Kings of the North

Kings of the North av Elizabeth Moon

Den senaste veckan har jag belönat mig själv genom att läsa en rejäl fantasybok: Kings of the North, del 2 i serien Paladin's Legacy. Den kan man inte bara läsa rätt upp och ner sådär, utan man behöver ha läst första boken i serien först: Oath of Fealty. Och den tredje boken ligger och väntar på mig i bokhyllan: Echoes of Betrayal. Serien är nyskriven, men är en slags uppföljarserie till det som hände i en trilogi Moon skrev i slutet på 80-talet: The Deed of Paksenarrion (Sheepfarmer's daughter - Divided Allegiance - Oath of Gold).
Man skulle kunna läsa den här serien utan att läsa The Deed of Paksenarrion - men det blir nog inte lika roligt för det refereras ständigt till händelser i Paksenarrion-serien, och det är personerna därifrån man nu läser vidare om, hur deras liv nu är och hur världen förändras efter att Paksenarrion satte igång stora förändringar. Dock är Paksenarrion inte med i den här serien mer än lite i utkanten ibland, och det är rätt skönt för hon blev liksom lite oövervinnerlig och halvgudaaktig i slutet på Paksenarrion-serien.

Själv läste jag Paksenarrion några år efter den kom men man hinner glömma mycket på 20 år så därför läste jag nu om den. (Carolinas vår: tema Paksenarrion...) De tre böckerna i Paksenarrion-serien kan sammanfattas väldigt kort med att en ung kvinna, Paks, tar värvning som legosoldat i hertig Phelans kompani. Hon utbildas och deltar snart i diverse krigshandlingar. Efter en tid känns krigandet inte rätt och hon överger hertig Phelan för att dra runt på egna äventyr (detta i andra boken och det är först här det egentligen blir fantasy när hon möter alver, dvärgar och läskiga varelser i underjorden). Så småningom efter sju sorger och åtta bedrövelser (ja, alltså, det är väldigt underhållande att läsa, jag älskar ju sånt här) så blir hon en paladin. Som sådan lyckas hon hitta den försvunne arvtagaren till tronen i landet Lyonya, kungen alltså, vilken visar sig vara den där hertig Phelan som hon stred för i första boken. Och sen lever alltså alla lyckliga i alla sina dagar och Paks rider in i solnedgången på sin paladin-häst (alla paladiner får en egen häst som på magiskt vis kommer galopperande till dem en dag. Mycket smarta hästar med stark egen vilja).

Och så kunde det alltså varit om inte Elizabeth Moon över tjugo år senare bestämde sig för att återvända till Paksenarrions värld och skriva om Vad Som Hände Sen. Och trots att det egentligen alltså bara är uppföljning av det som hände i de första böckerna så blir det bra. Det är egentligen mer om hur karaktärerna utvecklas än någon spännande handling, och det är det jag gillar.

Ta till exempel kung Kieri av Lyonya. Han, som alltså fram tills nu varit krigsherre och ledare över ett kompani legosoldater. Han är i 50-årsåldern, änkling, i princip lever det livet han vill ha. Och så kommer Paksenarrion sättandes och påstår att han ska vara kung i ett annat land. Att han egentligen är halv-alv, son till förra kungen i Lyonya och dennes alviska fru. Att hans mormor är "the Lady of Ladysforest", alvernas drottning som funnits alla tider och som är fruktad. Jahapp. Vad göra? Man måste ju liksom ställa upp. Och det är det den första boken, Oath of Fealty  i stora delar handlar om, det här hur Kieri tvingas byta liv. Hur en av hans gamla kaptener, Arcolin, får bli den som tar över kompaniet med legosoldater (och man får läsa om Arcolins våndor också "hur ska jag kunna ta hand om allt det här själv utan någon hertig att fråga..."). Hur det är jobbigt att bli kung i ett land som klarat sig utan kung rätt länge och där rådet och såna har blivit vana att bestämma allt själv. Hur det är att bli kung som ska samregera tillsammans med en urgammal alvdrottning som dessutom är ens mormor, och där alverna är extremt högfärdiga och egentligen inte vill prata med människor som är så oviktiga. Hur alla människor tjatar och tjatar på honom att han nu måste ta sig en fru och trygga arvsföljden för landet. Men hallå! egentligen vill han ju bara ha lite vapenträning varje dag och kriga lite så där lagom, liksom.

Vi får också följa Dorrin, en annan av kaptenerna i hertigens kompani, som är släkting till några som var hemskt Onda och Elaka i Paksenarrionserien. Hon får nu ta över godset och hertigdömet och reda ut alla problem där (typ rensa tortyrkammare och desarmera dödsfällor och driva ut onda andar från slottet som trivts där i hundratals år. Anticimex, släng er i väggen).

Bok två, Kings of the North, (den som det här inlägget egentligen borde handlat mest om) fortsätter att följa de här karaktärerna, Kieri, Arcolin, Dorrin och några till. Kieri blir äntligen kär i någon, det som alla tjatat om. Men när han äntligen blir det så uppskattas inte hans val av person. Hans mormor alvdrottningen blir toksur och det blir ett enormt gräl mitt i den heligaste trädlunden i Lyonya.
Man anar också att Dorrin inte bara är en kompetent slottsherre utan att hon kommer att bli något stort och mäktigt i tredje boken. Hon har redan upptäckt att hon har magiska krafter och använder dem med skräckblandad förtjusning.

Lite av en fantasyns såpopera, det här. Om Paksenarrion-serien var den ursprungliga filmen så är det här den uppföljande TV-serien i hundra avsnitt. Och jag gillar det så mycket.