Det här är andra boken om Clara, 12, som är en vildhäxa men som knappt själv vet vad det innebär än. Ännu mindre vet hon vilka krafter hon har. Vi kastas ganska omgående ut i en märklig handling, och jag har faktiskt lite svårt att förstå vad som händer. Lite är det eftersom det var ett år sen jag läste Eldprovet och har glömt en del. Vem är till exempel Shanaia som ligger nästan död i en svart plastsäck i parken? Vad jag minns så var väl inte hon så viktig i första boken? Fast jag kan ha fel. Nu blir hon viktig i alla fall. Hon vill nämligen ha Claras hjälp att ta tillbaka sitt hem Västmark från den onda fågelhäxan Kimera. Men Clara har ju som sagt inte riktigt koll på sina krafter och vågar inte ställa upp. Hon fortsätter med sitt vanliga tolvårsliv, fast bästisen Oscar (som vet att hon är en vildhäxa och är mäkta impad av det) verkar tycka att hon borde ställt upp och hjälpt Shanaia. Lätt för honom att säga, det är inte honom Kimera är efter. Och det är inte han som har krafter han inte själv kan hantera.
Clara får snabbt ångra att hon varit lite småsur på Oscar, för både han, Shanaia och moster Isa (hon som är typ Etablerad Vildhäxa och som vill lära Clara det hon behöver veta men som liksom inte kan göra som hon vill för Claras mamma inte vill ha med henne eller häxerier att göra) försvinner spårlöst – förmodligen fångade av onda Kimera. Hur rädd Clara än är måste hon nu ta sig till Västmark för att rädda dem.
Jag fortsätter att ha svårt att förstå vad som händer – det är nästan lite drömvärld över det hela med läskiga onaturliga fåglar som har människoansikten och en gammal förbannelse som jag inte riktigt blir klok på. Det har att göra med en Viridian, vars blod nu rinner i Claras ådror. Men om elaka ondingen Kimera vill utnyttja eller häva förbannelsen fattar jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar