Detta är del 3 i serien Paladin´s Legacy. Läs här vad jag skrev om del 2.
Echoes of Betrayal tar vid direkt där Kings of the North slutade, i efterdyningarna av grannlandet Parguns attack på Lyonya. Och när man läst färdigt den så är ingenting färdigt, inga aha-upplevelser ges utan man får gå och vänta på att nästa bok i serien ska komma. (tror det ska komma fem totalt)
Nyckeln till det som händer är titlen på serien: Paladin's Legacy. Paks förändrade världen i Paksenarrion-trilogin, satte skeenden i rörelse men förändrade också människor och det är dessa vi får läsa om här. Som jag skrev om Kings of the North så är detta som en lång tv-såpa (fast i fantasymiljö) om ett antal personer som man bara måste veta hur det går för. Vi får läsa om Arvid Semminson, han som var tjuv och mördare men som nu verkar ha någon röst i huvudet som envist tjatar på honom om de rätta sakerna att göra. Mycket irriterande för honom. Vi får läsa om Kieri, numera kung i Lyonya, som äntligen lyckats få tyst på alla som tjatar om att han borde ta sig en fru och trygga arvsföljden i riket genom att ha blivit kär i och gift sig med Arian. (en gnällig kommentar: jag avskyr dåliga baksidestexter på böcker. På denna är det en sån - här står att det kung Kieri hotas av förräderi och dödsfara och att det även når hans Arian. Det är dock inte förrän i de allra sista kapitlen som Arian mycket riktigt utsätts för fara, och varför då ha med det i baksidestexten överhuvudtaget?) En trevlig karaktär som dyker upp på många möjliga och omöjliga ställen är Draken ("namn är oväsentliga"). Alltså en äkta drake, men som kan ta form av en människa och som besitter ett stort mått av livsvisdom (han har ju levt längre än någon annan), magisk kunskap (nästan oövervinnerlig, lite trist) samt en stor portion humor och roliga kommentarer. Hoppas herr Drake dyker upp mer i följande böcker. Dorrin får vi också läsa mer om. Hon har ju blivit hertig för den hatade släkten Verrakai och kämpar för att få folk att fatta att hon inte är lika elak som sina släktingar. Men det går inte så bra. Särskilt inte som de tre ungdomar hon haft hos sig som Squires råkar illa ut (ja, åtminstone två). Livet är helt enkelt inte rättvist. Moon kan inte riktigt heller släppa Phelans kompani som ju betydde så mycket i Paksenarrion-trilogin. De tillför inte storyn så mycket här, men hon älskar att skriva om soldatlivet så vi får veta en hel del om hur de har det iallafall. Särskilt Stammel, super-sergeanten som blivit blind. Han blir kompis med Drake - en osannolik duo som ger sig ut på ett eget mission.
Alla personerna har sina egna problem att brottas med, men det är liksom inte ett gemensamt mål eller ett stort och överhängande quest typ att kasta en Ring i Domedagsberget. Det är mer ett Det dagliga livets vedermödor för en nybliven kung och hans gamla och nya vänner i Paksenarrion-fantasyvärlden. Jag gillar det som ren underhållning, men har gott och väl kunnat läsa andra böcker parallellt med denna för det är inte jättespännande (utom bitvis) och inte en av de bästa fantasy-böcker jag läst alls. Men jag kommer ändå att läsa resten av böckerna i serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar