Jag hade en aning om vad den här boken skulle handla om. Patrick Ness känner jag till efter att ha läst (och tyckt mycket om) första två delarna i Kaostrilogin: Tystnaden i bruset och Cirkeln och pilen. Den här visste jag skulle handla om ett monster som kom till en pojke varje natt 00.07. Skräck, alltså, och övernaturligt.
Men jag hade fel. Det är en bok om sorg.
Det är en fruktansvärd, vacker, hjärtslitande sorglig bok om en 13-årig pojke vars mor är döende i cancer. Han har ingen annan. Jo, sin mormor, men henne tycker han inte om. Pappa har flyttat till USA och har en ny familj. Pojken, Conor, vägrar att inse att mamman ska dö, vill hela tiden tro på att behandlingarna hon får ska hjälpa, att någon ny medicin hon får prova ska visa sig hjälpa, att det här ska gå bra.
Fast egentligen vet han sanningen.
Varje natt drömmer han samma mardröm. Det är mörker, tyngd, någon som faller, något han försöker hålla kvar i sina händer men tappar. Varje natt vaknar han skrikande. Tills en natt, då han vaknar 00.07, sju minuter efter midnatt, av att någon ropar på honom. Någon som kommer närmare. Det är monstret.
Det här är en jobbig bok att läsa. Dels är den jobbig för att Conor har det svårare än en liten kille i början på tonåren borde få ha det (Inte nog med att hans mamma är sjuk, pappan bor i USA och mormor är dum: han mobbas i skolan också.) Men den är också jobbig för den handlar om livsvisdomar, om att lära känna sig själv och om hur människor är. Det är inte lätt att förstå vad som egentligen händer i boken - finns monstret på riktigt? Det här är en bok för ungdomar, ungdomsklassad i alla fall, men skulle lika gärna kunna vara för vuxna. För alla som går igenom sorg. Och det är absolut en bok som man kan diskutera efteråt, som nästan kräver att man gör det.
Illustrationerna är fantastiska. Svartvita, spretiga, väldigt mörka. Ibland ser man nästan inte vad de föreställer, det är mer en känsla som är fångad på papper. Monstret är med på många bilder, dock aldrig Conor mer än som en skugga ibland. Det är miljöer, natur, natt. Det är sorg och ångest gjorda till bilder.
Jag fick en kommentar på Facebook på den här om vilken ålder boken passar för. Klistrar in mitt svar här också:
SvaraRaderaSju minuter över midnatt är klassad som ungdomsbok och är definitivt en ungdomsbok. Tidigast barn i femman. Och det har att göra med att det ju egentligen inte handlar om monster utan om en kille som måste inse att hans mamma faktiskt är döende. Högläsning möjligen, 4or och uppåt men då krävs det att de diskuterar den. Jag tror det är en perfekt bokcirkelbok 5an och uppåt, hellre högstadiet, där barnen inte bara kan swooscha över handlingen utan tvingas diskutera vad det är som egentligen händer, vad/vem monstret är. Faktiskt hade jag rekommenderat den till lägre åldrar om det hade varit en mer renodlad skräckbok med ett "läskigt" monster.