torsdag 5 april 2018

Andras döttrar

2002 kidnappades flickan Elizabeth Smart i sitt hem i Utah och levde i något år i fångenskap och under vidriga förhållanden och utsatt för ständiga övergrepp hos någon fanatisk sektmänniska och dennes fru som var minst lika hemsk som sin man och som liksom stod och hejade på medan han våldtog flickan, bägge uppfyllda av någon religiös extas. Till sist hittades den kidnappade flickan av myndigheter och kunde återföras till sitt hem.

Den här boken baseras löst på hennes kidnappning. Här får vi först läsa lillasysterns minnesbild av natten när storasyster fördes bort från hemmet av en okänd man med kniv, sedan berättas vartannat kapitel i jag-perspektiv av mamman till flickorna, vartannat kapitel berättas av Julie själv, den kidnappade flickan, i återblickar till åren hon varit borta. För precis som med Elizabeth Smart så kommer hon alltså tillbaka hem, men i den här skönlitterära berättelsen har hon varit borta i åtta år i stället för ett.

Men hon verkar inte riktigt ha koll på vem hon själv är, och man anar redan i de första kapitlen att Julie heter Julie just nu, men har haft många namn och identiteter de senaste åren. Och mamman börjar alltmer tvivla på om det faktiskt är hennes egen dotter som kommit hem. Visst hinner man förändras mycket på åtta år - men mycket?

Ni som brukar läsa den här bloggen har säkert redan höjt både ett och två ögonbryn, för sådana här böcker brukar det inte skrivas om av mig. Här finns inga svärd, inga drakar, ingen romance och inga dystra framtidsvisioner. Inga kärlekstrianglar, inga talande rymdskepp. Det här beskrivs av förlaget som "psykologisk spänning", något jag i det närmaste aldrig brukar läsa. Men - det här en den bok min bokcirkel valde senast, och man ska ju vidga sina vyer ibland.

Men ungefär fyra kapitel in i boken ledsnade jag och påmindes om varför jag inte brukar gilla den här sortens böcker, eller andra som drar åt BOATS-hållet (based on a true story, även om den här bara ska vara "löst baserad" på kidnappningsfallet ovan). För visst kan det vara intressant det där med hur familjen till ett kidnappat barn mår, hur föräldrarna agerar och reagerar, hur syskon påverkas.Men för mig blir eländesvältrandet för mycket, för jäklar i min lilla låda så synd det är om Julie. Hon är med om allt, och lite till. Det övergrepp finns inte som hon inte utsätts för, och det vidriga levnadsförhållande är inte uppfunnet som hon inte tvingas leva i. Det är samhällets skuggigaste skuggsidor, det är svek och smuts och droger och våldtäkter, elände elände och lite till elände och det som i några kapitel är hemskt och vidrigt blir snabbt alldeles, alldeles för mycket. Även om jag (faktiskt) tog mig igenom hela boken var det ingen långsam läsning med eftertanke jag ägnade mig åt. Nä, det var allt snabbare skumläsning med alltfler djupa suckar. Inte min typ av bok. Inte alls.


Titel: Andras döttrar
Författare: Amy Gentry
Originaltitel: Good as Gone
Översättning: Ing-Britt Björklund
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

2 kommentarer:

  1. har lite svårt när barn inblandade

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag också, mår dåligt av att läsa det.

      Radera