torsdag 19 april 2012

Den stora jakten

Den stora jakten av Jan Kjaer

Utspelar sig i en lite fantasy-aktig miljö. Fast det är mer åt Vargbröder-hållet, med en by som försörjer sig på att jaga och med en schaman som kan se in i ens hjärta vilken slags jägare man ska bli. Det blir en totalt annan miljö när killarna från byn går några km till den närliggande staden för att jobba i slottsköket  - här blir det mer medeltidskänsla med vallgrav, stadsvakt och kungens armé. Varför går två tonårskillar från en by med jägare iväg för att arbeta i ett slottskök? Finns det inte jobb till dem i byn? För de behöver väl inte jobba i slottet för att lära sig fint sätt, eller? Det känns som att de går iväg för att jobba där bara för att den här bokens story ska gå ihop, nämligen det att de på vägen till slottet brukar stanna och prata med en fånge i fängelsehålorna. Luka tror att han egentligen är en trevlig kille som hamnat lite snett i livet.

”Kallet” kallas den ceremoni när schamanen ser in de 14-åriga pojkarnas hjärta för att se vad de ska bli för slags jägare. (Vad de 14-åriga flickornas hjärtan säger är det ingen som bryr sig om, verkar det. Jaga ska de inte göra.)
Luka ska inte bli någon av de vanliga jägarsorterna, pälsdjursjägare eller så. Han ska bli människojägare, säger schamanen. Och schamanen har aldrig fel. Människojägare – det är inga beundrade typer i byn. Det är såna man skäms för. Så Luka flyr – till stan. Och i stan är det fullt uppror för den där fången som Luka blivit kompis med och som skulle hängas idag – han har flytt. Och Luka är ju människojägare nu, för schamaner har aldrig fel. Så det är bara till att ge sig ut och jaga den där fången, fast han verkade så snäll.

 Precis som i böckerna om Taynikma så låter Kjaer ibland bilderna föra berättelsen framåt. Här är det dock mycket mindre bilder och mer text, och faktiskt också en och annan faktaruta om ”människojakt”, dvs hur man följer ett spår.

1 kommentar: