Rör mig inte!

Rör mig inte! av Tahereh Mafi

Jag tyckte den här jobbig i början och ville nästan lägga den ifrån mig. Det var som att läsa någons ambitiösa utkast till en bok där det poetiska språket var huvudnumret och om man trängde igenom det så hittade man en dystopi någonstans bakom. Men utkast, alltså, eftersom det var omtagningar och överstrykningar och väldigt många ord. Sedan förstod jag att det var så här det skulle vara, och lärde mig både läsa och bortse från de överstrukna orden och se personen och berättelsen bakom. För jag ville läsa vidare. Det var nämligen en person i djupaste förtvivlan jag såg och samhället hon levde i, eller rättare sagt utstängd från, verkade mer än ruggigt. Så småningom tog berättelsen över och ordmängden och poesin fick ge lite vika även fast de överstrukna orden fortfarande fanns med här och var. Det är ett väldigt speciellt sätt att skriva - jag tänker på skrivboken som är så viktig för Juliette i början på boken och kanske nästan det som håller henne vid liv, att det skulle kunna se ut så här i den. Men - boken är skriven för ungdomar. Och jag vet inte hur mycket de orkar brottas med att ta sig igenom början. Här är ett exempel taget från alldeles i början på boken (överstrykningar och kursivering som i boken):

"Jag stänger dörren om världen. Låser in den. Vrider om nyckeln så hårt.
Mörkret sveper in mig.
'Du...'
Mina ögon bryts upp. 2 krossade fönster som fyller min mun med glas.
'Vad är det?' Hans röst är ett misslyckat försök till likgiltighet, ett ängsligt försök till apati.
Ingenting.
Jag koncentrerar mig på den genomskinliga rutan mellan mig och min frihet. Jag vill slå den här betongvärlden sönder och samman. Jag vill bli större, bättre, starkare.
Jag vill bli arg-arg-arg.
Jag vill bli fågeln som flyger iväg.
'Vad skriver du?' Cellkamraten pratar igen.
De här orden är spyor.
Den här darriga pennan är min matstrupe.
Det här pappret är min toalettstol.
'Varför svarar du inte?' Han är för nära för nära för nära.
Ingen är någonsin nära nog.
Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv."

Vackert. Väldigt vackert. Men oerhört svårtillgängligt. Speglar lite Juliette som hon är i början - inspärrad på mentalsjukhus sedan en lång tid, utan mänsklig kontakt, på gränsen till att tappa greppet. Men så kommer hon ut i världen och börjar återfå sin mänsklighet och då förändras även texten och blir lättare att läsa. Vi förstår mer hur världen ser ut utanför det där fruktansvärda mentalsjukhuset - det är grått och dött och fullt med soldater. Alla djur döda och inget hopp alls. Tror man först. Men det förändras lite och hoppet växer. Och något man inte alls väntade sig vid bokens början är att det blir en hel del kärlek i den. Fint beskriven tycker jag - här passar det poetiska språket alldeles fantastiskt.
Det centrala i boken måste ändå vara det att när Juliette rör vid människor så kan de dö. Hon har av misstag haft ihjäl ett litet barn som hon ville hjälpa. Hennes egenskap kan användas som ett vapen - men det fasar hon själv för. Hon skulle vilja bli berörd och en del av samhället samtidigt som hon vet att hon aldrig kan vara nära någon annan - Rör mig inte!
En väldigt annorlunda bok. Man måste först tränga sig in i den men gör man bara det så går det inte att sluta läsa.