Det här är en av Funkes bästa!
Jon Whitcroft tvingas till internatskola i Salisbury av sin mamma och sin blivande styvfar som han hatar över allt annat. Han bestämmer sig för att det är mest synd om honom på jorden och Salisbury är bara dumt, hur vackert än turisterna tycker att det är. Det är en dum katedral och det är en dum skola och det finns inget som är bra med någonting.
Fast redan första natten får han andra problem som liksom får de andra att verka en aning futtiga. Det kommer nämligen tre vålnader till häst som parkerar sig utanför Jons fönster och ser förfärligt onda och elaka ut. De pekar på Jon med ett svärd och Jon får ont i bröstet.
Och det är ingen tillfällig mardröm - redan nästa kväll kommer de tillbaka, och nu har de sin ledare med sig. Han talar till Jon och säger att eftersom Jon är en Hartgill så måste han dö. De är utomhus vid det här tillfället, Jon är på väg tillbaka från skolan, och Jon flyr för sitt liv. Inte vet han varför en vålnad ska ha ihjäl honom, eller ens om han kan, men han tänker inte stanna för att ta reda på varför. Han heter Whitcroft, men hans mamma är en Hartgill och hur vet den där läskiga vålnaden det?
Som väl är träffar Jon Ella. Hon går i hans skola och är lite "van" vid spöken eftersom hennes mormor leder spökvandringar i Salisbury. Ella vet att man kan be William Longspees vålnad om hjälp. Longspee är en riddare som ligger begravd i katedralen, och hans vålnad kommer om den som kallar verkligen behöver hjälp. Och det gör ju Jon, så Longspee kommer.
Det är är en fantastisk berättelse. Det spökar ordentligt, det är lite Tristan-och-Isolde-kärlek mellan spökriddaren och hans fru, det är internatskolemiljö och så är det fantastiska miljöbeskrivningar av Salisbury, katedralen och Stonehenge. Man kan titta på en karta över Salisbury och följa Jon och Ella. Spökriddaren, William Longspee, är dessutom en verklig historisk person vars grav finns i katedralen i Salisbury. Och så handlar det om vänskap och en tjurig 11-årig kille som får lite perspektiv på tillvaron och mognar lite.
Och vad som gör boken till något alldeles extra är de otroligt fina illustrationerna. Ofta över ett helt uppslag. Det är där man ser att vålnaderna verkligen är halvruttna, elaka saker som knappt håller ihop men ändå kan rida en häst och flina ondskefullt. Och där kan man se William Longspees vålnad lysa upp interiören på Salisburys katedral.
Jag har pratat om den här för många elever och det är många som läst den och gillat den. Själv blir jag alldeles väldigt sugen på att åka till Salisbury. Det känns som att det skulle vara fint att gå runt där och fantisera - där finns så mycket historia. Det var tydligen precis så Funke gjorde. Hon skriver i slutet på boken att hon fick idén till boken för många år sen när hon var i Salisbury på semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar