Tonje och det hemliga brevet

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Jag läste den här högt för barnen för ett par år sedan och läste om den igen nu eftersom jag har den i en bokcirkel för femmor. Då, när jag läste den för barnen, så vet jag att jag tyckte den var rolig, och att den har ett fantasiskt språk utmärkt för högläsning. Men det var jobbigt eftersom det ett par gånger blir så oerhört starkt, det som händer mellan Gunnvald och hans dotter, att jag började gråta. Det är jobbigt att börja gråta när man läser högt - barnen var för små för att förstå det jag läste på samma sätt som jag (även om de tillfullo uppskattade de roliga bitarna) och undrade vad det var med mig. Jag harklade mig, liksom, och försökte läsa vidare.

Nu, när jag läste om den så läste jag i ett svep, och jag började gråta igen. Flera gånger. Men nu kunde jag ge mig hän. Åh, att man kan skriva så bra om känslor! Och åh, vilken hisnande bra bok det här är! (och åh! att framsidan är så tråkig på den svenska upplagan...den norska är mycket finare har jag sett)

Men viktigt är att det inte är en sorglig bok. Det är en bok om en viljestark 9-årings liv, och om hennes vänskap med Gunnvald som är över 70, och så om förhållandet mellan Gunnvald och dennes vuxna dotter Heidi som inte träffat sin far på 30 år. Det är en bok så sprängfylld av liv så att det bara väller ut från sidorna. Språket är så kolossifialt bra. Jag är inte så duktig på att skriva om sånt med fina ord, men när jag läser det här så tänker jag på Astrid Lindgrens texter. Åt samma håll och lika bra men ändå eget och speciellt.
Och så passar det till högläsning, trots det jag skrev i början. Det är nämligen en lång rad episoder, som ändå hålls ihop av Gunnvald/Heidi-historien. Man får helt enkelt vara beredd på de gråtframkallande styckena (eller så är väl jag extra blödig, vad vet jag).
Det var likadant, fast tvärtom (eehh..) med Maria Parrs andra underbara, underbara bok: Våffelhjärtat som är skriven för något yngre barn och klassad som Hcf: den är perfekt till högläsning. Men här kommer det partier där man inte kan hålla sig för skratt - och då är det också knepigt att läsa högt.

Tonje bor i Glimmerdalen, i Norge. Dalen domineras av fjällen runtomkring och av Glimmerdalsälven. Och så domineras den av Tonje, 9 år. Det är hennes dal, mer eller mindre. Tonje är det enda barnet som bor i Glimmerdalen och sen är det vuxna i olika storlekar. Gunnvald är viktigast - han bor på granngården till Tonjes, på andra sidan älven. Han är över 70, är väldigt stor med rufsigt hår, ögonbryn som ser ut som tandborstar och stora händer. Han ser ut som en troll men är en överdängare på att spela fiol. Och på att göra rattkälkar, som Tonje ska testköra.
Och så har vi Tonjes föräldrar, förstås, och hennes fastrar, och nyfikna Sally, och så Klaus Hagen som äger Hagens hälsocamping lite längre ner i dalen. Klaus Hagen avskyr barn. Alldeles särskilt avskyr han Tonje (som han genomgående kallar Trulte). Folk kommer till hans camping för att få lugn och ro, och där är inte tillåtet att ha barn med sig. Speciellt Tonje är inte tillåten att komma till campingen. Men eftersom det är Hennes Dal så kommer hon ihop sig med Klaus en hel del.

Ja, och så får man läsa episoder från Tonjes liv, med Gunnvald, med (mot) Klaus. Och så får Gunnvald det där hemliga brevet som triggar igång en kedja händelser där så småningom hans dotter Heidi kommer till dalen. Det blir inte helt....okomplicerat.

Det här är nog en av de bästa barnböcker jag har läst. Den, och Våffelhjärtat. Skulle någon vilja vara så snäll och övertala Maria Parr till att skriva fler böcker? Eller ge henne något litet nobelpris eller så?

För vem? 9-15