Clara är 12 och har varit en vanlig tjej ända tills nu. Ända tills hon försöker passera en svart katt i källartrappan när hon ska upp med sin cykel för att komma till skolan. Det är den största katt Clara har sett, stor som en labrador, och den flyttar inte på sig. Istället hoppar den upp på Clara så hon trillar omkull, och river henne dessutom mitt i ansiktet så det börjar blöda mellan ögonbrynen. Och så slickar den i sig blodet. Clara inser att det här med skolan inte funkar idag, och går in till mamma och berättar att hon blivit riven av en gigantisk katt varpå mamma blir helt vit i ansiktet och säger ”Åh nej” precis som om hon vet vad det är frågan om. Och det vet hon kanske.
Clara blir sjuk natten efter, mer sjuk än man borde vara om man blivit riven av en katt. Hon får hög feber, och i drömmarna så talar katten till henne. ”Du är min!” säger den.
Mitt i natten kör mamma med Clara till sin syster – Claras moster som Clara aldrig träffat och som mamman inte har någon kontakt med. Varför det? Och varför nu?
Det visar sig att moster Isa är en vildhäxa, som bor i en stuga mitt i ingenstans där hon tar övernaturligt bra hand om djur av olika slag. Mamma vill inte ha något med det att göra, men har väl bara att gilla läget eftersom det nu visar sig att Clara är en vildhäxa, hon också. Hon måste bara lära sig hantera sina krafter. Innan hon haft en chans att göra det visar det sig att det är annan häxa, Kimera, som inte är trevlig på något vis, som är ute efter Clara av okänd anledning. Clara kastas in i livsfaror och skeenden hon inte är beredd på än.
Jo, jag tycker om den. Även om den balanserar livsfarligt nära att bli fånig när det övernaturliga vildhäxeriet blandas in i det vanliga samhället och det vanliga tolvårslivet som Clara lever. Jag vet inte varför jag inte klarar av fantasy när det delvis ska hända i vår egen värld. Kanske för att det blir så uppenbart overkligt? Jag menar, i en fantasy som utspelar sig i en annan värld är normala lagar och regler utsuddade och vad som helst kan hända och då köper jag det. Men vår värld, den vet jag hur den funkar, och här tror jag inte på något övernaturligt över huvudtaget. Inga gudar, inga spöken, ingen magi. Så då blir jag bara störd om folk sätter igång med häxerier och sånt. (fast jag kan inte påstå att jag är konsekvent på något vis – Twilight gillar jag ju....?) (Cirkeln är ett lysande exempel på sånt jag bara inte klarar av....gah!)
Lite är det väl för att det är Kaaberbøl som har skrivit. Jag har gillat annat hon skrivit så mycket att jag väl anstränger mig lite extra för att gilla det här. Sen är det ju så att större delen av boken utspelar sig i Isas stuga och ”vildhäxeland” så att det blir nästan bara fantasy och det vanliga samhället håller sig borta och jag kan köpa onaturligheterna. Och till och med tycka om storyn.
För vem? 11-16 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar