Oksa Pollock - Det sista hoppet

Oksa Pollock - Det sista hoppet av Anne Plichota

Jag gillar inte den här. Den har blivit upphaussad och beskrivs som ”ett fenomen bland franska ungdomar” motsvarande Harry Potter. Och jag förstår inte vad det är som lockar de där franska ungdomarna. Det är en fånig bok av den arten jag avskyr mest. Det är den verkliga världen, London, där folk från en annan värld lever i hemlig exil, och dessa människor har vissa övernaturliga eller magiska egenskaper och de har också med sig följeslagare från den världen som inte är mänskliga. Dessa varelser heter sånt som ”lilltossen”, ”vederstyggen” och liknande trams. Jag kräks. Och så beskrivningen av den andra världen, Edefia, är så fullsprängd av konstiga termer på vanliga saker (typ så heter regeringen ”pompinjacken”) så det är svårt att fatta vad som beskrivs, och det är så onödigt. Oksa, huvudpersonen, upptäcker att hon är Edefias nästa blivande härskarinna. Det som hade kunnat vara roligt att läsa är hur hon gradvis upptäcker sina nya magiska egenskaper. Men det sker så hastigt och slarvigt så jag hänger inte ens med på vad som händer och hur hon styr det och vad det är för egenskaper hon har, för helt plötsligt en kväll så kan hon göra alltihop. Typ få saker att lyfta sig, lyfta sig själv, kasta eldbollar, få personer att göra som hon vill. Oklart vad och varför. Och så är det miljoner namn att hålla reda på, alla konstruerade och främmande. Jag begriper alltså inte vilken unge som skulle kunna ta sig igenom det här. Och alla över 15 måtte tycka det är hysteriskt fånigt och tramsigt. Jag slutade efter en tredjedel av boken för jag var inte det minsta sugen på att veta hur det gick.