det avslöjas för läsaren ganska omgående i boken, så ingen spoiler) Hennes lärare är drake, hennes far vill mest gömma undan henne, och så är hon lite kär i prinsen

som dock redan är förlovad med prinsessan (de är bara halvkusiner).

Nu stundar något stort mötesevenemang där freden mellan drakar och människor ska förnyas - men det är många som vill att allt prat om fred ska gå åt fanders, för vem vill egentligen ha förklädda drakar springande runt i stan va? Vavava? I helt oläglig tid inför detta evenemang mördas en prins (inte den Seraphina gillar), och det faktum att hans huvud blivit avslitet tyder ganska mycket på att det är de där lömska drakarna som ligger bakom. Fredsförhandlingarna ligger illa till. Och nu blir vår flöjtspelande och migränplågade unga halvdrake indragen i denna politik och detta mordutredande.

Jag trodde verkligen att jag skulle älska det här, denna underbara kombination av drakar, musik (ja, Seraphina är alltså mycket musikaliskt begåvad och spelar ett flertal instrument) och en intressant huvudperson som rent bokstavligen slits mellan två världar. Men jag fastnar tyvärr inte i storyn, inte heller blir jag särskilt engagerad i karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför - kanske det att drakarna inte är särskilt mycket drakar i bokhandlingen? Att de liksom bara är drakar inom sig, och utåt i stället bär sig åt som lite stelare och korrektare människor, och att fokus ligger på det här med att vara rädd för det som är främmande? Det kan vara intressant att läsa, men det var nog inte det jag sökte just nu. Eller att det blir för mycket Seraphina-luskar-i-politiska-hemligheter och för lite action? Eller att Seraphinas Stora Hemlighet ju avslöjas ganska omgående i boken och att luften sen går ur? Jag vet inte, har ju läst andra böcker där drakar har människoform och ändå gillat. Jag tänker kanske att stackars Seraphinas största fel är att jag läste om henne när jag fick Obsidio i min hand, avbröt drakpartyt för den, och sedan försökte återvända till Seraphinas värld. Allt hade nog blivit sämre i jämförelse, tror jag, men den här var jag lite uttråkad av redan innan jag avbröt den för att åka ut i rymden med Illuminae-gänget. Så: dålig tajming.

Titel: Seraphina
Författare: Rachel Hartman
Utg år: 2013
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här